Mest ont i foten

I morse hade jag djävulusiskt ont i foten. Förmodligen var det sviterna efter fredagens långa arbetspass framför datorn med en av de längsta uppkopplingarna jag haft. Vi började klockan 9 och körde i ett streck fram till 17 utan avbrott. Jag höjde skrivbordet för att inte bara behöva sitta ner och halvvägs in i vår session behövdes strömuttaget som normalt används av skrivbordshissen till en industri-PC, så det blev till att stå resten av dagen. När man knappt orkar ta sig fram med två kryckor och isgatan på gårdsplanen hindrar en från att röra sig med eller utan kryckor får man försöka hitta på något man kan göra innanför de naturliga avgränsningarna. Efter att bara legat och målat upp dystra bilder över min framtid tog jag mig i alla fall ut för att ta några drönarbilder över isläget.

Nu när jag har all tid i världen att slösa bort tiden på att bli en duktig FPV-drönarpilot tog jag mig faktiskt i kragen och plockade fram headsetet och kopplade in den i datorn så att jag kan träna lite mer ”naturtroget”. Det blir otroligt mycket sladdar som ska samsas om utrymmet på skrivbordet, och för mig får sig ordningssinnet en liten törn. Visserligen ser man ingenting av omgivningen när man har headsetet på men bara vetskapen om att det är rörigt runt omkring kan kännas lite jobbig. PÅ eftermiddagen när behovet av kryckor avtagit tog jag mig ut i HQ för att göra något åt kabelhanteringen. 3D skrivaren kom åter igen till användning när den alldeles för långa videosignalkabeln skulle ”hanteras”. Mina framtidsutsikter ter sig mer optimistiska nu på kvällen än i morse.

Nixie…Nixi…Nix

Idag har jag suttit och felsökt in till förbannelse, och jag har fått löda isär komponenter för att utesluta det ena efter det andra. Det verkar som att signalerna mellan datorn och drivkretsarna inte går fram. Det känns ju precis som med mitt ben om jag tänker efter. Nu la jag allt åt sidan för ett tag. Det är ganska svalt uppe i HQ just nu och det underlättar inte direkt felsökningen när man sitter och fryser. Jag tog faktiskt upp klockan till huset men det blev ganska snart ohållbart det med eftersom jag ganska snart saknade verktyg och mätinstrument. Jag kanske var lite för snabb att montera ihop det hela innan jag grundligt kontrollerat att varje modul fungerar som det är tänkt. Jag kommer nog på vad det kan vara för fel om jag låter klockan vila en stund. Nu ligger klockan med alla komponenter utanför och kan mest liknas vid ett nyslaktat djur som man tagit ut inälvorna på.

Modul för modul

Idag har arbetet med Nixie-klockan Kronos tagit några steg framåt. Alla olika moduler är nu fastlödda och kopplade i varandra. Nu återstår att skriva programvaran för klockan. Jag vill kunna styra när klockan ska vara igång från nätverket så att man exempelvis kan ha den igång så länge som förstärkaren i Nirvana är igång. Kanske man kan koppla ihop en rörelsesensor så att den går igång när man närmar sig, och stänger av när det har gått en minut. För att detta ska vara möjligt måste jag utrusta klockan med en dator med WiFi-modul som också kan hämta tiden från internet. Från datorn styr jag sedan om högspänningsmodulen ska vara på eller inte. Det blev ganska kompakt med alla olika moduler som behövs. Det hela blir inte mindre komplicerat av att vissa moduler kräver 5 volt och andra 3.3 volt. Nu hoppas jag att allt är riktigt kopplat och slipper missöden med brända kretsar. Det visar sig när jag börjar med programmeringen som får ske gradvis. Först måste jag göra ett funktionstestprogram för att säkerställa att allt fungerar, sedan kan jag utöka med finesserna. Om jag kommer så långt imorgon att allt är riktigt ihopkopplat så är jag riktigt nöjd. Då kan jag utveckla och förfina programmet för klockan under veckan som kommer. Tänkbara roliga saker att lägga till är datum, eller varför inte drifttimmar eller nedräknings- eller uppräkningstimer?

