Potatohill drill

Jag hörde ryktas om att gym och träningslokaler skulle hålla öppet igen trots rådande situation. Nåja, somliga kommer väl oja sig lika mycket som när de stängde, fast då av muskelvärk. Inget slår i alla fall mitt utomhusgym med hur många olika träningsprogram som helst. Man kan dessutom själv välja vilken grad av skaldjursfärg man önskar i ansiktet utan ivrigt påhejat stöd från en PT.  Idag efter jobbet kunde jag ägna en dryg timme åt att börja röja bort slån uppe på kullen som eventuellt blir en terrassodling. Vi får se hur långt jag kommer och orkar i år. Jag har ju inte direkt någon press på mig, men det skulle inte vara fel att sätta lite potatis om någon månad och kanske vitlök till hösten. Vi får se. Just nu har röjningsarbetet bara börjat. Slån är lite klurigt för man ser inte riktigt vad man redan kapat eftersom de sällan välter av egen kraft. Buskarna trasslar gärna in sig i varandra. Nu återstå bara buskarna på den brantaste delen att frilägga.

Odlingsklart

Nu är alla lådor fyllda med jord. Det var lite stelt att komma igång med arbetet idag. Dels var jag ganska trött i musklerna från igår, och dels var det lite kyligt på förmiddagen. Jag mjukstartade istället med att botanisera bland fröer och försöka hitta inspiration från trädgårdsböcker och internet. De sista tre lådorna fylldes ganska snabbt när jag väl kom igång. Efter allt kroppsarbete ägnade jag mig åt att göra lite rent inne hos hönsen samtidigt som jag fyllde på förrådet med gödningsmedel som borde komma till användning när väl odlingen tar fart. Arbetsdagen utomhus avslutades med att skruva fast nipplarna på dräneringen till vattenmagasinen. Med lin och lera ska det nog bli tätt!

Konungarnas dal

Idag har armar och ben fått arbeta. Förmiddagspasset gick åt till att fylla botten med stenmaterial upp så att 45 cm upp till kanten återstod. Det blev drygt tre lass med sten per ”sarkofag”. Egentligen hade jag tänkt sluta där för dagen, men jag kunde inte låta bli att sätta dit påfyllnadsrören till vattenmagasinen. Jag fick ta fram sticksågen och kantfräsen för att snygga till det hela. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att fylla en låda med jord efter att jag måttat in markduken som separerar jordlagret från vattenreservoaren. Av bara farten fyllde jag en låda till. Pressar man så blir man ju klar fortare och har mindre kvar till nästa dag. Nu ska jag planera lite kring vad som ska odlas. Det mesta blir nog att så på friland i år. Kanske vi satsar på ett växthus nästa år. Vi får se hur detta går och vad vi uppskattar. Jag tror på att börja försiktigt och att ha logistiken från jord till förvaring klar så att man inte överrumplas av en skörd som aldrig når tallriken.

Grundarbete

Nu när dagarna blir längre och man samtidigt passar på att avsluta fredagen lite tidigare hinner man med en hel del. Nu har jag lagt dammplast i botten och klätt innerväggarna i odlingsbänkarna med ”Platon”-matta för att förlänga träets livslängd. För att hålla koll på hur mycket vatten som magasinet innehåller har jag satt en genomföring i botten på varje bänk. Tanken är att jag ska skruva fast en vinkel och en plastslang som jag kapar av i den längd som jag vill att nivån på vattnet ska vara. Man vill ju inte att det ska bli för mycket vatten om det blir en blör sommar, och till vintern vill man kunna tömma ut vattnet så att inte lådorna spricker av eventuell isbildning. Nu återstår det enklaste, men ack så jobbiga – att fylla på med grus och jord. För en gångs skull känner jag mig förberedd att inför säsongen börja så och odla. Jag kommer ha gott om tid att bläddra i frökataloger och läsa på om vad som trivs i vad och var.

