Just nu är jag inne i en ganska tankeintensiv period i mitt arbetsliv och det spiller över en del på vad jag orkar ta mig för när jag kommer hem på kvällarna. Å andra sidan finns det ingenting som akut måste göras på gården så det är väl ingen katastrof om jag för omväxlingens skull vilar lite på fritiden. I helgen ska jag väl försöka mig på att vara utomhus och förbereda trädgården för den “riktiga” våren som jag hoppas kommer snart.
När jag försöker sammanfatta året som gått är det lätt att fastna i det som tagit mest plats den sista tiden. Just nu är det utan tvekan ljussättningen som dominerat – ridbana, RC-bana, stolpar, spottar och skuggor som behövt tämjas. Det är kanske inte så konstigt. När mörkret kommer tidigt blir ljuset både ett praktiskt behov och ett sätt att hålla energin uppe.
Samtidigt känns det väldigt skönt att kunna konstatera att hagarna faktiskt blev klara. Det projektet började redan sommaren 2024 och har levt sitt eget liv parallellt med allt annat. Det är precis den typen av arbete som inte alltid syns så mycket när det pågår, men som gör stor skillnad när det väl är färdigt. Att kunna stryka något som dragit över flera säsonger från listan ger en särskild sorts tillfredsställelse.
Året har också handlat mycket om odling. Det blev riktigt mycket tomater, mycket tack vare att jag bytte jord, men även potatisen fungerade bra i år. Sådana projekt är lite otacksamma att dokumentera eftersom de följer årstiderna snarare än viljan, men när man står där med skörden i handen är det ändå svårt att inte känna att det varit värt besväret. Nu är jag också bättre rustad inför kommande odlingssäsong med ett övervintringsrum som gör att jag kan flytta ut plantor från Pelargonrummet till orangeriet och fortsätta inskolningen med riktiga solstrålar någon gång i slutet av mars. Även om det redan nu är ganska fullt med chili, så kommer det finnas plats för både paprika och tomat.
Jag har också gjort ett nytt försök med bina. Förra gången gick det inte som tänkt. Förhoppningen är att de klarar invintringen bättre den här gången när jag stödfodrat med både sockervatten och fodermassa. Att hålla bin är i sig ett projekt som kräver både ödmjukhet och tålamod – något som kanske inte alltid är min starkaste sida – men just därför känns det viktigt att inte ge upp. När jag var uppe för några dagar sedan och knackade på kuporna kunde jag höra lite surr, så det finns i alla fall hopp om att de ska klara av vintern.
Det finns förstås mycket som inte blev av, även om det mesta som jag påbörjade blev det. Trädgården är ett sådant område. Jag hade velat få till gångar, struktur och lite mer ordning, men tiden och orken räckte inte hela vägen. Och kanske är det okej! Alla projekt behöver inte bli klara samma år även om man börjar med dem i tankarna. Vissa får helt enkelt följa med som lösa trådar in i framtiden.
När jag ser tillbaka på 2025 är det inte mängden projekt som sticker ut, utan balansen mellan att avsluta och acceptera. Att bli klar med vissa saker, samtidigt som det är okej att andra får vila utan att för den skull behöva gå runt med ångest.
Ett område jag sannolikt kommer att ta tag i härnäst är att färdigställa badrum och sovrum, med skräddarsydda detaljer framtagna i snickeriverkstan. Inte som ett stort, pressat renoveringsprojekt utan mer som ett lugnare arbete där funktion och personliga lösningar får ta lite tid.
Det finns gott om idéer kvar till nästa år, men det finns fortfarande några dagar kvar på innevarande år att fylla med ett och annat mindre projekt.
Under veckan har jag arbetat lite på att få till en så optimal ljusbild uppe vid ridvolten och RC-banan som möjligt utifrån de fyra strålkastare som jag monterade upp i förra veckan. Tanken är att jag ska komplettera med några extra strålkastare för att kasta ljus över hela banan. Eftersom stålkastarna sitter på 5 meters höjd är det inte bara att rikta om. Att luta en stega mot stolparna är heller inget alternativ. Eftersom skopan på Lastman inte når högre än två och en halv meter och jag nätt och jämt själv når 2 meter så var jag tvungen att komma på en lösning.