Trasiga och kalla fötter

Efter några dagar med sömnpiller för att kunna vara pigg och alert på jobbet känns tillvaron något bättre. Jag har lite svårt men tidpunkten för när jag ska ta mitt piller. Det gäller att inte ta det för sent då effekten varar mellan 10 och 12 timmar för mig. Min föreställning om att man somnade någon timme efter att man tagit pillret stämmer inte helt överens med verkligheten. Pillret gör snarare så att när man väl somnat så sover man. I morse kände jag mig riktigt trött när klockan ringde, och eftersom jag inte hade några kundbesök inbokade kändes det inte särskilt svårt att jobba hemifrån och få en timmes extra sömn som belöning. När man jobbar hemma finns det alltid utrymme för att fixa lite hemma mellan supportsamtal och mail-konversationer. Eftersom solen var framme och Björknäs var klädd i skön vinterskrud togs drönaren fram för att dokumentera det hela. Då fredagar brukar vara rätt lugna på eftermiddagarna tog jag fram fyrhjulingen för att ploga och göra gården mer kryckvänlig. Eftersom jag inte känner så mycket i min skadade fot och har betydligt sämre blodcirkulation var jag lite orolig för att förfrysa foten. Det tar ungefär tre gånger längre tid att ploga än med traktorn, men vad ska man göra? Jag har i alla fall bevisat för mig själv att jag kommer att klara av fortsatt skötsel av gården trots mitt stora dilemma.

Jag tog mig i kragen och gjorde en välgärning för spisen som har betydligt fler skadade fötter till kastrullgallrena än vad jag har. Först försökte jag skriva ut fötterna i ett stycke, men 3D-utskrifter har en tendens att vara svagare mellan varje lager än i andra ledden, speciellt när det kommer till små saker. Lösningen blev att skriva ut halva fötter och sedan sätta ihop med efteråt. Mu är spisen skrammelfri. Förhoppningsvis kommer inte fötterna smälta när spishällen används.

Eldiga krycksmycken

Min dotter som pluggar design och är några snäpp vassare åt det konstnärliga hållet än resten av familjen tyckte att jag skulle printa ut eldsflammor till kryckorna. Jag kunde inte riktigt släppa denna galna idé, och när jag låg vaken och funderade på om jag skulle sova eller vara vaken bestämde jag mig för att göra ett försök. Först tänkte jag att flammorna skulle printas ut och vara stela, men det skulle bara resultera i besvikelse när de ganska snart skulle slås av. Istället fick det bli eldsflammor i plast som man kan tvinga fast med en snutt plastfilament. Skulle plasten skadas går det bra att byta ut. Det går ju att byta färg och storlek på flammorna om man så önskar. Nu blev kryckorna mycket snabbare! Som extra bonus är det ingen som misstar dem för sina om de skulle förväxlas vid något sjukhusbesök framöver.

Idag var jag på besök hos naprapaten och nu utspelas stundtals ett litet gerillakrig i foten. Handgranater kastas med jämna mellanrum i fotvalvet medan andra rebeller skjuter skarpt vid stortån. Vi får se om jag kommer få någon sömn alls inatt.

Snökaos och ordning

Idag har HQ fått ytterligare förvaringsmöjligheter, och nu är det fritt från prylar som står på golvet. LiPo-batterierna har hittat in i ett plåtskåp för att minimera risken för brand om olyckan skulle vara framme. Sorteringslådan som länge stått på golvet och väntat på att bli uppsatt fann en plats på väggen i lagom plockhöjd. Tanken är att jag ska kunna förvara reservdelar och servade komponenter till den radiostyrda bilen där. Det är bara att plocka fram märkmaskinen och skriva ut etiketter på askarna vartefter de fylls. Det kom en hel del snö under dagen och jag kände mig tvungen att utföra en stödplogning när det fortfarande var ljust. Benet vågar jag inte lita på i traktorn så det fick bli 4-hjulingen istället.