Odlingsbänkar

Dagen började precis som igår med  köldgrader och sol. Efter att ha beräknat virkesåtgången för odlingsbänkarna bar det iväg till bygghandeln beväpnad med släp och plånbok. Totalt sett blev det billigare än om jag hade köpt pallkragar med samma volym. De fem bänkarna är vardera två meter långa och 90 centimeter breda. Höjden stannade på drygt 60 centimeter. Jag satte en sarg runt kanterna så att man ska kunna sätta sig ner när man tröttnat på att huka sig sig när ogräset ska avlägsnas. Det märks att kroppen inte vant sig vid min hjärnas lust att driva på nu när ljuset och solen är härskare över dygnet. Jag ska erkänna att det var ganska slitsamt att bygga ihop bänkarna. Förutom att måla bänkarna svarta med slamfärg ska det ordnas med ett bevattningssytem där jag tänkt klä nedre delen med dammplast och fylla med stenmaterial. Ett påfyllnadsrör ska göra det möjligt att förse grödorna med vatten via kapillärkraft och på så sätt minska avdunstningen. Därefter ska det läggas en fiberduk och slutligen jord ovanpå. Så kroppen lär få jobba lite till innan jag kan börja odla örter och grönsaker. Det är så skönt när man återfår förståelsen för livets mening och kan gå tillbaka till jobbet med gott samvete!

Stödmur i gropen

Den senaste tiden har mest gått åt till att trimma nätverket inför stundande fiberanslutning. Vi får väl se hur det blir, nu när gränser stängs och alla är fullt sysselsatta med att bunkra toapapper. Kanske det dröjer ett tag till. Det var ju bara för tre år sedan som ”Jag har beställt fiber”-skyltarna började dyka upp i grannskapet. Nu har man i alla fall grävt ner rör och satt upp fiberboxar i alla hushåll. Kanske jag hinner driva upp den första grönsaken innan vi blir uppkopplade mot världen på ”riktigt”. Förra veckan kunde vi konstatera att vildsvinen kalasar utanför ridvolten. Vi måste nog utöka barriären för att kunna hålla lite snyggt. Idag blev det en vända till soptippen med torrsoporna som till stora delar utgjordes  av Christers tidningsurval. Solpanelerna jobbar ganska bra. Idag samlade vi ihop 103 kWh trots bitvis molnighet. Totalt har vi besparat 34 träd, eller så hade vi kunnat köra 980 mil om vi hade haft en elbil. Men vem bryr sig om klimatet i pandemitider? Trots den blygsamma temperaturen var det skönt att jobba lite utomhus idag. Arbetet i gropen har åter igen tagit fart, och träden som blåste omkull i vintras har bildat en prydlig stödmur. Jag är långt ifrån att kunna kallas för timmerman eller trädgårdsmästare, men Monty Don skulle säkert ge sitt samtycke. Jag är hur som helst nöjd så här långt. Imorgon ska jag slutföra stödmuren och kanske börja med odlingsbänkarna. Det är lite svårt att se snörena på bilderna hur odlingsbänkarna är tänkta att placeras. Vi diskuterar lite om bänkarna utförande. Jag vill nog satsa på att bygga egna framför att använda pallkragar. Det visar sig.

Att bygga stabila och säkra nätverk

Jag hade en diskussion med min vän ”K” om att det kändes sisådär med ett blogginlägg utan relevanta bilder. Här på gården har det under det senaste året vuxit fram ett behov av ett stabilt och säkert nätverk i takt med att fler och fler saker går att styra, reglera och övervaka, både på distans och när man är på gården. Under de senaste veckorna har jag spenderat mycket tid till att planera hur jag ska uppgradera och byta ut nätverkskomponenter utan att behöva vara utan den viktiga förbindelsen med omvärlden, eller för den delen skapa långvariga driftstörningar. I veckan satte jag upp nya trådlösa accesspunkter i verkstan, stallet och huset för att få en bra täckning på det trådlösa nätverket. Härnäst ska jag byta ut lite switchar som tål riktigt vinterklimat. Det har hittills visserligen fungerat att köra med utrustning som är avsedd för temperaturer ner till runt nollan, men det känns bättre med sådant som ska klara -40. Det finns en annan anledning till att byta till nyare utrustning, och det är att kunna segmentera nätverket för att skydda sig mot illvilliga cyberrymdstroll. Nu väntar jag på de sista prylarna som förhoppningsvis dyker upp i början av veckan. Förhoppningsvis blir jag klar under nästa vecka. Idag har jag ägnat en stor del av dagen åt att städa. Både Dyson och Ång-Bert har fått arbeta hårt. Just nu ligger katten mitt på golvet i köket och myser. Det måste betyda att det blev rent och att jag får MVG i hemkunskap!

