Svårt att sluta

Nu har fönsterna hela rutor, de är slipade, grundoljade och kittade. Att skära glas är lite läskigt och är man det minsta tveksam så blir det nästan aldrig bra. Man måste vara bestämd och glaset får inte känna av att man är osäker. Efter det första långa skäret fick jag ta i ordentligt för att knäcka glaset. Glaset delades nästan hela vägen utefter skäret. Resterande bitar blev i det närmaste helt perfekta. Efter att jag slipat bågarna putsade jag av rutorna hjälpligt så att man ser igenom. När allt är målat och klart får jag rådfråga någon med husmorskunskaper om det perfekta sättet att tvätta fönster på. Oljningen var spännande – vad som skulle räcka till att grundolja en kvadratmeter räckte nätt och jämt till mina tre fönster. Det var som att försöka spara på en iskall öl efter att man gjort sig förtjänt av en sådan. När oljan torkat in kunde jag börja lägga kitt. Jag la en maskeringstejp för att markera hur breda fogarna skulle vara. Dessutom är det lättare om man har en liten kant att vila kniven mot.Det är viktigt att inte kitta på tejpen, för då måste man gå på och snygga till kanterna efter att man avlägsnat tejpen. Det svåra med kittning är att veta när man ska sluta. Man får acceptera att man inte kan få en helt perfekt och spikrak fog – speciellt inte när kanterna är lite buckliga. Helst ska man bara dra kniven i ett enda svep, men det är svårt. Hörnorna kan man spendera hur mycket tid som helst på, men man får sluta någon gång…och kanske belöna sig själv med en iskall öl.

Glasmästeri

Först vill jag tillägna några tankar till katten som tyvärr i denna stund är hos veterinären för att få en sista spruta. Hon orkade inte längre gå och som djurägare har man ett ansvar att husdjuren inte ska lida. Hon har varit en riktig livsnjutare och jag är glad att hon ändå hade det bra hos oss – hon trivdes i Nirvana både med och utan sällskap. Idag har jag plockat fram några fönsterbågar som saknar karmar och behöver en ordentlig genomgång. I princip samtliga skruvar har rostat så pass att de skulle kunna gå att användas som spik. Många av glasen var täckta av betongstänk – hur det nu har hamnat där!? Vissa lister saknades helt eller var så medfarna att de behövde bytas ut. Jag tillverkade en list i samma stil som det förra spröjsen med hjälp av kantfräsen och cirkelsågen. Fönsterna behöver egentligen inte vara tipp-topp, men man vet aldrig när man behöver renovera fönster ”på riktigt”, eller om man vill tillverka egna, och då är det bra att ha tränat på några som bara har för avsikt att skänka dagsljus inne i ankhuset. Nu ska nya rutor skäras till, sedan ska allt oljas, kittas och slutligen målas. Det kommer nog ta några dagar innan jag blir färdig, men det är bra om jag avslutar semestern lite i lugnets tecken så att jag inte får en chock när musklerna får vila och hjärnan ska arbeta.

Bjälklag klart – trots klar himmel!

Naturligtvis kan vädret aldrig vara perfekt. Igår när jag skulle gjuta plintarna och väga in beslagen med laser var det så ljust att laserstrålen inte syntes. Senare på eftermiddagen med lite skugga gick allt bra till slut. Idag åkte jag för att skaffa reglar till ankhusets bjälklag. Det var riktigt varmt att stå och jobba i solen…nästan lite för varmt. Det hjälpte inte att handskarna jag hade på mig var välventilerade – under en projektsäsong sliter jag ut ett tjugotal handskar. De slits lite olika beroende på vad de utsatts för, så det är bara att välja ett par som har hål på rätt ställen. På eftermiddagen gick jag en välbehövlig runda med röjsågen runt hönsgården och bakom maskinhallen. När gjäset var grovtrimmat kunde jag fara fram med gräsklipparen inställd på maximal klipphöjd för att snygga till. Det är inte mycket kvar av vägen bakom maskinhallen, och frågan är om man ska låta gräset ta över, eller om man ska göra sig omaket att schakta bort lite gräs. Till nästa säsong ska jag försöka ta fram ett underhållsschema för grästrimning som annars hamnar på undantag när diverse byggprojekt annars är mer lockande.

