


Under veckan har det varit lite trögt på projektfronten. Efter att ha använt hönsnät och stenar för att täppa igen det bottenlösa hålet kunde jag gjuta fast den sista stolpen till ängshagarna. Nu verkar det som att det kommer finnas en fortsättning på ängshagarna, men jag vill nog avsluta det jag påbörjat innan jag börjar dela av och förändra landskapet i dem. Min fru har inspirerats av någonting som går under namnet eller begreppet “Paddock Paradise”. Det går ut på att man skapar rum med gångar emellan och försöker stimulera hästens behov genom att den får gå för att ta sig från punkt A till punkt B, eller från hö till vatten. Om jag förstår saken så försöker man dela in hagen i olika rum med olika aktiviteter i varje. Vi får se hur det blir att kombinera estetik, praktik och behov med varandra. Jag är än så länge motvilligt positiv och ser det lite mer som en långsiktig plan. Nu vill jag i alla fall få en avgränsning och ett slut på detta långlivade ängshageprojekt.







Varje dag har jag oroligt inspekterat sparrisplantorna som haft en tuff vår. Speciellt den bakre raden där jag ett tag trodde att alla plantor dött. Idag kunde jag äntligen andas ut då den sista av mina 14 plantor visat livstecken genom att skjuta upp ett skott genom jorden. Igår plockade jag för första gången i år ihop en sallad av det som odlingarna för tillfället har att bjuda på. Tomaten som jag för tillfället följer blir synligt större varje dag, och nästan alla plantor har börjat utveckla tomater från de blommor som blommat ut. Krassen har börjat blomma sporadiskt och vissa rosor blommar för fullt.