Benet ja – det fortsätter att så dystra tankefrön i huvudet om framtiden och hälsan. Tänk om det ändå är en nervsjukdom som bara väntar på att få koppla ett grepp om det andra benet också? Ska jag behöva fortsätta leva med smärtan och blott några timmars sömn per natt? Hur ska jag i så fall klara av att sätta upp växthuset, eller för den delen få det nya plåtskåpet på plats för att även kunna skapa bättre ordningsförutsättningar i verkstan? Det är klart att jag kan ta hjälp av grannar, barn och vänner, men för mig som nästan alltid klarart av allt på egen hand är det svårt att acceptera ett beroende av att andra ska ställa upp. Om jag ska gå runt och halta resten av livet – vilken typ av käpp eller krycka ska jag ha? Skulle en Segway kunna underlätta framkomligheten på gården? Blir det rullator eller en Permobil? Hur ska jag göra om min radiostyrda bil välter och jag måste gå och vända på den? Man hinner i alla fall tänka på mycket när man ligger vaken på nätterna.

Kompakt och ordnat i HQ

Idag har jag ägnat lite tid och kärlek till HQ som behövde lite uppmärksamhet. Det är en konst att hålla ordning på alla prylar. Min morfar som konstigt nog varit en förebild för mig trots att jag högst någon gång per år fick förmånen att umgås med mina morföräldrar. Han hade i alla fall ett rum fyllt med tekniska prylar som fångade hans intresse och utforskarglädje – det kallades på sjungande finlandssvenska för ”rojjurummet” – förmodligen för att det var lite ”råddigt” där. Min morfar gick tyvärr bort i god tid innan jag hann bli tillräckligt gammal för att insupa den kunskap som jag föreställer mig att han kunde överfört till mig.

Nu är jag själv den där nyfikna och utforskande mannen som alltid tar sig an nya utmaningar och insuper kunskaper på vägen. Jag vet inte om det är kunskapen eller själva skaparglädjen som lockar. Nu har jag som helst ett eget rum fyllt med tekniska prylar som skulle fått min morfar att gå igång på alla cylindrar – jag vill i alla fall tro det. När jag tänker efter så var det nog inte så råddigt i min morfars motsvarighet till HQ. Han vara alltid omsorgsfull och vårdade sina saker. Nej – det här måste jag ta reda på. Var det stökigt i min morfars ”man cave”, eller var det min mormor som inte förstod sig på det hela? Det kan ju vara rätt så svårt att skapa ordning när alla tekniska prylar ska samsas i samma rum. Och någon som inte ser skönheten i det hela kanske ser det med andra ögon. Min lösning är att ha många lådor och mycket förvaring till sådant som inte behöver vara framme, eller sådant som när det inte används kan betraktas som utsmyckning. Idag har jag satt ihop några nya skåp för att kunna ge ett hem till sådant som annars har fått stå framme och skapat den där ”råddiga” känslan. Kanske det bara var så att min morfar inte hade lika många lådor och skåp som jag har.

HiFi till HQ

Idag efter jobbet fick jag ett infall att införskaffa och installera högtalare i taket på HQ istället för de högtalare jag haft stående på dordet. Fria bänkytor gör att det är lättare att hålla ordning när man sitter och knåpar. Helt plötsligt blev det mer plats över när högtalarna på bordet bortskaffades. Med en fot som inte känselmässigt talar om för en om man står på fast mark tog jag modet till mig och klättrade upp ovanför HQ för att dra sladdar från respektive högtalare till där förstärkaren skulle stå. Allt gick bra utan några missöden. Det finns hopp för fortsatta aktiviteter och framtida projekt oavsett utgången av min färdighet i gång.  Är man bara försiktig så ska det väl gå bra. Jag fick äntligen användning för rörförstärkaren jag byggde som byggsats från Kina. Så länge man inte spelar musik på absolut högsta volym låter det riktigt bra och varmt. Rörföstärkaren avger ju också lite termisk värme, vilket är välkommet såhär års. Det återstår att sätta ett vägguttag nära rörförstärkaren och streaming-enheten samt sätta en kabelkanal för högtalarkablarna mellan taket och rörförsärkaren. De delar jag hoppats på att få till Nixie-klockan har inte kommit med posten idag, så det blir förs nästa vecka som jag fortsätter med den. Under tiden kanske jag kan ägna lite tid till att skapa ordning i det som går att skapa ordning på i HQ. Jag kanske sätter upp någon hylla eller skapar någon form aav förvaring till något som längtar efter en egen plats i tillvaron.