Grundarbete

Efter två dagars kroppsvila med enklare elinstallationer med belysning satte jag idag igång med att röja upp lite där ankhuset ska stå. Det första som behövde göras var att rensa upp efter ett av pojkarnas alla oavslutade projekt. För två år sedan fanns det storslagna planer att göra en kolmila, men när vädret och insikten att man var tvungen att vakta milan dygnet runt bordlades projektet på obestämd framtid. Veden som till stor del fortfarande var duglig forslade jag bort till vedlagret och resten kördes upp i skogen till gropen där vi flitigt tippar överblivet men miljövänligt avfall. I milan hade några getingar behagat bygga bo, men med lite tålamod kunde jag avlägsna alla vedklabbar utan att bli stungen. Nu har jag rensat bort gammalt tegel, kapat sly och förberett för en framtida gård som jag vet kommer komma på önskelistan. Jag blev inte förvånad när jag hittade gatstenar eller de två stenskivorna som jag kapade till för att i framtiden kanske få användning för. Imorgon ska jag gjuta fast och väga in fästen i de betongbalkar som redan ligger i marken. Det har förmodligen stått ett hus där tidigare, och jag är tacksam att jag inte behövt forsla bort allt för många rester av det.

Nytt projekt – Ankeborg

Klart att ankorna och gässen behöver någonstans att bo. Hittills har de bott i den mobila hönsgården på gräsmattan nära dammen där de verkar trivas. Det har tidigare kommit önskemål om att ha ett flyttbart hus för ankorna, men nu verkar det som att en lekstuga på hjul inte längre duger, och i ärlighetens namn tycker jag att det är bättre med ett permanent hus. Det blir så mycket enklare att göra estetiskt tilltalande. Dessutom är det enklare att dra in el om det skulle behövas. Man vet aldrig om det behövs en värmelampa när näste generation behöver värme. Nu har jag tre släpkärror panel som är urspikad och redo att användas. Det tog närmare tre timmar per lass, så jag hann inte riktigt med allt annat som var planerat denna helg. Jag hann ändå rensa lite ogräs i slottsträdgården och få bort lite taggiga björnbärsgrenar som letat sig in mellan kryddträdgården och slottsparken. Eventuellt inleder jag min sista semestervecka med att hämta ett lass panel till – om jag inte direkt börjar bereda platsen där ankhuset ska stå och gör en ordentlig projektplan.

Färdigspikad panel

Idag har det varit en sådan där dag som jag fått alla möjliga småsaker fixade. Det sista på soltorken är nu klart, och idag låg temperaturen kring 40 grader konstant under större delen av dagen. Det borde räcka för att torka det mesta i. Nu har åter igen några kantstenar kommit till användning. De kommer fungera som värmeackumulatorer i soltorkens nedre del. Drivbänken nere i gropen tog jag bort då den gjort sitt och gör mer skada än nytta just nu. Mina ”avelsrädisor” fick lämna sin plats till diverse förkultiverade sallader och kålsorter som jag fick av min syster häromdagen. Inte ens hönsen var intresserade av de träiga rotknölarna. Nästa gång ska jag vara mer alert med vattningen. Några grannar i den närbelägna ”tätbebyggelsen” håller på att byta panel på huset. Varför inte ta hand om virket för kommande ankhusprojekt? Enda haken är att man måste dra ur alla spikar innan man kan använda materialet.  Dom behöver transportera mindre till tippen och jag får gratis material som säkert kommer räcka till något mer än ett ankhus….kanske två.

Soltorken krackelerar

Som jag misstänkte så började slamfärgen på plåten flagna så fort det blev varmare än 50 grader i solfångaren. Nu vän tar jag på att sprayfärgen ska torka istället. Det gick i princip att få bort all färg med tryckluft och lite hjälp från en stålborste. Lyxigt nog kunde jag färdigställa soltorken med spillvirke från den senaste tralläggningen över poolen. Takpapp fanns sedan hönshusbygget och dörren gjorde jag av en gammal plywoodskiva. Benen kommer från de stolpar som blev över när jag gjorde vidjestaketet, och gallren i torkskåpet kommer från det som blev kvar när jag byggde stallet. Så jag har inte behövt åka iväg för att införskaffa något material i alla fall. Jag gjorde en kort test, och till en början verkade det som att torken inte fungerade. Efter att ha satt in vindskydd  började dock temperaturen att stiga. På den relativt korta tid som jaag hade ork att vänta utan att behöva öppna luckan kom jag upp i 29 grader inne i skåpet, och då visar ändå termometern fel med ca två grader. Imorgon ska jag låta skåpet stå hela dagen och samla värme och låta färgen i solfångaren få härda ordentligt innan några kryddor får mellanlanda för att sedan gå mot sin slutdestination i magen. Man kan tycka att man har hur mycket ytor som helst, men det var sannerligen inte lätt att hitta den optimala platsen. Det ska vara söderläge, lättillgängligt och den ska inte stå i vägen eller förfula allt för mycket. Nu står den söder om kryddträdgården med förhoppning om att den inte står i vägen när gräsmattan ska frisseras.

