Category Archives: RC-Bana

Kurvdosering, hopp och landscaping

I måndags bestämde jag mig för att göra lite förändringar på RC-banan. Efter en tids körning vet man lite bättre vad man skulle vilja förändra. Precis som med rekommendationen för nya trädgårdar, så ska man låta tiden gå innan man börjar gör för stora ingrepp i en RC-bana. Man vet aldrig vad som fungerar innan man har provat. Två av kurvorna skulle behövas doseras för att man ska kunna hålla ett högt och jämt tempo genom hela banan, och några fler hopp för att försvåra framfarten på vad som annars bara blir transportsträckor, fick bli målet för förändringen. Sagt och gjort vigde jag måndagen efter jobbet till att dosera den första kurvan. Resultatet blev riktigt bra. Nu kan man välja att ta den snabba vägen i innerkurvan, eller luras att sladda runt i ytterkurvan. Vad som blir snabbaste varvtiden får vi se. Under resten av veckan fram till fredagen fick banan vänta till förmån för inkomstbringande arbete. Så äntligen igår så tittade jag ut genom fönstret och undrade – Kan det inte sluta regna….Tålmodigt väntade jag in uppehållet och tog på mig arbetskläderna. När det äntligen lättar, begav jag mig ut i skogen med 4-hjulingen för att leta efter sten till nästa kurva på RC-banan. Då kommer den verkliga skuren! Jag vet inte om jag blev svettig, men blöt blev jag. Flugor och mygg höll sig snällt i alla fall borta. I morse fortsatte jag arbetet med att dosera kurvan. Fyra flak sand, grus och krossmaterial gick åt för att åstadkomma önskat resultat. Efter att ha gjort mig svettig av att rulla handvälten begav jag mig ut för att leta mer sten. Den här gången för att bygga en stödmur för att förlänga “Sonnenschein-kurvan”. Den har fått det namnet efter ett bilbatteri som jag hittade där när jag började bygget med banan. Eftersom insidan av stödmuren behövde väldigt mycket material, beslutade jag mig för att ta hjälp av traktorn. Högen av jord, sten och grus utanför hönshuset fick bli lämpligt fyllnadsmaterial. Det ska ändå planas ut där för att göra plats åt en vaktelgård….vad det lider.  Efter förvånansvärt många skopor material, var så vägbanken klar för slitlagret, som fick bli krossad 0-16 med inblandning av 0-4 grus. På så sätt håller det bättre har jag kommit fram till, och man behöver inte hyvla och välta så många gånger per säsong. Trots att bilen är liten, så sliter den upp rätt mycket material. Vältningen är det som förmodligen tar mest energi, speciellt när det är lite kuperat – så det vill man inte göra så ofta. Efter allt byggande var det dags att njuta av en fartfylld timme – roligare än vanligt. Om jag känner mig själv, så blir det nog en och annan förändring på banan framöver.

Att hinna ikapp

Just nu känns det som att naturen, alla måsten och min vilja ligger i fas. Jag får otroligt mycket gjort samtidigt som ingenting direkt hänger över mig som en våt filt. Projekten och uppdragen som jag åtar mig fungerar som en diskmaskin som hinner diska och tömmas lagom till att nästa laddning disk skriker om att bli ren. Igår var det premiär att använda eldringen. Jag hann precis konstruera två avlastningsbord som man kan haka på ringen vid behov. Idag gick jag upp till RC-banan för att hålla växtligheten i schack. Nu börjar gräset etablera sig där jag vill. Hälften av körupplevelsen ligger i att omgivningen runt banan känns naturlig och välskött för att inte distrahera körningen. Egentligen skulle jag vilja börja plantera lite perenna växter på utvalda platser, men det får stå tillbaka till förmån för andra projekt just nu. Idag har jag börjat sätta upp putsnät på hönsgården. Det var nästan lite för varmt att jobba, och jag nöjde mig med tio våder. 3 deciliter nitrometan uppe vi RC-banan fick bli dagens belöning och boost för självkänslan.

