Igår kunde jag gjuta fast den tidigare avgnagda stolpen som om den hade varit hel fungerat utmärkt som öppning mellan de två skogshagarna. Mycket mer blev nog inte gjort om man ska se till hemarbetsrelaterade göromål. För första gången testade vi att köra RC-bil i mörker med belysning uppe vid banan. En och annan sträcka skulle må bra av lite mer ljus, men ingenting som är speciellt störande. Det var fortfarande 18 grader i luften och vindstilla. Dammet blev extra tydligt i släpljuset och när vi var klara var det nästan läge för andningsskydd., Det var hur som helst riktigt roligt – värt mödan i höstas att placerade alla lumen på rätt ställen.
Idag byggde jag färdigt öppningen mellan skogshagarna. Det är mer jobb än vad man först tror. Det är väl bara att dra om tråden? Nej – inte om det ska bli bra! Då tar den där 30-sekunderstanken närmare en dags arbete. Man måste nämligen passa på att laga det som tidens och hästarnas tänder nöter ner. Det är inte svårt att förstå att staketstolpar är sneda och att trådar hänger löst när man passerar gårdar där annat prioriteras. Hur ska en vanlig människa kunna hinna med allt underhåll?
Idag började jag arbetet med att förbereda grundarbetet för trädäcket som ska göra så att man kan gå i strumplästen till orangeriet. Det kommer att bli en svängd altan för att bryta av mot allt annat som är fyrkantigt. Eftersom dörren till orangeriet ligger några centimeter lägre än växthusets trädäck måste jag schakta bort material så att jag får plats med bjälklaget.
Efter att först ha markerat ut var trädäcket ska vara kunde jag först med spade gräva längs den målade linjen för att sedan gå fram med Grävis. Bara någon decimeter ner i jordskorpan stötte jag på stenar, hårdpackad lera, lättbetongblock och diverse skrot som tidigare markägare funnit lämpligt att deponera. Jag behöver enligt beräkningar komma ner ca 25 centimeter under dörröppningen dör att kunna gjuta fundament för bärlinorna. Jag kom så långt jag hade tänkt mig idag. Nu ligger jag minst 25 cm på alla ställen där jag kommit åt med grävmaskinen. Imorgon går jag fram med spade och hacka för att få bort de sista knölarna. Marken behöver inte vara helt i nivå, men det underlättar när man ska börja gjuta och snickra om man slipper snava när man har fokus på laserpass och skruvdragare.
Idag var det hög tid att fixa till RC-banan. Efter att både min dotter, fru och jag kört flitigt de senaste dagarna har vi identifierat en hel del brister i beläggningen. Speciellt i och framför alla hopp, men även rötter, stenar och potthål som behöver slätas över. Nu testar jag en ny metod och hoppas på att det kommer att bli hållbart. En blandning av lera som blir stenhård när den torkar tillsammans med halm som ska motverka sprickbildning kanske kan vara den ultimata lösningen. Problemet är väl att jag har belagt mycket av banan med stenmaterial istället för lera. Men jag hade varken maskiner eller erfarenhet när jag började anlägga banan. Det som jag såg som besvärligt att bearbeta har visat sig vara det bästa underlaget. När det är blött är det geggigt, men i torrt tillstånd är det hårt och fast. Det spelar ingen roll hur mycket man packar 0-8 stenmjöl. Efter ett tag släpper det och börjar damma. Kvar ligger de stora stenarna som gör att man sladdar och skapar en svårkörd bana. De bästa sträckorna är de som är av lera.
Först skrapa bort allt löst material, sedan vattna och på med fiberlera. Efter det jämnar man till det som man vill ha det och som sista moment krattar man över med löst material som man sedan plattar till med spaden. Rötter och större stenar täcks över för att skapa ett mindre stötigt underlag. Det är inte meningen att göra banan helt slät, snarare att göra den mer förutsägbar.