Solfångare

Nu är det hög tid att ta vara på solens varma strålar och utnyttja energin till att torka skördemogna kryddor. Nu har jag börjat med att bygga en soltork. Principen är ganska enkel – man bygger en solfångare och låter värmen som den alstrar stiga upp genom ett skåp där man placerat det man vill ha torkat. Det kan vara svamp, kryddor eller tomater om man så vill. Idag har jag börjat med solfångaren som består av ett gammalt fönster – säg den gård som inte har en massa bra-att-ha-grejor liggande lite här och var, och i mitt fall var det just allt jag behöver för att tillverka solfångaren. Ett gammalt fönster, en lastpall där jag återanvänt brädorna till att göra en låda, plåt och isolering. Nu kommer jag experimentera lite med materialval, men tanken är att jag lägger isolering i botten på lådan, därefter lägger jag en svartmålad plåt ovanpå som absorberar värmen som hindras av glaset att studsa tillbaka ut ur lådan. I toppen av lådan gör jag en luftspalt som leder den varma luften in i torkskåpet. Inne i skåpet passerar luften några stenar för att sedan passera det man vill torka. Tanken är att stenarna ska värmas upp under dagen för att när solen slutat skina hindra kondensbildning som motverkar torkningsprocessen. Imorgon får vi se om jag kan hitta resten av det som behövs för att bygga själva torkskåpet. Om solen skiner imorgon ska jag testa solfångarens effektivitet.

Omega x 32

Just nu lider jag lite av vad jag har identifierat som PPDS – Post Project Distress Syndrome. Efter att ha avverkat projekt efter projekt och plötsligt upptäcker att det inte finns något nytt intressant projekt att hoppa på, eller att det man skulle vilja göra är för omfattande för att kroppen helt säger ifrån och sinnet ska orka med, då infaller en viss handlingsförlamning i kombination med ångest. Igår bytte jag knivar på gräsklipparen och hann precis klippa klart innan regnet kom. Min syster kom förbi och hälsade på. Jag fick en bok om självhushållning som innehöll en hel del matnyttigt för den intresserade. Egentligen hade jag tänkt börja göra en ”soltork” idag, men jag kände att energin sviktade lite. Det blev istället till att tillverka beslag för att stärka upp sittmöblerna nere i gropen. Som jag befarade skulle inte enbart skruvar kunna hålla ihop stolarna, så jag fickförsöka komma fram till en lösning i verkstan. Med handslägga och skruvstäd kunde jag bocka till 32 beslag som kunde fixera de annars överbelastade delarna i stolskonstruktionen. De sista 8 beslagen gick på ren ”jävlar anamma” och jag var tvungen att sätta på lite peppande musik för att inte bryta ihop. Konstigt nog kände jag liksom stolarna att jag fått den förstärkning jag behövde för att komma ur min svacka. För att inte utmana projektgudarna allt för mycket tog jag mig an den relativt enkla och begränsade uppgiften att plocka fram grästrimmern och snygga till kanterna upp mot huset. Imorgon kanske jag känner mig manad att börja med soltorken. – Vi får se!

Nytt staket och korvgrillningsparty

De senaste tre dagarna har kallröken fått gå ”varm”. Igår var jag tvungen att införskaffa mer rökflis. Just  nu håller jag på att röka flingsalt blandat med libsticka. Vi får se hur det kommer att smaka. Jag började skriva på detta inlägg redan igår, men jag hann inte längre än såhär innan de närmsta grannarna kom med sina 7 barn för att grilla korv nere i gropen. Efter att barnen grillat korv på pinne kunde vi inviga det nya eldgallret som jag svetsade ihop tidigare under dagen. Den nya vedförvaringen, den också nytillverkad, gjorde att vi snabbt och enkelt kunde fylla på med mer bränsle på brasan lång efter solnedgången då det blev lite kyligt. Barnen hade hittat RC-banan och den modigaste av de sju frågade försiktigt ifall de fick rensa ogräs. Jag kunde naturligtvis inte göra så väluppfostrade barn besvikna. Vi såg sedan inte till barnen på hela kvällen.

Idag har jag fortsatt och avslutat arbetet med det vidjestaket som jag påbörjade för tre dagar sedan. Den här gången gjorde jag egna stolpar som jag spetsade till med yxan och sedan målade med tjära. Den första stolpen som jag skulle driva ner i maken träffade rakt på en sten och jag trodde att jag skulle få hålla på i timmar med att bara stolpa. Resterande stolpar var det dock inget problem med så vidjejakten kunde börja. På väg upp i skogen när jag passerade RC-banan hade ogräsrensningen gått på sitt andra pass. Imorgon får jag nog ta fram trimmern och göra så att man kan köra. Jag tror inte att arbetsviljan kommer hålla i sig utan lite ”lön” för mödan.

Jag hämtade vidjor i tre omgångar, och det blev totalt 120 stycken. Det är ganska rofyllt att gå runt i skogen och bitvis leta och bitvis avlöva med kniv och sekatör. Nu ser det genast mycket trevligare ut i vad vi kallar för halvmånen, även om det inte såg otrevligt ut tidigare. Det kommer förhoppningsvis bli mycket lättare att hålla ogräset på rätt sida om rabatten till nästa säsong.