Category Archives: Drönarbild

Mest ont i foten

I morse hade jag djävulusiskt ont i foten. Förmodligen var det sviterna efter fredagens långa arbetspass framför datorn med en av de längsta uppkopplingarna jag haft. Vi började klockan 9 och körde i ett streck fram till 17 utan avbrott. Jag höjde skrivbordet för att inte bara behöva sitta ner och halvvägs in i vår session behövdes strömuttaget som normalt används av skrivbordshissen till en industri-PC, så det blev till att stå resten av dagen. När man knappt orkar ta sig fram med två kryckor och isgatan på gårdsplanen hindrar en från att röra sig med eller utan kryckor får man försöka hitta på något man kan göra innanför de naturliga avgränsningarna. Efter att bara legat och målat upp dystra bilder över min framtid tog jag mig i alla fall ut för att ta några drönarbilder över isläget.

Nu när jag har all tid i världen att slösa bort tiden på att bli en duktig FPV-drönarpilot tog jag mig faktiskt i kragen och plockade fram headsetet och kopplade in den i datorn så att jag kan träna lite mer ”naturtroget”. Det blir otroligt mycket sladdar som ska samsas om utrymmet på skrivbordet, och för mig får sig ordningssinnet en liten törn. Visserligen ser man ingenting av omgivningen när man har headsetet på men bara vetskapen om att det är rörigt runt omkring kan kännas lite jobbig. PÅ eftermiddagen när behovet av kryckor avtagit tog jag mig ut i HQ för att göra något åt kabelhanteringen. 3D skrivaren kom åter igen till användning när den alldeles för långa videosignalkabeln skulle ”hanteras”. Mina framtidsutsikter ter sig mer optimistiska nu på kvällen än i morse.

Trasiga och kalla fötter

Efter några dagar med sömnpiller för att kunna vara pigg och alert på jobbet känns tillvaron något bättre. Jag har lite svårt men tidpunkten för när jag ska ta mitt piller. Det gäller att inte ta det för sent då effekten varar mellan 10 och 12 timmar för mig. Min föreställning om att man somnade någon timme efter att man tagit pillret stämmer inte helt överens med verkligheten. Pillret gör snarare så att när man väl somnat så sover man. I morse kände jag mig riktigt trött när klockan ringde, och eftersom jag inte hade några kundbesök inbokade kändes det inte särskilt svårt att jobba hemifrån och få en timmes extra sömn som belöning. När man jobbar hemma finns det alltid utrymme för att fixa lite hemma mellan supportsamtal och mail-konversationer. Eftersom solen var framme och Björknäs var klädd i skön vinterskrud togs drönaren fram för att dokumentera det hela. Då fredagar brukar vara rätt lugna på eftermiddagarna tog jag fram fyrhjulingen för att ploga och göra gården mer kryckvänlig. Eftersom jag inte känner så mycket i min skadade fot och har betydligt sämre blodcirkulation var jag lite orolig för att förfrysa foten. Det tar ungefär tre gånger längre tid att ploga än med traktorn, men vad ska man göra? Jag har i alla fall bevisat för mig själv att jag kommer att klara av fortsatt skötsel av gården trots mitt stora dilemma.

Jag tog mig i kragen och gjorde en välgärning för spisen som har betydligt fler skadade fötter till kastrullgallrena än vad jag har. Först försökte jag skriva ut fötterna i ett stycke, men 3D-utskrifter har en tendens att vara svagare mellan varje lager än i andra ledden, speciellt när det kommer till små saker. Lösningen blev att skriva ut halva fötter och sedan sätta ihop med efteråt. Mu är spisen skrammelfri. Förhoppningsvis kommer inte fötterna smälta när spishällen används.

Kompakt och ordnat i HQ

Idag har jag ägnat lite tid och kärlek till HQ som behövde lite uppmärksamhet. Det är en konst att hålla ordning på alla prylar. Min morfar som konstigt nog varit en förebild för mig trots att jag högst någon gång per år fick förmånen att umgås med mina morföräldrar. Han hade i alla fall ett rum fyllt med tekniska prylar som fångade hans intresse och utforskarglädje – det kallades på sjungande finlandssvenska för ”rojjurummet” – förmodligen för att det var lite ”råddigt” där. Min morfar gick tyvärr bort i god tid innan jag hann bli tillräckligt gammal för att insupa den kunskap som jag föreställer mig att han kunde överfört till mig.