Konstnärsådran grep tag i mig när jag klippt bort lite hönsnät som kommit i dagen på rakan före Sonnenschein-kurvan. Innan jag satte upp svinstaketet runt banan gjorde jag ett försök att hålla svinen borta genom att lägga ett nät över gräsbeklädda delar av körbanan. Det funkar ganska bra även för att hålla banan jämn, men när nätet av en eller annan anledning sticker upp och utgör ett hinder för bilarna som riskerar att fastna. Det blev ett nystan med hönsnät som lika gärna kunnat vara tumbleweed. Tankarna började vandra, och helt plötsligt visste jag var jag skulle göra. Varför inte spraymåla några nystan av hönsnät i färgglada kulörer och sätta upp dem på pinnar i olika höjd för att piffa upp miljön runt RC-banan? Det blev faktiskt så bra att min fru sa att hon kunde tänka sig installation även någonstans i trädgården. – Det är ett bra betyg!
Eftersom hästarna snart ätit slut på gräs i sommarhagarna behöver jag fixa till en öppning mellan vinterhagarna då de numera går i samma hage. Det ena ger ringar på vattnet och resulterar snart i andra saker att göra. Den avgnagda stolpen kommer inte längre kunna fungera som stöd för eltråd. Naturligtvis var det en gjuten stolpe som jag bittert fick dra upp med lastmaskinen. Imorgon ska jag gjuta fast en ny stolpe i hålet så att jag kan dra ny eltråd och sätta upp grindar när vi har hästar hemma som inte kan gå si samma hage.
Som avslutning på en varm och solig sommardag gick far, mor och dotter upp till RC-banan och körde “The King”, “The Queen” och “The Princess” tills vi inte orkade mer.
Jag blev lite nedstämd när jag gick förbi vattenmagasinet och kunde konstatera att jag råkat ut för samma sak som förra veckan. Jag brydde mig inte ens om att öppna brunnslocket för att se om slangen hoppat ur slangklämman igen. Istället gick jag in och tyckte synd om mig över en kopp espresso. Det känns så otacksamt att man hela tiden måste underhålla och reparera istället för att skapa. Det är en balansgång mellan patina och förfall. Efter att ha kommit överens med mig själv om att ägna dagen åt underhåll blev det lättare att gå ut för att ta tag i alla bekymmer.
Jag började med att rensa bort ogräs runt sparrisplantorna. Efter någon timme på knä med spade, ogräsjärn och handkratta var det “skaftkrattans” tur. Det var bara det att jag glömt den vid hästarna när jag la in markarmering i höstas, och sedan har hästarna trampat eller bitit av skaftet. Skaftet blev lite kortare, men det var fortfarande tillräckligt långt för att tjäna sitt syfte. Jag tippade på några kärror med hästgödsel för att förbättra strukturen i jorden till nästa år. I år bryts det ner, och nästa år kan jag vända ner det i jorden. Nu fungerar det mer som täckmaterial. När sparrisen kommit upp kan jag lägga på lite överblivet hö för att kanske slippa rensa ogräs och lämna mer näring åt sparrisen.
Med mina ögon inställda på underhåll såg jag vid lunchfordringen att den lilla haspen på stalldörren har börjat glappa. Vi brukar ställa upp en vädringsspringa så fort vädret tillåter det. Passande nog kunde jag använda bitar av krattskaftet för att tighta till hålet istället för att göra ett nytt.
För att inte gå miste om tomater i år gick jag upp i förodlingsrummet och sådde favoriterna från förra året. Jag tillät mig att bredså i bunkar istället för i individuella behållare. Det blir kanske inte lika mycket kontroll på vattningen, men det är lite mindre jobb totalt sett. Det blev två olika busktomater, en bifftomat och en vanlig tomat. I år försöker jag igen med koriander från egna frön. Den här gången tänkte jag göra som med basilikan – sätta i växthuset i en stor balja som vattnas automatiskt. Förra året kom regnet vid helt fel tidpunkter om man frågar mig.
Vintern har skapat en del kaos i odlingsgropen. Staket har ramlat över jordgubbarna och pyramiden som ger stöd åt humlen har vält. Pyramiden plockades ner och störarna fick nya spetsar som oljades in. Jag passade på att måla på med rödfärg på det som är ovan mark för att ge konstruktionen några år till innan jag åter igen behöver underhålla eller byta ut. Jag fick klura lite innan jag kom på hur jag skulle slå ner störarna i marken. Det går ju inte att stå två meter upp och försöka slå ner dem. Tidigare har jag använt skruvtvinagar som jag först fäst i störarna och sedan slagit på, men tvingarna mår inte så bra av det. En kedja, ett lås och några kilar fungerade över förväntan. Det blir visserligen lite märken i störarna, men det blir det med skruvtvingar också.