Efter att ha vridit ut och in på alla idéer landade jag i att ta två gallerburar från några pensionerade IBC-tankar, och göra om dessa till en arbetskorg som jag kunde säkra i pallgaffeln vågade jag mig på att klättra upp och rikta om strålkastarna dit jag ville. Jag ställde en trappstege inne i buren så att jag ledigt kunde nå upp. Med den höga buren runt om i brösthöjd kändes allt både genomtänkt och säkert. Verken vithajar eller blixtnedslag är ett problem utöver fallrisken! Nu väntar jag på några extra strålkastare som ska kunna lysa upp resten av RC-banan. Målet är att hamna på runt 30-50 lux vid alla viktiga partier inom min budget för en 10-amperessäkring.
Jag kan konstatera att det är en fröjd att kunna plocka färsk chili till det man behöver i matlagningen. Än så länge trivs plantorna, och jag har goda förhoppningar om att de kommer klara av att övervintra. Jag har börjat fundera på att driva upp lite kryddväxter och kanske någon sallad också. Eventuellt får jag både tid och energi över den stundande julhelgen att sätta igång med den saken. Fram till dess får jag göra andra småsaker som kan lindra mörkrets påverkan på sinnet.
Jag har faktiskt hunnit med mer än alla mina punkter drygt 30 uppgifter som jag skrev ner igår morse. Visserligen har vissa saker varit ganska enkla och tagit lite tid i anspråk, medan andra varit lite mer krävande. Idag bytte jag kabel mellan huvudbrytaren och första belysningsstolpen till en 5-ledare så att man kan tända första strålkastaren från telefonen. Det blir lite lättare att orientera sig till de resterande tre stolparnas manuella brytare på det viset. Vi får se om jag fixar så att det går att tända samtliga strålkastare från telefonen i år eller om det blir när värmen återvänder. Jag ligger fortfarande lite efter i förberedelserna inför vintern, och snart är det helt kört. Jag tänker på alla pumpar som behöver plockas in. Vi får se om vintern blir sträng, eller om jag faktiskt kan låta pumpen under växthuset sitta kvar. Det skulle vara ganska bra att ha rinnande vatten i orangeriet.
Snart drar odlingssäsongen igång och det börjar så smått dra ihop sig till att förbereda pelargonrummet igen. Egentligen ska man väl göra det på en gång när man stänger ner, men just under försommaren är det som stressigast att ordna allt i trädgården så att plantorna kan komma ut. Sedan brukar det vara fullt ös med andra projekt som behöver uppmärksamhet, och att långsamma dagar tvätta krukor och inventera odlingsutrustning kanske inte alltid är det första man tänker på.
Så länge som jag hittar på nya projekt kommer jag nog aldrig känna att jag är ikapp, och om jag inte ständigt ställs inför nya utmaningar så blir det nog ganska långtråkigt har jag en känsla av.
Jag ligger otroligt mycket efter i min planering, och senaste veckan har inte gjort saken bättre. En sak som dock är positiv är att dagarna går rätt fort förbi. Jag har två viktiga hållpunkter på dagen. Den ena är morgonfodringen och den andra är eftermiddag-/kvällsfodringen som kommer lite tätt på om man är förvärvsarbetande och har en bit att åka av och an till jobbet varje dag. En sak som ställer till det lite är att jag heller inte kan fodra för tidigt på morgonen, vilket medför att morgonköerna som jag annars undviker om jag skulle åka tidigare har sin höjdpunkt lagom till att jag utfört morgonrutinerna. Detsamma gäller hemfärden för att hinna hem innan hästarna hinner börja gnaga på stolpar eller träd.
Sedan är det ju en hel del saker som måste fixas när jag väl är hemma. Det ska bli lite skönt med helg!Även om den inte kommer bli helt kravlös, så kanske jag kan dra ner lite på tempot.
Jag var igång relativt tidigt idag. Normalt brukar jag sitta om avnjuta en espresso för att samla mina tankar och planera dagen. Eftersom min fru har ryggskott fick jag ta ut hästar och gäss, och jag är inte riktigt den som slår mig till ro när jag väl börjat röra på mig.