Fönsterfoder och vårstädning av RC-banan

De senaste dagarnas väder har inte bjudit på några känslor som påskyndat hönshusets färdigställande.  Igår satte jag lister i hörnorna, längs golven och mellan OSB-skivorna för att täppa till potentiella krypin för ohyra. Idag fick jag fönsterbrädor och foder på insidorna, så nu är det bara innertaket och ventilationen kvar. Jag hade tänkt att taket ska fungera som en värmeväxlare och friskluftintag. Vi får väl se om jag förstått konceptet rätt. Slipper vi imma på fönsterna till vinter, så har jag lyckats. På sena eftermiddagen tittade solen fram, och jag fick en ingivelse att vårstäda uppe vid RC-banan. Det var en hel del löv som vänligt men bestämt blev avvisade till banans petrifiera delar. Det låg fortfarande några pölar kvar. Det finns goda förhoppningar om att det till helgen kan bli årspremiär för lite radiostyrt bilkörande.

Fästen mellan kulskruvar och axlar

Nu är det  inte så mycket kvar innan jag kan börja med elektroniken och styrningen till CNC-fräsen. Det återstår ett motorfäste för Z-axeln. Jag blev klar med alla fästen mellan kulskruv och respektive axel. Jag fick ta fram rundmatningsbordet, vilket resulterade i att jag var tvungen att komma på hur jag först skulle centrera det under spindeln i fräsen, och sedan lyckas centrera hålet för kulskruven. Efter att ha svarvat en kon i mässing, blev det dock ganska enkelt. Jag är inte helt nöjd hur Z-axeln är konstruerad. Den blev rätt så invecklad och svår att justera. Förhoppningsvis lyckas jag få till alla inställningar så att den löper smidigt. Jag har inte riktigt identifierat vad som är problemet, men det verkar som att infästningen mot kulskruven är det som skapar lite problem. När väl fästet för kulskruven är åtdraget är det svårt att göra några andra justeringar, vilket jag tror är orsaken till att det kärvar. Det värsta är att jag inte kan identifiera om det är kulskruven eller glidlagrena som trilskas. Om jag visste vilket, skulle jag säkert kunna hitta och åtgärda problemet.

Jag tog en rast från fräsarbetet och körde en sväng uppe på RC-banan. Det har kommit en hel del löv kunde jag konstatera. Det hindrade dock inte några tankar nitrometan att omvandlas till en halvtimmes glädje.

Björknäs ring snyggas till

“Bara en kärra till…” När man står där och fyller på kärran med material till banan tänker man att, nu orkar jag inte ta en vända till, men när man väl fått ut materialet på bana, och man ser hur bra det blir, så frestas man att fortsätta. Dessutom är det bra att snygga till banan i samband med att det regnar direkt efter. Vi har haft ortoligt torrt, och då blir det svårt att få några bestående banreparationer. Jag passade på att ersätta några träsarger mot betong istället. Naturligtvis var det då det började regna ordentligt. Men som sagt – regn har vi haft ont om denna sommar. Nu behöver man inte riskera att fastna med bilen om man råkar komma vinkelrätt mot kanten – vilket händer emellanåt när man är för ivrig på gasen. Kanterna ska när de har härdat klart kalkas vita för att synas och rama in björkarna och stenpartiet. Om det blir bra kommer jag förmodligen fortsätta gjuta fler kanter på utvalda ställen. Det är dax att börja jobba lite med landskapsarkitekturen runt banan för att fullända körupplevelsen.