Det havererade staketet lagade jag med de gamla sittpinnarna från den mobila hönsträdgården. Efter att ha kapat upp, spetsat till och oljat in kunde jag befria jordgubbsplantorna. Nu ska det bara rensas bort lite ogräs.
Nästa sak att ta hand om var att höja upp krubborna vid foderstationerna. De har hamnat alldeles för lågt sedan jag höjde upp och satte markarmering på insidan. De har inte använts sedan hästarna står inne nattetid, men snart tillåter temperaturen att de gör det. Då blir det mycket enklare med morgonrutinerna. Jag har till och med blivit lovad sovmorgon när de kommer ut i sommarhagarna i maj. Förmodligen kommer jag ändå att vara uppe med tuppen, men jag måste inte! – Och det är mycket värt!
Även om det förpliktar en hel del att ha gård med djur och odlingar så finns det ändå tid till ljusglimtar, som förstärks när man känner att man är värd det. Jag gick upp till RC-banan med ett fulladdat batteri för att köra varv efter varv och bara njuta! Skulle den där kurvan kunna bli bättre? Eller saknas det någonting på den där raksträckan? Skulle man kanske lätta upp det där skogspartiet för att göra det lite luftigare? Vilka växter skulle jag kunna plantera för att skapa harmoni? Tankarna flyger fram precis som bilen! Plötsligt tar batteriet slut och jag känner att jag är laddad med energi igen. På väg ner från banan passerar jag bina som är riktigt aktiva. Dessvärre överlevde inte den ena kupan vintern. Som det ser ut så har de haft påhälsning av en mus eller råtta som ätit sig mätt. Det samhället har i och för sig varit svagare än det andra från dag ett, men jag får väl vara lite försiktigare med våröppningen i framtiden.
Som avslutning på dagens underhållning gjorde jag ett skydd till snurrstolen som min fru brukar sitta på när vi kör RC-bil. Än så länge får jag njuta av ensamkörning, men vilken vecka som helst så fungerar benen så pass bra att de kan bära min parkamrat fram till podiet uppe vi banan.
Klockan 06:37 kunde jag konstatera att hästarna fick stanna inne i stallet för att äta sitt morgonmål. Kvällens och nattens intensiva blåst hade gjort vad den kunde med tvillingträden som jag lät vara orörda när jag fällde en massa döda träd under granbarkborreangreppet för några år sedan. Vid tillfället levde det en ekorre i grenverket så jag lät dem stå med risk för att de en vacker dag skulle välta. Jag hade fel – det var uppenbarligen ingen vacker dag när det skedde.
När hästarna väl fått mat och jag gjort i ordning kvällens och morgondagens byttor med diverse pellets och vitaminer gick jag ut och inspekterade förödelsen. Naturligtvis hade träden fallit över fler än ett staket. Flera stolpar och samtliga trådar hade gått av. Stolparna mest för att hästarna gnagt sönder dem i nederkant. När sågkedjan var slipad skred jag till verket och började befria stammarna från alla grenar. På sätt och vis är jag glad att det inte fanns en massa barr som annars gör arbetet ännu svårare. Jag brukar alltid börja från roten och gå mot toppen, och då står jag på vänster sida om stammen. Nu var det inte möjligt att göra på det högra trädet, så jag fick gå från toppen till roten, vilket för arbetet lite mer besvärligt. En annan faktor att ta hänsyn till är att ett träd ofta vilar på grenar, och sågar man av en gren kan trädet rulla mot en och klämma fast foten eller benet. Jag spände fast ett spännband mellan träden så att jag inte skulle behöva ringa efter hjälp så tidigt på morgonen.
När väl kvistningen var avklarad kunde jag såga upp stubbar i vedklabbslängd efter den mall som är lagom lång för att få plast i kaminen. Först hade jag tänkt att köra in med lastmaskinen och köra ut stockar, men jag insåg att jag ändå skulle behöva såga upp allt vid ett senare tillfälle. Då var det mycket bättre att göra det på en gång.
