Nu har banan blivit ännu längre med ytterligare en hårnålskurva och en “planfri” korsning. Planfri så till vida att man måste hoppa över korsande vägbana. Hoppet och landningsrampen måste justeras efter att jag provkört några varv. Dels är det svårt med ansatsen som är relativt kort, vilket gör att man måste träffa rätt direkt efter föregående kurva som dessutom delvis täcks av trädstammar. Jag kommer nog lägga någon slags hållbar beläggning så att man kan få ordentligt grepp när man gasar på. Jag var tvungen att komma på en lösning så att man hade fri sikt in i tunneln, och då föll det sig naturligt att även förlänga banan med 7-8 meter. Det behövs fortfarande justeras lite i kurvorna med doseringar så att man har lättare att hålla sig i mitten av banan. Man får sakta ner ordentligt för att inte köra i diket!
Idag har jag i princip bara hållit på med att få takfönsterna på orangeriet på plats förutom att jag tagit ut pelarognerna, rotsellerin och kronärtskockorna på solträning. Mitt som jag står där och knådar in kimrök i kittet för att få det svart istället för vitt så kommer jag på var jag ska kalla orangeriet för. Lilla Marocko får det nog bli!
Jag har fått klura lite på hur jag skulle gå tillväga för att dreva alla fönster och sedan sätta dit lister när man inte har någonstans att stå. Ett alternativ var att använda Lastman, men ett bord och två trappstegar gjorde att jag kunde ta ett fönster i taget, fram till det sista fönstret som överlägset tog längst tid. Jag tor att jag höll på lite över två timmar att få det på plats.
Jag har valt att klämma kittet mellan fönsterlisten och fönstret för att det inte ska synas så mycket kitt från insidan få jag inte har någon kittfals. Det var ingenting som jag tänkte på när jag sågade i höstas. Jag hade förvisso tänkt använda gummilister precis som jag gjort uppe i Lilla Spanien, men jag kom på andra tankar vid något tillfälle.
Under arbetets gång fick jag avbryta och hjälpa till med att flytta ankungar ut i den mobila hönsgården. Nu visade det sig att ankmamman inte tyckte det var en bra idé så de fick flytta tillbaka in i ankhuset. Det sista fönstret var lite knepigt att få på plats. Det är ganska trångt, och jag fick lirka in fönstret från sidan, vilket kändes lite riskabelt. Först hade jag tänkt be om hjälp, men istället spikade jag fast några ribbor i öppningen så att fönstret inte skulle trilla igenom. Jag fick plocka bort vindskivan och göra jobbet från tre olika håll. Det var upp och ner för stegen, men till slut var allt klart. Nu börjar det bli fason på gården. Nu saknas det bara ett gårdskök, ett renoverat badrum och en pensionärskuvös!
Idag har jag varit aktiv igen, och nu är nästan hela taket klart. Det saknar några detaljer, men det mesta är i alla fall gjort. Igår spikade jag fast bärläkten. Mycket mer hann jag inte med.
På förmiddagen gick jag först runt i trädgården för att inspektera. Vitlöken har kommit upp ordentligt genom täckningen av hö och sparrisen har börjat kika fram. Det är dags att plantera potatisen som jag förodlat inne i växthuset. Jag hann inte vända jorden idag så det får bli till helgen istället. Jag toro inte att potatisen mår dåligt av att ha det varmt och gott några dagar till. Lilla Spanien har blivit så pass varmt om dagarna så att vi har fått sätta in nätdörrar för att få ner temperaturen till en behaglig temperatur för hönsen. De ska snart flyttas ner till hönshuset igen.
Innan jag började tvätta pannorna för andra takhalvan sågade jag till och målade vindskivorna. När jag högtryckstvättat alla takpannor som jag ämnade använda för takläggningen monterade jag fast nockbrädan och lade sedan raskt alla pannor på plats. Jag tor att jag hann lägga alla pannor inom en timmes tid. Nockpannorna spikades på plats och sedan kändes taket genast mycket färdigare.
Efter takläggningen gav jag mig i kast med att borsta och måla den andra gaveln innan det var dags att montera upp vindskivorna. Lastman fungerar utmärkt som plattform för att komma lite högre upp och jobba. Grannen vid dammen kom lagom förbi för att hjälpa till med att hålla upp vindskivorna när de skulle spikas på plats. När sedan vindskive-plåten kom på plats var dagens planerade arbete avslutat och allt ser jättebra ut om man inte skrutinerar bygget allt för mycket. Jag är i alla fall nöjd såhär långt.
Idag smälter snön och våren börjar knacka på. Dessvärre är det nog så att det bara är tillfälligt. För en gångs skull är vädret väl synkat med helgen. Jag gick upp till bikuporna för att ta hand om höstens katastrof då alla bin dog på grund av ett missförstånd. I och med att vi inte skattat någon honung trodde jag att de skulle klara sig på den honung som de samlat in under sommaren, men tydligen var inte detta tillräckligt. Förhoppningsvis kan jag göra bättre ifrån mig i år. Hönsen blev i alla fall glada åt lite frysmat. Just nu håller jag på att ta hand om vaxkakorna som smälts ner, silats och sakta svalna, för att senare kunna användas till något vettigt. Bina ska inte ha offrat sina liv i onödan.