Eftersom vädret var gynnsamt för att hämta lite PEM-rör till RC-banan från D, som annars tänkt lägga på den offentliga tippen, kände jag att jag var tvungen att hämta dem. Det visade sig vara bra mycket mer än vad jag trott. Det var så mycket så att jag inte fick med mig allt. Jag passade på att ta med mig kameran och lyckades fånga några motiv från upplaget med skrot och maskiner som inte längre används.
Väl hemma igen gick jag ut i verkstan om tillverkade märlor för att kunna hålla rören på plats. Det är perfekt som banmarkering, men de är ganska styva och behöver tämjas ordentligt. När väl alla banmarkeringarna var på plats blev det så mycket prydligare. Nu finns det en tydlig gräns mellan bana och terräng, och man behöver aldrig undra på vilken sida som man ska lägga löv, kottar eller kvistar på. Banan såg så inbjudande ut så jag var tvungen att köra lite på den.
Det blev faktisk en helt ny bana när man var tvungen att förhålla sig till kanterna på ett annat sätt än tidigare. Snart finns det inte några ofärdiga sträckor kvar. Det är tveksamt om jag kommer kunna göra någonting nästa vecka I vilket fall som helst måste jag förbereda en del andra saker på annat håll inför Kung Bores ankomst.
Utöver banarbete, som i allra högsta grad är frivilligt och självpåtaget, har jag även hunnit med att halma inne hos höns och ankor. Vidare har jag fordrat och vattnat hästarna, flyttat den röka chilin in i torken och bakat bröd. Just nu skriver jag på bloggen samtidigt som håller på med middagen som idag idag blir en gryta på husets anka, samt grönsaker tillsammans med potatismos – också det från egen skörd.
Just nu har jag hamnat i ett läge då jag varken orkar eller hinner ta mig an något större på kvällarna när jag kommer hem. Visserligen får jag de nödvändiga rutinuppdragen utförda som att diska, laga mat, baka bröd, mata bin och hjälpa till med utfodring av hästar. Orken tynar liksom bort i takt med att dagarna blir kortare och min uppmärksamhet måste riktas mot att hjälpa andra som saknar ork eller förmåga.
Liksom förra helgen kommer mycket fokus behöva läggas på att ta hand om skörd och vinterförberedelser. Får jag bara bort mina egenskapade måsten, som ibland känns som att de får komma i andra hand, så kommer nog den ostrukturerade känslan jag har för tillfället att försvinna.
Lika snabbt som dagarna försvinner tycks växling från vardag till helg, och åter vardag ske. Det är inte mycket man hinner med när man kommer hem från jobbet. Nu till helgen utlovas det soligt, så det blir väl att passa på med att skrota utomhus från morgon till kväll. Planen är att få ut lite bärlager på vägen ut i ängshagarna som mer och mer övergår i lera med allt djupare spår efter tuk-tuken.
Jag har börjat förbereda bikuporna inför vintern. Den här gången tänkte jag att det skulle gå bättre än för två år sedan. Då hade de förmodligen för lite mat, och bottenventilationen gjorde nog att det blev för kallt. Nu har jag skapat inlägg som jag kan plocka bort till våren igen. I nästa vecka ska jag byta ut sockervatten mot foderdeg så att de inte behöver jobba så hårt med avdunstningen som tar energi och kan skapa fuktproblem. Jag välkomnar helgen med förhoppning om att jag ska kunna beta av mycket av det som måste göras inför vintern.
Under veckan har jag inte hunnit med så mycket.
Jag har upptäckt att jag egentligen inte har några fritidsproblem. Och det beror inte på att jag planerat och organiserat allt så perfekt – utan för att jag helt enkelt inte har någon fri tid. All tid är redan uppbokad, om än på osynliga kalendrar.
Det kan vara hinken med hönsmat som väntar troget i hallen, katten som stolt dragit in en gåva från naturen, eller trehjulingen som bestämt sig för att ta semester från laddningen. Lägg till lite hästar, ankor, vattenbyten och kvällsmörker, och vips är dagen slut.
Mina egna små projekt – tomater som borde plockas, idéer som borde testas i verkstan – de får ofta maka på sig. Friheten byts mot “måsten”, och ibland känns det som att min egentid är lika svår att hitta som en brödlåda som faktiskt är stängd.