Efter att alla fyra lass med stubbar hittat in till maskinhallen vid vedklyven kunde jag börja laga staketet. Jag passade på att byta några hårt åtgångna stolpar när jag ändå var i farten. Det är egentligen nu som man ska passa på. Tjälen har gått ur marken och allt är mjukt och lerigt. Mitt i sommaren är leran visserligen stenhård, men jag gillar ju när det är varmt, istället för idag – blåsigt, regnigt och kallt! På totalt 37 ställen behövde jag skarva tråden innan jag kunde slå på elen och flytta hästarna till sina vanliga hagar. Då hade närmare 9 timmar i aprilväder förflutit. Hästarna fick mellanlanda i småhagarna redan på förmiddagen, så lunchen avnjöts där istället för i stallet. Väl tillbaka i sina ordinarie hagar väntade de ivrigt på nästa utfodring.
När alla verktyg, maskiner och pinaler hittat tillbaka till sina platser i verkstan tyckte jag att det var lite fel att inte börja klyva lite ved, nu när allt var serverat och klart.
Man blir lite tveksam när stubben som man ska klyva är fyra gånger så stor som vad man tror att vedklyven ska klara av. Trots sin ringa storlek så bemästrade vedklyven stubbe efter stubbe på samma sätt som jag kämpat under dagen med att ta hand om två träd som till en början såg omöjliga ut att få bort. Efter att ha fyllt fyrhjuligssläpet med ved och några kassar med husbehovs-ved för några veckor framåt så började orken efter 11 timmars kroppsarbete säga ifrån. Nu återstår det bara att få middagen på bordet som jag lyckligtvis var förutseende nog att förbereda redan igår! Det blir ceviche och lite rester från påsmiddagen! – En stark rätt som matchar dagen insats.
Så var det dags igen! Nu var det den andra hästen som gnagt sig igenom foderstationen. Tur att de inte är rymningsbenägna. Jag vet inte om det var igår kväll eller på morgonen det skedde eftersom jag upptäckte det lagom till lunchfodringen. Eftersom det var ljust ute och relativt uthärdlig väderlek bytte jag ut två spjälor. – Den som jag lagade i förrgår, men som hade blivit tuggad på igen, och den som senast utsatts för sabotage. Som tur var gick det ganska snabbt att få bort de franska träskruvarna och sätta upp de nya stolparna.
För att kanske få hästarna att intressera sig för något annat att tugga på när begäret infaller så tillverkade jag några “spanska ryttare” av överblivna stolpar. Jag tänker mig att formen ska göra att de inte trampas ner, samtidigt som de kan bearbeta från olika vinklar. Vi får se om det fungerar i längden, eller om de vill ha något mer stationärt att tugga på. Om det beror på tristess eller någon ämnesbrist är oklart. Båda hästar var i alla fall framme och tog några tuggor av skapelserna. Man kan säga att de fattade galoppen!
När det kommer så pass mycket snö som det har gjort lägger sig snön som ett täcke på nättaken inne hos fjäderfänas gårdar, och skakar man inte av snön i tid så hinner det smälta fast och skapar ännu mer problem. Varken nättak eller övrig konstruktion orkar till slut hålla emot för tyngden. Till min lycka hittade jag ett redskap igår som jag hade glömt bort att jag tillverkat. Skonsamt för nätet och relativt lätt att hantera trots sin längd som borgar för att operatören ska klara sig undan den värsta snön.
Precis som igår hade jag inte skrivit upp någonting på min lista för att ta det lite lugnt. Såhär i efterhand när jag fyllt på med allt jag faktiskt gjort, – som bakning, fodring, diskmaskinerna, maten, skottning, in med ved, uppvägning av hönät, fodring ut med sopor, vattning i orangeriet, matplanering och dammsugning, så kan jag konstatera att det inte funkar så bra att inte skriva listor ur det hänseendet. Imorgon väntar ännu ett oskrivet blad.
