Superlativen räcker inte till

Helt fantastiskt! Underbart! Coolt! Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle få det att låta ur mina elektrostathögtalare med alla moment som skulle kunna gå fel. Redan i veckan när jag lödde fast komponenterna i experimentkorten tvivlade jag på att jag gjort rätt. Inte ens efter att ha dubbelkollat var jag säker på att högspänningskretsen som levererar drygt 5000 volt skulle fungera. Tänk om jag vänt en diod fel, eller lött ihop fel ben på komponenterna med varandra! Igår när jag spände fast Mylar-filmen runt ramen och började pumpa luft i cykelslangarna för att spänna filmen fanns det också en viss tvekan till att projektet skulle bli lyckat. Skulle filmen bli tillräckligt sträckt, och skulle limmet fästa på de olika plastmaterialen mellan filmen och ramen? I morse när jag täckte membranet med dissipativ lack fanns det också en viss oro att det inte skulle fungera – tänk om lacken smälter filmen, eller får den att bli för tjock. Medan lacken torkade monterade jag högspänningskretsarna och step-up-transformatorerna på en träplanka för att kunna koppla ihop allt. Även då fanns det öppningar för felkoppling och hopblandning med kabelfärger. Efter att ha hämtat en förstärkare och kopplat in ljudsignalkablar  var ögonblicket då jag skulle koppla in högspänningskretsen i vägguttaget. Skulle det säga ”poff” eller ”plopp”, och skulle hela HQ fyllas av dimma? Jag flyttade undan stolen så att jag skulle kunna springa ut om något oförutsett skulle hända. Efter att jag tagit mig mod att koppla in strömkabeln och kunnat konstatera att ingenting luktade bränt var det så dags att skicka ut ljudsignaler till högtalarna. Jag började med Rebecca Pidgeon och Spanish Harlem och vred försiktigt upp volymkontrollen. Helt otroligt! Jag kunde höra de första tonerna från ståbasen innan Rebecca fyllde hela HQ med välljud samtidigt som jag fick ståpäls! Jag vet inte om det var ljudet, eller det faktum att det fungerade som fick mig att reagera. Det är mycket möjligt att mina öron inte är de bästa att vare sig döma ut eller prisa mitt eget alster, och att det säkert finns bättre högtalare, men jag är nöjd – supernöjd! Nu ska man komma ihåg att högtalarelementen måste kompletteras med bashögtalare som ska matchas ljudmässigt. Nästa steg blir att bygga ramar och se till att elektroniken och högtalarelementen blir till en enhet.

Får användning för resultatet av mina tidigare projekt

Jag får ofta frågan varför jag bygger 3D-printrar, fräsar och laserskärmaskiner. Svaret brukar bli lite svävande och sluta i ett konstaterande att jag kan och att det är kul. – ”Men vad ska du använda alla maskiner till?”. Svaret brukar bli -”Man vet aldrig!”. Hade någon berättat för mig vad som krävdes för att bygga ett par elektrostathögtalare helt på egen hand om jag inte hade haft alla maskinella förutsättningar, hade jag nog ändå gjort ett försök. Förmodligen hade jag fått kämpa mer, och resultatet hade förmodligen inte heller levt upp till mina egna högt ställda krav på exakthet och slutresultat – risken hade varit att jag inte fullföljt mitt projekt.

Idag har jag införskaffat cykelslang som tillsammans med de träramar jag tillverkat, ska spänna membranet innan det limmas fast mellan de två statorerna. Om det inte är tydligt för tillfället hur en cykelslang i förlängningen ska kunna bidra till välljud, eller för den delen eventuellt oljud, får man ge sig till tåls och läsa nästkommande blogginlägg. Under tiden som jag målade statorerna med isolerande gummifärg fick 3D-printern arbeta med att skriva ut klämmorna som ska användas för att hålla allt på plats i ett säkert grepp. Nu får allt vila tills i veckan, då jag ska börja med elektroniken. Förhoppningsvis kommer jag kunna provspela högtalarna ganska snart……. Vi hörs!