Efter att jag tagit in hö och rensat bikupan tog jag en sväng med drönaren och gick runt med kameran för att försöka få några bra bilder.
Senaste blåsvädret hade fällt en av våra enar uppe där jag rensade bort slånbärsbuskar förra året. Det är synd att inte ta hand om virket som kan bli både det ena och det andra efter lite bearbetning.
Imorgon ska jag eventuellt hjälpa grannen vid dammen med att rensa undan lite slånbärsbuskar. Det är bäst att passa på när det är bra väder.
Jag hann ladda alla batterier och göra en testflygning och kontrollera om den nya motordödaren fungerade innan den första personen i skaran av min uppdragsgivare anlände. Klockan 13:30 var hela delegationen samlad och 14:00 kunde vi göra den första provflygningen. Totalt gjorde vi tre flygningar innan ljuset gled oss ur händerna och kylan bestämde att vi skulle fortsätta en annan dag. Jag är nöjd över att allt som jag skulle leverera fungerade som jag tänkt mig.
Imorgon kanske jag hinner börja med sådden uppe i Pelargonrummet. Nu ska jag dock njuta av en lyckad insats och fundera över vad som ytterligare går att förbättra.
Under den gångna veckan har det gått ganska trögt med takstolstillverkningen, med blott en enda färdig. Fram till i helgen hade jag ambitionen att kanske hinna med en under veckan och kanske en under helgen, men min lista över andra önskvärda göromål hade blivit till 27 saker att göra, 28 med punkten att bli klar med veckans takstol. Jag har klippt och trimmat gräs på tomten, på ängen, runt ladan, runt maskinhallen, dikena, gropen, odlingsplatån och runt hästbanan. Jag har tagit hand om IBC-tankarna som vi i panik samlade in vatten när det äntligen skulle komma lite regn. Då resten av sommaren visade sig bli ganska blöt kom aldrig vattnet till användning. Hälften av vattnet i de fyra tankarna transporterades upp till trädgårdsdammen där vattenståndet varit under det “normala”. Resten fylldes på i de tre permanenta tankar som står bakom maskinhallen.
Jag har plockat tomater, jag har torkat tomater, jag har kokat tomater och jag har mixat de tomater som jag marinerade i vitlök och örter. Jag har tagit hand om lite torkade kryddor och mixat till en salladskrydda, jag har mixat den marinerade paprikan och liksom tomatmixen portionerat ut i plastborkar för infrysning. Jag höll på till 23:30 igår och hade lite kämpigt att komma igång i morse efter att hästarna fått hö vid 7-tiden, vilket de även fick igår.
Den tid som blev över har jag ägnat mig åt att färdigställa den takstol som fanns med på min att.göra-lista för helgen. Det jag inte hann med var att titta till bina, men jag ska ändå bekämpa varroa-kvalster nästa helg, så de klarar sig nog obettitade en vecka till.
Bolltistlarna har äntligen börjat blomma och verkar locka till sig bin, om än inte mina egna.
Jag brukar få lite extra energi när jag är ensam under helgen och helt kan styra över min egen tid, sånär som på att fodra hästar, väga upp hö, plocka ägg, valla gäss och mata ankor enligt ett fyra-timmars intervall mellan 07:00 och 23:00. Jag är ändå nöjd med att jag hunnit med så mycket.
Nu kan man gå från huset till växthuset i strumpor ,eller barfota om man så vill, utan att utsätta sig för ojämnt underlag. Det blev knappt två meter av trallvirke över, resten var stumpar på 30 centimeter och kortare. Jag ska nog sätta kjolar på ändbrädorna och trappan. Det återstår lite arbete med att plocka bort en stolpe och justera räcket, men detta projekt får betraktas som näst intill färdigt. Jag kan påbörja någonting nytt parallellt utan att känna mig stressad i alla fall.
Jag “bytte hatt” och var en sväng förbi bina och kunde konstatera att de börjat bygga på två av ramarna jag satt in. Det är lite “läskigt” att plocka upp ramarna när alla bin flockas runt glipan som blir när man inspekterar. Inte så mycket att jag är rädd att bli stungen, snarare att inte klämma någon stackare när man sätter tillbaka ramen igen. Om någon vecka får jag nog sätta in flera ramar så att de inte känner sig trångbodda.
Jag passade på att köra lite drönare för att ta lite bilder på gården och förundrades över hur alla tidigare tomma ytor successivt fått en viktig funktion. Allt från ddlingslotter till växthus, uteplatser och honungsproduktion.