Efter att på nyårsafton nästan överansträngt mig både mentalt och fysiskt har jag tagit det lugnt i några dagar och försökt göra så lite som möjligt. Jag antar att jag haft för stora förväntningar på mina egna prestationer och många gånger är det jag själv som håller i piskan för att bli klar med det som jag vill, och ibland kanske det blir lite för mycket. Jag var helt orkeslös och hade varken aptit eller törst. Det ändes ändå som en baksmälla morgonen därpå. Även om min sedvanliga lista varit tom har jag ändå hunnit med att fixa en hel del saker som att ta in ved, ploga, diska, laga mat, utfordra hästar, väga upp hö, bära vatten, fixa kattmat, gått upp till hönsen med matrester, ta ner snö från växthus- och orangeritaken, tömt skottkärror på gödsel och lite till. Igår kväll hade en av hästarna gnagt sönder sin foderstation. Det är verkligen otacksamt att det måste ske mitt i smällkalla vintern! Jag spjälade upp den söndergnagade ribban med två halva stolpdelar för att göra en tillfällig lagning innan jag kan byta ut spjälan mot en ny.
Vid lunchtid idag var det inte mycket kvar av min lagning. Tydligen är det inte bara god mat som jag lagar! – Även det jag bygger är tydligen aptitligt!
Hela dagen idag har gått åt till att röja undan snö. Både hos oss och hos sonen. Jag fick använda skopa för att få bort så mycket som möjligt innan jag satte på vikplogen och snyggade till hjälpligt. Nu har de lovat ännu mer snö, men vi får se hur mycket det blir. Man kan hur som helst inte vänta för länge med att röja, för då blir det riktigt jobbigt att få bort allt.
Precis när jag var klar med snöröjningen var det nödläge i hagen igen. En gren hade hamnat över häststaketet och brutit av den övre tråden. Fram med motorsågen, pulsa i snön, befria tråden från grenen, laga tråden och sedan hoppas på att inget annat oförutsett skulle hända resten av dagen.
Hittills har ingenting hänt, och jag håller tummarna för att det så förblir.
Det regnade en bit in på eftermiddagen så jag passade på att bocka av den välbehövliga uppgiften att städa verkstan. Jag tror att jag spenderade närmare tre timmar till att plocka tillbaka verktyg och saker jag dragit fram den senaste tiden. Vissa saker som jag plockade undan var visserligen min sons förtjänst, men mestadels var det mina egna synder. Skruvar, brickor, elinstallationsmaterial och massa annat sorterades upp och lades på dess rätta plats. De två plåsterpaket som legat på arbetsbänken fick äntligen varsin hållare så att de kunde sättas upp på strategiska platser.
När regnet väl avtagit började jag med dagens huvuduppgift. Det blir ganska lerigt i hagen där hästarna står och äter. Nu ska vi försöka motverka problemet med markarmeringsmatta. Först schaktade jag bort ca 30 centimeter med lera innan jag la dit ett lager 0-32. Ovanpå det placerade jag ut markarmeringen, och därefter ännu mer 0-32 som sedan packades. Jag hann med en av hagarna. Den andra får jag nog börja med när ljuset tillåter. Hade det inte regnat så mycket, hade jag hunnit med båda hagarna idag.
Jag försöker i möjligaste mån göra saker som går att göra när det är mörkt ute just när det är mörkt, och sådant som kräver dagsljus och måste göras utomhus när det går, även om det skulle vara skönt att ha det gjort tidigare. Nu har jag vägt upp hönät för 4 dagar i alla fall.
För dagen återstår att baka bröd och laga mat – sen kan jag varva ner!
Nu hinner man knappt komma hem förrän mörkret lägger sig. Jag har dock under veckan hunnit med en hel del. Taktiken har varit att göra någonting litet varje dag.
På måndagen hjälpte jag J med att gjuta stolpar till hennes fårhage som hon ska ha hos oss. Det är perfekt för oss som inte riktigt har tid med flerdjur, men samtidigt vill kunna hålla ogräset kort. Tanken är att fåren ska hålla till i dungen mellan ängshagarna under vintern, och på våren ska kunna gå i ängshagarna, för att senare under sommaren beta i andra hagar som inte tillhör oss. J är en av stalltjejerna tillika granne och fårägare.
Tisdag, onsdag och torsdag ägnades åt till att färdigställa skogshagen och sätta upp grindar. Det är ganska många moment när man tänker efter, men vips så är man klar och undrar vad som egentligen var så besvärligt.