Nytt projekt – Elektrostathögtalare

Efter att ha spenderat lite tid på internet för att inhämta information om elektrostathögtalare har jag beslutat att på vinst eller förlust bygga ett par till mitt avkopplingsrum som fått smeknamnet Nirvana. När jag var som mest inbiten i mitt musikintresse var jag sugen på att bygga ett par bandhögtalare, men av för mig okänd anledning, blev det aldrig av. Varför nu bygga ett par egna högtalarelement, när man kan köpa ett par färdiga i vilken musikanläggningsaffär som helst? Tja – kanske för att stilla min nyfikenhet, eller bara få en fantastisk ljudåtergivning? Vi får väl se! Jag är inställd på att det är ett rent experiment, men har bestämt mig för att bygga precis som att jag visste redan från början att de skulle fungera. Principen är förhållandevis enkel, men teori och verklighet går inte alltid hand i hand. Istället för som i ett traditionellt högtalarelement, där man låter en magnet få en spole att flytta sig i takt med ljudsignalerna, som sedan flyttar en papp- eller plastkon som gör att det uppstår ljudvågor använder man en princip med ett statiskt laddat membran som vibrerar mellan två laddade galler eller plattor med hål i. Min förklaring här kanske inte är den bästa, fördelen är att membranet inte har så stor massa, vilket gör att det blir otroligt snabbt i jämförelse med en spole och pappkon, som inte riktigt hänger med i de högre frekvenserna. Med det sagt, så finns det naturligtvis nackdelar. Då membranet måste ligga relativt nära de laddade gallerplattorna som kallas för stator, kan membranet inte heller förflyttas mer än ca 3 millimeter, och följaktligen gör det inte att spela lika högt som med en traditionell högtalare….speciellt inte bastoner. Av den anledningen kommer jag bygga en hybridhögtalare med ett baselement, och låta elektrostatelementen stå för mellanregister och diskant.

Under veckan som gått har jag hunnit med att kapa upp galler och slipat bort alla vassa kanter som vinkelslipen skapat. Därefter har jag lött på sladdar som ska leverera ljudsignalerna till främre och bakre statorn. För att man inte ska få stötar om man kommer åt högtalarna har jag spraymålat varje sida 6 gånger med färg. Vi får se om det fungerar! Jag tänker inte mer än av misstag röra vid dem när jag spelar musik, då membranet kommer ha en laddning på ca 5400 volt. Idag fick jag användning för fräsen när jag tillverkade distanserna som jag sedan limmade fast i statorerna. Limmet var kletigt, men efter lite pyssel med palettkniven blev det hyfsat bra. Det är lite synd att limmet inte är transparent, men det kanske blir lite mindre vitt när det tokar. I värsta fall får jag spraya lite svart färg för att få de mindre framträdande. Imorgon när limmet härdat, ska jag göra ett försök att spänna Mylar-filmen, och sedan limma fast den på den främre statorn.

Varje steg är inte speciellt komplicerat, men man måste vara noggrann, och ha tålamod att vänta på att färg och lim får härda innan man ger sig i kast med nästa steg. Medan man väntar på att något ska torka, eller härda, kan man ju ägna sig åt elektroniken, eller bara drömma sig bort och tänka på hur bra det kommer att bli….förhoppningsvis….vi får se….eller höra!

Hemtrevnad

För första gången sitter jag och skriver uppe i mitt Nirvana. Det känns otroligt avkopplande och rofyllt. Den senaste tiden har jag ägnat mig åt att göra det lite hemtrevligt i andra delar av huset utöver mitt alldeles egna vilorum. Sakta känner jag att jag håller på att få tillbaka den glädjen jag kunde känna när man flyttade in i den första lägenheten och ivrigt fick börja inreda efter eget tycke och smak – idag dock med en generösare budget. Min fru fick några tavlor på våra två tuppar av vår dotter i julklapp, och vad kunde vara mer passande är att låta tavlorna vila mot en rustik bakgrund inspirerad från lantlivet vi ändå lever. Nu lyses tupptavlorna upp på väggen vid matbordet tillsammans med tavlan som Joker vann för sitt utseende förra sommaren – den förtjänar naturligtvis också sin uppmärksamhet!

Hylla bredvid spisen

Efter gårdagens arbetspass i verkstan fick jag tillbaka lite av skaparglädjen som är så viktig för mitt välbefinnande. Idag fortsatte jag med mitt miniprojekt, som man skulle kunna kalla för ”återtagande av fria ytor”. För stunden görs det en hel del inlagd och fermenterad mat, och burkar, flaskor och behållare står och trängs på värdefull arbetsyta. Även om saker inte står ivägen så skulle jag önska att det var mer vilsamt för ögonen och kanske lite mer ordnat i det publika rummet. Eftersom jag har den mest bestämda uppfattningen om hur saker ska placeras, får det också bli jag som ser till att så sker. Efter devisen att var sak har sin plats, blev det givet att tillverka en hylla i 12 millimeter rundstång bredvid spisen. Det blir ganska läckert när man borstar bort rosten och låter järnet få vara obehandlat. Jag brukar sedan smörja in järnet med lite olja, vilket räcker för att skydda metallen från rostangrepp i inomhusmiljö. Jag är rätt nöjd över hyllan som genast kom till användning och avväpnade kaoset en smula. Det finns säkert fler områden och ytor att tämja, så kampen mot kaoset är långt ifrån över. Detta är bara början, men jag känner ändå en smula hopp! Hopp om att nå dit jag vill!