Nu är kupan helt klar i sin konstruktion. Den är isolerad med halm och målad med linolja utan att det har börjat brinna. En och annan modifiering kommer säkert att behövas efter inspektion av min mentor. Jag misstänker att öppningen vid flustret är för stor, men bättre det än för litet. Det går alltid att ordna med en spalt som man kan justera.
Idag gjorde jag klart bigården som passande nog fick en sexkantig form. Det skulle ju vara sjutton om inte bina hittar tillbaka med ett så tydligt landmärke, även om den inte är helt geometriskt perfekt! Grävis fick åter igen visa prov på sin styrka när jag grävde upp en bumling ur marken för att plana ut marken. Jag fick fylla på med sten vartefter som jag baxade upp stenen ur marken. Det blev hyfsat plant i alla fall. Det är nog ganska viktigt att inte snubbla på en sten eller rot när man ska göra ingrepp i ett samhälle beväpnat med tusentals gaddbeväpnade bin. Jag är rätt nöjd, och kanske jag till och med satt en ny standard för hur en bigård egentligen bör se ut.
Påskhelgen har varit ganska lugn och hade en lugn långfredag med lite omplantering av jordgubbsplantor och sådd av diverse tomater. Några har redan börjat titta upp ur jorden medan andra låter vänta på sig. Jag var en sväng upp till för att se om möjligtvis sparrisen visar några livstecken och fick se att vitlöken som jag satte i höstas har kommit en bra bit på väg. Sparrisen ser fortfarande död ut, men det är kanske lite tidigt att räkna ut den. Påskafton och påskdagen gick mer eller mindre åt till att bekämpa slånbärsbuskar. Igår fick jag hjälp av grannen att röja undan det sista, och nu är det bara eldning kvar. Vi vågade inte riktigt fjutta eld på allt med tanke på att gräset torkat upp ganska fort den senaste veckan. Vi får hoppas på lite regn….eller inte.
Idag började jag gräva uppe vid odlingslott nummer tre som i år ska få tjäna som potatis-, morots- och pumpaland. Kanske det blir något mer också. Just nu är det ganska lerigt, så det kommer ta några år att få till en riktigt bra jord. I resten av odlingsterrassen hade jag tänkt att jag skulle sätta lite olika sorters lök och nere i konungarnas dal blir det ärtor, bönor, selleri, dill, rädisor, squash och kanske något mer. Vi får se vad jag hittar på.
Den som väntar på uppdateringar på min blogg få ha tålamod, liksom den som väntar på våren. Just nu verkar det mesta handla om tålamod. Jag har tålmodigt väntat på att få hem en drönare som som jag inte kunde låta bli att bjuda på. I flera veckor väntade jag på leverans, och ett tag trodde jag att jag blivit lurad. Det kändes lite för bra för att vara sant, men allt såg ändå ut att vara i sin ordning. Det var en auktion i Polen som hade en helt ny drönare vars pris i normalfallet skulle varit mer än tre gånger så högt som jag bjöd och mindre än hälften av den billigaste begagnade jag sett. Till min förvåning och bestörtning så var jag det vinnande budet. Efter några veckors väntande fick jag en avisering i telefonen att ett paket var på väg till mig. I förra veckan på fredagen fick jag paketet, som mycket riktigt innehöll det som jag beställt i obruten förpackning. Ivrigt började jag ladda batterierna, men det visade sig att ett av batterierna inte ville ta laddning. För en mindre summa införskaffade jag ett nytt dagen efter och på söndagen var det dags för premiärflygningen – trodde jag! Drönaren kunde inte hitta någon GPS-signal, trots att den har externa antenner för att säkerställa god mottagning. Efter lite sökande på internet fick jag reda på att ett antal av dessa farkoster helt plötsligt tappat kontakt med satelliter och antingen störtat eller flugit bort när piloten febrilt försökt återfå kontrollen. De flesta har fått flygmaskinen utbytt eller åtgärdad av tillverkaren och det samma kommer att gälla mig efter att ha ordväxlat med supporten. Nu har jag skickat drönaren för att få den utbytt, men väntan på en ny har fått mig att läsa om haverirapporter relaterade till lite större drönare med inbyggda hjälpmedel som GPS-positionering. I de flesta fall har det påpekats i haverirapporten att olyckan hade kunnat undvikas om piloten hade varit tränad i att manövrera drönaren utan hjälpmedel. På mindre drönare går det i princip inte att flyga utan hjälpmedel, vilket gör det svårt att träna på något som gör mindre skada om olyckan skulle vara framme. Nu har jag hittat ett sätt att kringgå GPS-positioneringen på min mindre drönare. Normalt kan man inte lyfta utan GPS-signal och det går heller inte att slå av funktionen, men allt finns att hitta på internet. Idag provade jag att flyga helt utan navigeringshjälp, och det är faktiskt ganska nervöst när vinden får drönaren att röra på sig utan att man rör på spakarna. Med lite träning och tålamod ska jag nog kunna komma över rädslan och känna mig bekväm utan hjälp från ovan.