Idag kunde jag hämta och sätta upp staketribborna till longeringsvolten. Efter att ha markerat och satt upp den övre ribban kunde jag med en mall enkelt få allt på exakt avstånd från varandra. Nu ska det läggas en bräda i nederkant för att göra en snygg övergång mellan gräs och sand samt kapa stolparna till samma längd ovanför den översta ribban. Jag känner mig ganska nöjd med att ha bytt ut staketet på lite mindre än två veckor från beslut att göra det till att det blivit gjort. Nu väntar jag bara på att få hjälp med att sätta upp belysningsstolpar och gräva fram el. Även om jag förmodligen skulle kunna göra det själv, så kan det vara skönt att få ett proffs som gör arbetet. Då vet jag att det blir lika bra som om jag själv skulle ha gjort det, fast mycket snabbare när väl grävmaskinist och elektriker behagar att sätta igång.
Nu ska jag börja laga plankstek med mos och grönsaker från egen odling och bearnaise på egna ägg.
Solen får allt svårare att lösa upp morgondimman. Det är lite kyligt, men med långkalsonger och underställ är det rätt skönt att vara ute.
Redan vid tiotiden var jag klar med gjutningsarbetet och fortsatte med att sätta upp isolatorer i skogshagen. Det arbetet har gått lite i stå de senaste veckorna, men nu tänkte jag bli klar under veckan. Isolatorerna räckte till en isolator per stolpe, så jag behöver fixa fler innan jag kan fortsätta. Jag byggde om min mätpinne så att den även kan användas som jigg när man ska göra tafsar till trådspännarna.
Eftersom jag inte kunde fortsätta och göra klart hagen rensade jag bort lite ogräs som börjat ta över i longervolten. Det går ganska snabbt att räfsa upp ogräset med Grävis och ogräsräfsan. Det är dock värre att ta hand om allt ogräs. Eftersom sanden är ganska fuktig måste man skaka alla tuvor så att man får någon sand kvar på banan. Jag trodde att jag skulle klara av det med en fintandad grep, men jag fick använda händerna till att skaka varje tuva ren från sand. Det var så mycket ogräs så att första skopan lyckades jag fylla redan innan jag kom in på banan. Efter tre hela skopor och några timmar senare fick det räcka med min insats.
Nu börjar banan se riktigt städad ut, men det kommer bli ännu bättre när staketet är helt klart. Då kommer man tydligare se gränserna, och det blir lättare att hålla ogräs och gräs i schack. Det saknas lite banmarkeringar, och vissa skulle kunna göras snyggare, men det behöver inte ske i år.
Nu ska jag torka lite paprika och padrones så att jag har lite krydda till höstens och vinterns grytor.
För en utomstående så kanske min tillvaro ter sig som idyllisk, men frågan är vem som skulle vilja lägga ner lita mycket jobb för att nå den där “perfekta” tillvaron. Att komma hem varje kväll och först behöva ta hand om det nödvändiga innan man kan göra något som man planerat tär på krafterna ibland. Varje eftermiddag funderar man på vad man ska äta till middag, och vad det finns tid till att spendera i köket. Jag älskar att laga mat, speciellt med sådant jag plockar från egen odling, men det är inte riktigt samma sak om det inte riktigt finns tid.
Mycket tid och ork går åt till att renovera skogshagen. Stolpar ska gjutas och bytas ut, stockar ska forslas bort och grenar ska tas om hand. Jag vet att jag kommer att bli klar, men det känns ganska tungt just nu. Varje timme spenderad i hagen i vackert väder skulle ha kunnat spenderas bättre på något roligare. Kanske skulle man ha kunnat rensa ogräs, städat huset, bakat bröd, eller något annat meningsfullt. Jag vet att jag kommer att komma ur denna svacka, men vägen dit kan kännas lite jobbig emellanåt.
Jag försöker emellanåt ta en paus och skapa något som förenklar eller förgyller tillvaron, som en hållare för att kunna bära upp RC-bilar och kontroller till RC-banan under vår dagliga körning, eller skapa trivsel utefter banan. Min fru som ser att jag inte mår toppen brukar påminna mig om att – “allt du ser här på gården är något som du har skapat”. Det hjälper till – alla dagar i veckan!