Från kaos till ordning

Ibland känns det som en ojämnt kamp mellan ordning och kaos. Så fort det finns en ledig yta så är det någonting som flyttar in och ansöker om medborgarskap. Köksbänkar invaderas av kaffebryggare och hushållsapparater, skåp fylls med ännu fler hushållsapparater och skafferierna fylls med konservburkar, kryddor och snacks. Kylskåpet är knökfullt med mjölk, pålägg och rester. Diskmaskinerna är ständigt fyllda, liksom diskbänken. Till råga på allt svämmar värdefull arbetsyta i köket över av ägg! Jag ska väl inte klaga. Det var väl rätt väntat att om man har höns, så får man också ägg. Som tur är, har vi många äggätande personer i huset, så det går åt. Kanske inte varje dag, men en stor del av produktionen går ändå åt. Äggreserven håller inte alla gånger jämna steg med konsumtionen och det som vi lyckas avyttra på annat sätt, så arbetsbänken bredvid spisen har under en period fått fungera som uppläggningsplats för ägg som väntar på att bli använda. Efter att förra veckan gjort en grundlig utrensning i verkstan från diverse projekt som mina medmänniskor påbörjat, men inte slutfört, kände jag idag att jag hade energi att svetsa en ställning för äggkartorna som är gjorda i porslin. Nu kan vi stapla äggen på varandra, och man kan successivt flytta upp kartorna så att man får rotation på äggen. Annars brukar det alltid vara en viss förvirring över vilken karta man ska ta ifrån. Nu slipper vi det om alla kommer ihåg att ta från det övre lagret – men det borde inte vara några problem, för vem skulle få för sig att göra sig omaket med att plocka från mitten av stapeln. Nu finns det plats för 60 stycken ägg – det kommer naturligtvis inte räcka när kläckningen sätter igång på allvar, men jag har i alla fall köpt mig lite tid att komma på en ännu bättre lösning.

Nystart

Den som läst min blogg, eller rättare sagt, den som försökt läsa min blogg, har kanske upptäckt att det under flera månaders tid har varit glest med inlägg. Jag har själv inte riktigt förstått varför glädjen att skriva plötsligt avtagit. Även om jag under vinterhalvåret drar ner på aktiviteterna som en följd av att kylan och mörkret kryper närmare, så har jag ju ändå företagit mig olika mindre projekt som skulle kunna platsa i en blogg avsedd att peppa mig själv, och visa för mig själv att det faktiskt händer saker som är värda lite uppmärksamhet. Hela min tillvaro har kretsat kring att arbeta – både i yrkeslivet och på fritiden. Mitt sätt att koppla av från yrket har varit att arbeta med händerna och vice versa – Man kan kalla det för balans. Jag har dock inte riktigt insett att balans kanske inte bara består av två delar, utan många fler. Någonstans har jag tappat bort mig själv och mina medmänniskor utanför hemmets ramar. Jag tror dock att jag mer och mer kommit till insikt och kan sätta ord på mina bekymmer – mycket med god hjälp av en nyvunnen klok vän som jag haft många intressanta och givande samtal med under det gångna året. En sak som blivit tydlig för mig, är att jag inte kunnat dra mig tillbaka och bara koppla av i mitt eget hem. HQ i all ära, men där är det ju tänkt att vara produktiv – och det är inte alltid som jag får vara ifred där heller för den delen. Då vi många gånger är fler i huset än vad jag räknat med begränsas mina möjligheter ytterligare att känna att hemmet är en plats för återhämtning. Min enda chans till återhämtning har varit att stiga upp tidigare än alla andra och få njuta några timmar av lugn och ”icke-kaos”. Kanske att jag först måste städa undan i köket, men sedan har jag haft lite ro att läsa, surfa eller skriva. Man skulle kunna sammanfatta mitt bekymmer med att jag inte kan njuta av lugn och ro så länge det finns någonting annat i min omgivning som kräver en åtgärd. Arbeta först och vila senare! Nu har jag sakta men säkert, när jag själv förstått mina egna behov, omvandlat detta till ett eget utrymme där jag när som helst kan dra mig tillbaka och lyssna på musik och läsa utan att först behöva plocka undan efter andra. Det är bara katten som emellanåt tränger sig på –  men hon förstår sig på det där med att ta det lugnt! Min förhoppning är att sakta men säkert kunna återerövra hemmet som en plats där man laddar sina batterier och hämtar kraft innan man återvänder till ”galäråran” – inte bara under årets ljusa halva.