Besvikelse och nya CNC-planer

img_6665 img_6713 img_6723Lite drygt två månader har gått sedan jag sist skrev någonting i bloggen. Anledningen är väldigt enkel. Jag har helt enkelt inte hållit på med några större projekt som är värda att skriva om. Jag tänker tillbaka lite på våren och sommaren, och känner mig grymt besviken på att dykklubben inte visat något som helst intresse för Moälven. Här finns ju en bra plattform att dyka ifrån, allt som behövdes göras var att organisera sig lite. Jag har i praktiken ebjudit klubben att på obestämd tid förvalta och använda båten fritt. Vad detta beror på är för mig en gåta. Snart faller klubban, och beslutet att sälja båten blir ett faktum. Det smärtar lite, men när jag måste ägna två timmar till att resa, bara för att fixa någonting på båten, känner jag att mina insatser begränsas rätt kraftigt. Samtidigt känner jag att jag sviker Svante som lagt ner en hel del engagemang i båten.

Förutom grubblerier kring Moälven, har det blivit en hel del körning uppe vid buggybanan, som bara blir bättre och bättre. Jag var och körde en sväng förra helgen, men det börjar bli lite kallt att stå där uppe. Det blir snabbt mörkt på kvällarna, så det blir ingen körning under vardagarna. Nu blir det mörkt så tidigt att man knappt orkar ta sig ner till verkstan. Det blir mest att man sitter och klurar på vad man ska hitta på som nästa projekt. Just nu står jag i startgroparna för att bygga en ny CNC-fräs, och bygga om den befintliga till en CNC-laser. Motorerna är lite klena och klarar inte riktigt av att lyfta Z-axeln. Hela konstruktionen är lite “wobblig”, för fräsning, men fungerar nog utmärkt för exempelvis en laser. Igår fick jag hem stegmotorerna till den nya fräsen som jag ska bygga. Varje motor väger runt 5 kg, och klarar att hålla ett vridmoment på drygt 11 Nm. För den som inte är så tekniskt insatt, motsvarar det cirka ett mjölkpaket med raka armar. Tar man det med lite utväxling så kan man göra en hel del. Jag väntar nu på trapetsskruvar och styrskenor innan jag börjar bygget. Planen är att göra en tillräckligt stor och stabil fräs, så att jag kan fräsa metall. Ett alternativ är att bygga om den manuella fräsen, men då kommer jag inte kunna fräsa större saker, som exempelvis skyltar. I västa fall blir den överflödig, och kommer då förmodligen säljas till någon som behöver den bättre. Just nu behövs den i alla fall.

Skrot får nytt liv

IMG_6602 IMG_6603IMG_6597IMG_6591 IMG_6613IMG_6612 IMG_6615En stor del av den senaste fritiden, har tillbringats uppe vid buggybanan. Efter att jag kämpat med motorinställningarna, har jag fått byta både styr- och gasservon hela fyra gånger. Två haverier berodde troligtvis på för hård körning, medan de två sista med allra största sannolikhet berodde på tillverkningsfel. Nu spinner motorn som den ska och jag har kunnat förbättra varvtiderna, som nu är nere på runt 44 sekunder. Jag har länge försökt hitta en trädgårdsvält, utan framgång. De som jag hittat begagnade har funnits i en annan del av landet, eller betingat ett allt för högt pris. Jag fick emellertid idén att jag skulle bygga en själv när jag av en händelse hittade två stora metallrullar på den gamla båtvagnen, när jag skulle kapa till en U-profil, för att tillverka en jordstamp. Nu blev det en jordstamp och en vält. Nu kan jag äntligen få lite fason på buggybanans ojämnheter, som annars återkommit lika fort som de jämnats ut. Jag fick tidigare i somras låna en markvibrator, men det var svårt att få det jämt, och få kontroll på samma sätt som man får med en vält. Idag tillverkade jag en ogräsraka av en gammal gräsklipparkniv, ett rundjärn och ett rör, så nu kan jag enkelt mota bort ogräset på banan. Åskådarbänken är inte helt klar ännu, men det går i alla fall att sitta på den. Det som saknas är ett ryggstöd, men jag är inte riktigt klar över hur det ska se ut, så den tanken får mogna lite. Ibland är det skönt att inte behöva göra någonting som är nödvändigt