Men mitt i allt detta finns också värmen, gemenskapen och känslan av att livet är rikt, även om det ibland är schemalagt till bristningsgränsen. Och kanske är det just konsten att hitta glimtar av frihet i det ofria som gör vardagen levbar – att kunna le åt paradoxen att man kan vara både sysselsatt till bristningsgränsen och samtidigt längta efter att få “göra ingenting”.
Jag har i alla fall hunnit med den näst sista tomatskörden och tagit hand om dem efter bästa förmåga. Den här gången blev det lika mycket som de föregående tre skördarna. Först skållar jag jag tomaterna i cirka 5 minuter. Sedan får de svalna innan jag kan klämma ut fruktköttet och koka i några timmar på svag värme för att få den där goda smaken. Därefter fyller jag halvliterslådor som sedan placeras i frysen för senare användning.
När så äntligen fredagen kommer kan jag börja planera för helgens aktiviteter. Konstigt nog är mitt huvud tomt på idéer. En sak som jag ändå stört mig på är alla små slånbärsbuskar som börjar växa utanför den bortre sommarhagen. Det kanske lossnar om jag börjar med att göra något smått och enkelt?
Eftersom det är hästhelg, och en av min frus arbetskollegor sköter all matlagning har jag helt plötsligt blivit överflödig. Det är verkligen skönt! Är det så här en riktig helg känns?
Idag har jag kunnat spendera tid uppe vid RC-banan för att jämna till underlaget. Nu är det inte så många tillfällen kvar att köra på innan det blir för mörkt eller kallt. Lite glädjande är att min fru är den som drar. Vag lever länge på citat som – “Ska vi köra idag?” – “Idag var banan bra!” – “Nu börjar jag bli farlig!” – “Fan vilken bra bana vi har.” – “Idag var det riktigt kul att köra!”
Idag har jag spenderat lite tid uppe vid banan och gett den lite kärlek med paddan. Efter ett tag blir banan ganska gropig, och det är lätt att tappa markkontakt. Nu har jag jämnat till alla raksträckor så att man kan dra på lite. Underlaget blir bara bättre och bättre. Gruskornen från 0-8 blandas med leran och och blir slitstarkt och stabilt. Det är mycket jobb, men det känns helt okej att lägga ner lite tid på något som uppskattas av fler än mig.
Just nu känns det lite jobbigt. Först jobbar man hela dagen och sedan när man kommer hem så är det alltid någonting som behöver fixas innan man kan ägna sig åt det man vill. Allt från stängsel som behöver lagas till vatten som tar slut. En liten tröst är väl att man då och då kan skänka några minuter åt att fotografera. Nu börjar dimman komma på morgonen, och nya landskap träder fram. Även när det regnar är ljuset fortfarande ganska tacksamt beroende på vilket motiv man väljer.
Min fru byter ut en häst mellan sig och sin hästkompanjon varje gång hovslagaren är här. Eftersom sommarhagen är ny för hästen som byttes ut så var det tydligen inte alldeles självklart var gränsen gick. Trådarna smälter i visst ljus in med omgivningen. Detta har nu hänt två gånger under veckan. JAg hoppas att jag inte ska behöva laga staketet varje dag.
Igår hade vattnet under växthuset tagit slut och jag var tvungen att ägna kvällen åt vattenrockad mellan tankarna. Idag hade hästen gått genom stängslet igen och trehjulingen hade slutat fungera. Tur i oturen så var det bara säkringen som hade gått. Jag har ännu inte undersök varför, men förhoppningsvis händer det inte igen.
Efter mina måsten gick jag upp med sockervatten till bina och kunde konstatera att de fortfarande lever. Det ena samhället verkar vara starkare och har hunnit påbörja sin sjunde kaka, medan det andra bara är på sex kakor. Just nu är det inte mycket aktivitet beroende på utebliven värme, men förhoppningsvis kan de få några veckor till innan det blir dags för invintring.
Jag passade på att plocka tomater och chili. Det blev ännu fler tomater denna gång än förra, och då har jag inte plockat alla. Det kommer nog bli minst två skördar till i samma storlek innan vi kan summera den här skördesäsongen. Chilin mognar i sakta mak, men jag är inte direkt orolig att frukterna inte ska hinna mogna eftersom de kommer att flyttas ut i orangeriet när temperaturen kryper ner mot nollan nattetid.