Första advent – i väntan på framtiden

Det har gått drygt en och en halv månad sedan jag skrev någonting i bloggen, och nu är det redan första advent. Anledningen till att jag inte skrivit något kanske varit att jag just nu är inne i en period av lågintensiv inspiration. Hönsen har börjat värpa ägg, och bitvis produceras det fler ägg än vad som förbrukas. Det verkar dock än så länge inte ge några bekymmer, då vårt hem emellanåt mer liknar en ungdomsgård än en plats för vila och återhämtning. Jag känner mig bitvis lite kluven då det är trevligt med liv och rörelse samtidigt som jag själv skulle behöva njuta av lite stillhet och återhämtning. Det känns som att jag sakta håller, medvetet eller omedvetet, på att lösa problem som beror på att min omgivning inte har en lika låg tröskel för oordning som jag. Nu har jag börjat utrusta samlingsplatserna med fasta USB-laddare, och infällda strömuttag, där det annars ligger skarvsladdar och adaptrar till förbannelse, för att bli av med ett irritationselement. För några veckor sedan skruvade vi ihop lite förvaring i matrummet, vilket verkar kunna bidra till att saker inte behöver ligga framme. Utmaningen blir att få sakerna att hitta tillbaka, och att inte samla på sig fler udda apparater, muggar och pinaler utan att göra sig av med något annat.

I-landsbekymmer

Såhär i domedagstider där dystra klimatrapporter avlöser varandra, finner jag det passande att begrunda mina egna ”I-landsbekymmer” i skuggan av de problem som I-länderna och min egen livsstil tycks bidra med. Förhoppningsvis kommer jag, när jag skrivit klart, kunna dra slutsatsen att jag trots allt inte har några problem alls, och att jag i grund och botten inte ska, eller kan klaga. Precis som veckan är indelad i vardagar och helgdagar verkar det som att min energi kommer och går. En gammal ”sanning” är ju att man måste ha tråkigt för att kunna ha kul. Samtidigt som jag vet att jag inte hela tiden kan hålla ett högt tempo, är det oerhört frustrerande att i efterhand känna att man inte passat på att njuta och ta tillvara på fritiden ordentligt. Idag har jag planlöst suttit och surfat på nätet och bland annat tittat på hur skumma verkstäder lurar kunder på service som inte behövs, och som de heller aldrig utför. Jag har också försökt hitta en mirakellösning på hur man får energi till att komma igång, men lösningen på problemet är lika självklar som tråkig – sätt igång, så får du energi till att fortsätta! Lika inspirerande som när mamma sa att man skulle städa rummet när man rådfrågade om vad man skulle hitta på. Lite frisk luft och en cykeltur då? Kanske….men jag känner inte riktigt för det. Gå ner till verkstan då? Eller upp till HQ!? Njäää. Gå upp till RC-banan och bygg den där nya kurvan, eller gå ut i skogen och plocka lite svamp. Vet inte…älgjakten har ju börjat! Jamen sitt och tjura då! Men jag vill inte, jag kan inte sitta still! Skriv i bloggen då! Men jag gör ju det, och vad kan jag skriva om, när jag inte gjort någonting som är värt att skriva om? Blomlådan under skylten kändes inte som ett projket. Att måla karosser till RC-bilen är mer rutin än projekt, liksom att tömma gödselkärran, även om jag får använda gödselhissen som än så länge fungerar. Droppande kranar i stallet, eller dörrar som behöver justeras är inte heller värt att ödsla skrivande på. Ja – min inre dialog jobbar på högvarv samtidigt som resten av världen diskuterar om hur man ska förhindra en framtida katastrof som heller kanske inte kommer inträffa enligt vissa. Det är nog bättre att göra någonting än att fortsätta föra en inre dialog med sig själv – det kan ju omöjligt bli sämre. Frågan är bara om man vill göra något åt situationen. Framtiden får visa hur det blir!

Hösttempo

Hösten har anlänt, och projekten tenderar att bli kortare entimmesprojekt som präglas mer av  nödvändighet än  inspiration och längtan att göra något produktivt. Jag har lagt en hel del av min fritid på RC-bilskörning och underhåll av bilen. Vi hade arbetsdag på klubbens bana igår, vilket resulterade i att jag drog på mig att tillverka jordankare, som ska användas till att fixera banmarkeringen med. I övrigt är det mest småsaker på gården som behöver fixas. Tömning av avloppsbrunnen i stallet, åtgärda vattenläcka på kranen i stallet, tömning av gödselkärror, småjusteringar i hönshuset osv….. Jag har förlikat mig med att dagarna blir kortare och att vädret kommer göra det motigt att vistas i verkstad och utomhus genom att samla på mig ett bibliotek av äventyrsspel som jag tänkt beta av när andan faller på. Vistelsen i köket har också intensifierats, och helgens rätter läggs det mer tid och kärlek på. Jag ska nog lyckas genomlida hösten och vintern relativt skonsamt känns det som.