Knäck i luren

2005 var året då dykläkaren undersökte mina öron senast. Då kunde han bland annat konstatera att jag hade små men effektiva lungor då han trodde det var fel på spirometern och gav mig en ny att blåsa utanför markeringen. En spirometer kan vara digital eller som i det här fallet ett papprör som man blåser i. En digital hade troligtvis reagerat annorlunda. I en läkarundersökning för dykare ingår det att titta i öronen. Läkaren kunde konstatera att någonting satt i vägen för att kunna undersöka trumhinnan som var en viktig del av undersökningen. Efter lite grävande kunde han lirka fram en hård liten sten som tydligen bestod av torkat öronvax. På senare tid har jag märkt att hörseln på höger öra har varit något dämpad i diskanten. Igår fick min fru gräva med virknål (jag vet…man ska inte, men sjukvården behöver inte mer av mig just nu) och sedan med en tops fånga upp vaxet som förmodligen sakta men säkert var på väg att ombildas till öronsten. Nu har ljudbilden i Nivana förändrats markant. Tidigare har det känts lite som att ljudbilden varit koncentrerad till vänster sida, men nu har det snarare blivit värt om. Det tar väl några dagar att lära om hörseln.

Idag har jag designat fästen till resterande kretskort för Nixie-klockan. Man kommer på saker efter hand, och det är sällan som första biten i en prototyp blir optimal. Just nu printas de sista slutliga fixturerna fram. Förhoppningsvis funkar det. Jag har gjort ett långtidstest på bevarande av superlim och spritpennor. Det fungerar klockrent att lägga i ris i en burk tillsammans med det som man inte vill ska ”torka” ut. Tydligen är det så att det som torkar ut superlim och spritpennor är inte torka, utan fukt. Med detta husmorstips sätter jag punkt för dagens blogginlägg. Vi hörs!

Naprapat, Sömn och Drönarcertifikat

Igår var jag hos naprapaten för att bli av med lite av min ryggsmärta och förhoppningsvis även benbesväret på lite sikt. Enligt diagnosen som jag fick med posten svart på vitt från neurologen så sitter benproblemet troligtvis i ischiasnerven och ryggen. Efter mitt besök hos naprapaten blev ryggen mycket bättre, och jag har för första gången på över en vecka kunnat skrapa ihop över tre timmars sömn. Jag hoppas på att kunna slå nytt sömnrekord inatt. Ryggproblemet har kommit smygande då min hälta gjort att jag snedbelastar ryggen. Blir jag inte bättre i ryggen, blir jag nog inte heller bättre i benet – om nu diagnosen stämmer. Det blir återbesök hos Naprapaten på torsdag. Tills dess ska jag ha gjort lite övningar för att träna upp rätt muskler i ryggen.

Jag hörde på radion igår att man var tvungen att registrera sig för att flyga drönare, och i mitt fall även ta två flygcertifikat. På vinst och förlust registrerade jag mig och förlitade mig på att mina tidigare inhämtade kunskaper om säkerhet och förnuft kring drönarflygning skulle räcka. Med hyfsat god marginal klarade jag båda teoriproven som ger mig rätt att flyga och ta bilder från luften. Jag hade några fel som jag inte kunnat kolla upp efteråt. Det är lite typiskt transportstyrelsen att inte avslöja var man brister i sin kunskap. Vissa frågor är som teoriprovet för bilkörning, så jag är föga förvånad om jag kryssat fel fast jag egentligen vet vad som är rätt.

Utvecklingen av Nixie-klockan går vidare. Nu är alla siffermoduler helt färdiglödda. Nu håller jag på att designa infästningen av respektive modul. Jag är lite fascinerad över hur bra detaljer som 3D-skrivaren klarar av att spotta ut. Distanserna som ska se till att modulernas kretsar kommer i kontakt med metallplattan där elektronrören sticker upp är första delen av  infästningsproblematiken. Del två blir att göra byglar som fixerar modulerna. Tyvärr har junior tagit slut på allt blått plastfilament till skrivaren, så det fick bli grönt istället. Det är ju ingenting som kommer synas när klockan står färdig. Det är bara bloggbilder och mitt sinne för ordning som störs en aning.