Nu är jag själv den där nyfikna och utforskande mannen som alltid tar sig an nya utmaningar och insuper kunskaper på vägen. Jag vet inte om det är kunskapen eller själva skaparglädjen som lockar. Nu har jag som helst ett eget rum fyllt med tekniska prylar som skulle fått min morfar att gå igång på alla cylindrar – jag vill i alla fall tro det. När jag tänker efter så var det nog inte så råddigt i min morfars motsvarighet till HQ. Han vara alltid omsorgsfull och vårdade sina saker. Nej – det här måste jag ta reda på. Var det stökigt i min morfars ”man cave”, eller var det min mormor som inte förstod sig på det hela? Det kan ju vara rätt så svårt att skapa ordning när alla tekniska prylar ska samsas i samma rum. Och någon som inte ser skönheten i det hela kanske ser det med andra ögon. Min lösning är att ha många lådor och mycket förvaring till sådant som inte behöver vara framme, eller sådant som när det inte används kan betraktas som utsmyckning. Idag har jag satt ihop några nya skåp för att kunna ge ett hem till sådant som annars har fått stå framme och skapat den där ”råddiga” känslan. Kanske det bara var så att min morfar inte hade lika många lådor och skåp som jag har.

Naprapat, Sömn och Drönarcertifikat

Igår var jag hos naprapaten för att bli av med lite av min ryggsmärta och förhoppningsvis även benbesväret på lite sikt. Enligt diagnosen som jag fick med posten svart på vitt från neurologen så sitter benproblemet troligtvis i ischiasnerven och ryggen. Efter mitt besök hos naprapaten blev ryggen mycket bättre, och jag har för första gången på över en vecka kunnat skrapa ihop över tre timmars sömn. Jag hoppas på att kunna slå nytt sömnrekord inatt. Ryggproblemet har kommit smygande då min hälta gjort att jag snedbelastar ryggen. Blir jag inte bättre i ryggen, blir jag nog inte heller bättre i benet – om nu diagnosen stämmer. Det blir återbesök hos Naprapaten på torsdag. Tills dess ska jag ha gjort lite övningar för att träna upp rätt muskler i ryggen.

Jag hörde på radion igår att man var tvungen att registrera sig för att flyga drönare, och i mitt fall även ta två flygcertifikat. På vinst och förlust registrerade jag mig och förlitade mig på att mina tidigare inhämtade kunskaper om säkerhet och förnuft kring drönarflygning skulle räcka. Med hyfsat god marginal klarade jag båda teoriproven som ger mig rätt att flyga och ta bilder från luften. Jag hade några fel som jag inte kunnat kolla upp efteråt. Det är lite typiskt transportstyrelsen att inte avslöja var man brister i sin kunskap. Vissa frågor är som teoriprovet för bilkörning, så jag är föga förvånad om jag kryssat fel fast jag egentligen vet vad som är rätt.

Utvecklingen av Nixie-klockan går vidare. Nu är alla siffermoduler helt färdiglödda. Nu håller jag på att designa infästningen av respektive modul. Jag är lite fascinerad över hur bra detaljer som 3D-skrivaren klarar av att spotta ut. Distanserna som ska se till att modulernas kretsar kommer i kontakt med metallplattan där elektronrören sticker upp är första delen av  infästningsproblematiken. Del två blir att göra byglar som fixerar modulerna. Tyvärr har junior tagit slut på allt blått plastfilament till skrivaren, så det fick bli grönt istället. Det är ju ingenting som kommer synas när klockan står färdig. Det är bara bloggbilder och mitt sinne för ordning som störs en aning.

En annan dag

På knappt fyra dagar har vi fått se hur landskapet transformerats från grönt i sol till gråvitt och vitt för att sedan återgå till grönt. Det är bara några timmar kvar tills de sista vita fläckarna försvinner helt. Idag blåste det ganska kraftigt och drönaren hade problem med starten. I vanlig ordning startade jag från altanen. Det bar sig inte bättre än att det kom en kastvind som gjorde att drönaren trasslade in sig i räcket. Lyckligtvis blev det inga skador på vare sig flygkroppen, kameran eller propellrarna. Nästa startförsök förlades till grusvägen upp till huset. Ganska snabbt tog jag drönaren upp till 50 meters höjd för att ta dagens bild. Efter en ganska kort flygtur kunde jag landa säkert där jag startat utan några fler missöden. Efter mitt flygäventyr gick jag ner till HQ för att inventera elektronikkomponenter till mitt nästa lilla projekt som blir en Nixie-klocka. Istället för dioder, visare eller en display som visar klockslaget kommer jag använda så kallade Nixie-rör, som är elektronrör med fasta siffror. Jag tänkte att klockan ska få pryda Nirvana så småningom. Eftersom jag inte skulle vara ute i verkstan någon längre tid så tog jag på mig mina ”Foppa-tofflor”. Dom är perfekta till att få in en skadad och något svullen fot i utan att man behöver ta till brytjärn och känna hur det tåras i ögonen. De kanske inte är så fotriktiga och ”betraktningsvänliga”, men för ändamålet är de perfekta. Efter min inventering släckte jag i HQ och skulle gå upp till huset igen. Det gjorde ovanligt ont att gå, och inte förrän jag kände hur blött och kallt det blev under foten när jag gick utanför verkstan som jag insåg att toffeln separerats från foten någonstans mellan verkstadsdörren och HQ. Jodå – den låg där under skrivbordsstolen och väntade på sin kalla och blöta ”husse”. En sak som jag inte kan förstå är varför man ska begåvas med smärta när den inte fungerar som den ska. Det gör ju ont i foten – och jag har fattat att allt inte ligger rätt till, men jag känner tydligen ingenting ändå! Nu har ischias-nerven äntligen börjat ge med sig efter två nätters soffsovande och bitvis begagnande av kryckor.