Nedtrappning, bilkörning och kantarelljakt

IMG_6568 IMG_6569 IMG_6570 IMG_6573 IMG_6576 IMG_6577 IMG_6581Även om allt på att-göra-på-semester-listan är avklarat har jag inte helt och hållet kunnat låta bli att arbeta med kroppen. Vedhuggningen var avklarad på drygt en dags lugnare tempo. Även om jag ägnat stor del åt kroppsliga aktiviteter, har hag även ägnat ett antal timmar uppe vid byggybanan. Efter varje körning har jag blåst av det värsta dammet och sedan tvättat bilarna. Det blir lite som terapi att få pyssla om sina racerbilar i miniformat. En och annan tur ut i kantarellskogen har det också blivit. Nu har jag också börjat så smått med en åskådarbänk till ridbanan.  Från början hade jag tänkt göra två etage, så att det blev en läkatre, men en långbänk för närmare 20 personer får räcka. Min fru och jag placerade ut betongfundamenten som vi hittade i skogen, där buggybanan ligger. Det blev precisionsarbete med traktorn. Idag vägde jag in fundamenten så att de ligger i linje med varandra. Det var en avvägning om jag skulle sätta allt i våg, eller om fundamenten skulle följa den naturliga lutningen på marken – det blev det senare. Jag kunde konstatera att det förmodligen ser naturligare ut på det viset. Nu återstår att sätta reglar och skruva dit sittbrädorna och ryggstödet. Konstruktionen blev riktigt stabil och håller förmodligen för en entusiastisk hästpublik. När den blir klar kommer den nog inte se så tokig ut, och duga åt mig med.

Jakten på sekunder kan börja

IMG_6432 IMG_6438 IMG_6439 IMG_6440 IMG_6441 IMG_6443Idag har jag tagit ner två träd för att bredda RC-banan uppe i skogspartiet. Nu är banans sträckning för i år helt färdig. Vi får se om jag utökar den ytterligare vid något senare tillfälle, men just nu känns den lagom lång, lagom rolig, och lagom utmanande. Nu återstår att göra förbättringar av underlaget, och snygga till med lite trevlig landskapsarkitektur. Nu kan jag när som helst då andan och lusten faller på, ta min bil och köra, utan att först behöva sätta mig i bilen för att ta mig till en “riktig” bana, och trängas med andra. Det kan vara kul det också, men här tävlar jag mot mig själv. En annan fördel är att det är nära till verkstan. Jag avslutade dagens uteaktiviteter med att omvandla några tankar 20 procentig nitrometan till en trekvarts fartfylld upplevelse runt banan.

Allt behöver inte vara stora projekt

IMG_6413 IMG_6414 IMG_6418 IMG_6417Den senaste tiden har jag ägnat åt mindre göromål. Gräset växer, och jag har ägnat många timmar åt att röja och trimma gräs. Ett och annat reparationsuppdrag i verkstan och smedjan har brutit av de vanliga rutinerna. Jag har spenderat en hel del tid uppe vid RC-banan, och nu kan jag köra varv efter varv utan avbrott eller olyckor. I takt med att jag blir en bättre förare, utökar jag banan med lika många sekunder, så det tar lika lång tid att ta sig runt ett varv oavsett hur snabbt jag tar mig fram. Det är nog lika stimulerande att bygga banan, som att köra på den. Nu ska jag ge mig i kast att göra det mötesfritt uppe i skogspartiet, så att man kan köra två stycken utan att rikera att frontalkrocka. Dessvärre måste jag ta ner några träd, och jag är rädd att jag förlorar “skogskänslan”, om jag går för hårt fram. Nästa stora projekt blir att försöka locka någon i familjen eller bekantskapskretsen att börja köra så att man kan få lite motstånd, men jag tror att den största utmaningen blir att övervinna tröskeln från att det känns omöjligt att ta sig runt banan till att det blir riktigt roligt. Min fru är ju bättre på bilspel än vad jag är, så helt omöjligt ska det väl inte behöva bli.