Några vakande ögon

Jag har under några veckors tid utökat nätverket till maskinhallen och hönshuset. Därmed är det möjliggjort att kunna styra strömkällor med mobiltelefonen. Bland annat kan jag öppna och stänga maskinhallen, tidsstyra elstängslet och slå på värmelampor när det blir för kallt för våra fågelfän. Eftersom grannarna ville att jag skulle hjälpa till med att installera övervakningskameror inför årets lammning blev jag själv inspirerad att montera upp några kameror runt hönshuset och stallet för att kunna hålla ett vakande öga på djuren. Samtidigt så lär jag mig en massa saker på kuppen. Nu har jag försökt placera kamerorna så att det inte blir integritetskränkande för de som passerar gården, oavsett vilken renhetsgrad på mjölet man har i påsen. Man får ändå passa sig så att inget olämpligt snappas upp av mikrofonerna. En och annan svordom har nog registrerats under mina mest arbetsarga stunder vid monteringen. Jag ägnade mig en stund igår åt att kartlägga nätverket, och det börjar bli ganska omfattande och kan få vem som helst som inte gillar eller förstår sig på teknik att klia sig i huvudet. Plastugglan som ska skrämma bort illasinnade fågelpredatorer fick också en plattform fyra meter ovanför hönshusets taknock att sitta på för att vaka över hönsgård och tillhörande hage.

Skyddsrum för flyganfall

Egentligen hade jag tänkt börja bygga odlingsbänkar i gropen, men all tid gick åt till att bygga skydd till hönshagen. Nu när dagarna blir längre vill hönsen vara ute och röra på sig. Dessvärre är de ganska utsatta för rovfågelanfall samtidigt som det finns begränsat med vegetation som skulle kunna ge skydd åt en mumsig höna eller tupp. Det blev totalt 6 stycken skydd bestående av ramar av trä från byggvaruhuset och plåt från skogen. Nu får vi hoppas på att de är tillräckligt tunga för att inte flyga omkring när det blir lite blåsigt. Just nu går vi i tankarna att skaffa ett växthus, och mycket tid går åt till att läsa in sig på ämnet, så jag spår ett 2020 med många intressanta projekt.

Ingenting passar ihop

Mitt projekt att integrera maskinhallens portstyrning med resten av husets styrning skulle ju bli en enkel sak att få till. Men ju mer jag tittar på det, ju mer komplicerat blir det. Det som ställer till det hela är räckvidden och det faktum att maskinhallen måste betraktas som utomhusmiljö. Det i sin tur gör att man inte kan använda lösningar som går på batteri. Det verkar vara stört omöjligt att hitta saker som passar som handen i handsken – allt är olika standarder som kräver olika typer av strömförsörjningar, och i slutänden så pratar det inte med varandra. Varken Z-wave eller 433  går inte genom plåtväggar, till WiFi finns det inga reläer, Raspberry Pi matas med 5 volt, PoE som används till mina WiFi-länkar matas med 24 volt fast 48 volt brukar vara standard och Hall-effektsensorerna som jag vill använda kräver 36 volt. Nu har jag krupit till korset och får skapa trådlösa nätverkslänkar till maskinhallen och hönshuset med varsin brygga för att hantera de olika enheterna som jag vill koppla till systemet. Det blir lite mer komplicerat och dyrare, men å andra sidan blir det stabilare och ökar friheten att välja och kombinera olika system så att de passar mina behov. Nu har jag konfigurerat alla delar som behövs till maskinhallen och nu väntar jag bara på att det svetsade och nymålade fästet till nätverksbryggan ska torka. Imorgon hoppas jag på lite sol så att jag kan få det lite behagligt när jag kopplar upp min smarta maskinhall.