Åter till HQ och Nixie-klockan – Jag har börjat löda fast rören i kretskorten för att få lite ordning på alla trådar som ska kopplas ihop med ett chip som omvandlar en binär signal på 4 bitar till en signal som går till respektive siffra. Det tog ett tag att hitta databladet till chipet då beteckningen är skriven med kyrilliska bokstäver. När det kommer till elektronrör så är ryska rör det som har högst kvalitet. Det beror troligtvis på att ryssarnas utveckling stannade kvar längre i den analoga världen än vad som var fallet i Silicon Valley. Nackdelen med elektronrör är att de kräver en förhållandevis hög spänning för att fungera, så man får hålla fingrarna borta, även om jag är rätt van vid att få stötar och ofrivilliga elektriska signaler i benet så är det kanske dumt att utsätta fingrar, armar och hjärta för samma tortyr. Tar man det metodiskt och inte stressar så ska det nog gå vägen även denna gång. Jag hade tänkt att klockan skulle gå i samma stil som Apollon för att sätta min egen prägel på den. Namnet då? Naturligtvis får den heta ”Kronos”, efter den grekiska titanen som verkade varit en ”trevlig” prick. Han kastrerade tydligen sin far och åt upp sina barn samtidigt fungerade han som någon slags skördegud för grekerna – hur exakt han var i att hålla tiden är det ingen som vet.

Annandagen

Natten har varit jobbig igen. Benet har spökat och nu har ryggen börjat skrika på uppmärksamhet. Jag tror att jag snedbelastat ryggen på grund av benet, men det kan ju vara ryggen som är orsaken till mitt benproblem.

Idag lämnar de sista gästerna Björknäs och påminnelsen om att det kommer en vardag smyger sig sakta på. Jag var tvungen att göra någonting för att flytta fokus från mina krämpor och Christer orkar inte skotta hela gården. Traktorn vågar jag mig inte riktigt på just nu. Jag brukar ha muskelvärk i vänsterbenet efter flitigt användande av kopplingen för att lägga i olika växlar, så det fick bli fyrhjulingen istället. Det tar lite längre tid, och det blir inte riktigt lika fint som när man plogar med traktorn, men just nu känns det viktigare att få bort snön hjälpligt inför stundande blidväder.

 

Grannen kom förbi för att höra sig för om monteringen av växthuset. Med blandade tankar om snöns existens så är det nog bra om underlaget är snöfritt innan vi börjar med någon montering. Jag har fått erbjudande från fler håll att hjälpa till med monteringen, men även om jag själv med största sannolikhet redan haft Covid-19, så kanske det inte är så lämpligt att samla för många samtidigt. Eftersom grannen har mest erfarenhet av byggnationer känns det som ett naturligt val att han får första tjing på att få uppföra denna så efterlägtade byggnad.

Juldagen

Igår kväll kom den första snön. Det har snöat lite lätt hela natten och fortsatt nu på förmiddagen. Prognosen säger att det ska snöa ett tag till innan termometern kryper upp mot plussidan. Då skulle det börja regna istället. Christer har varit och skottat uppfarten medan jag låg på soffan och ojade mig över mitt ben. Idag är det värre än vanligt och jag kan knappt bärga mig till nästa tillfälle jag kan klämma ur några kapslar från medicinkartan. Idag ska jag försöka ta det lite lugnt och inte gå eller stödja på foten så mycket. Vi får se hur länge jag står ut.

Julafton

Julaftons morgon bjuder på ett frostbeklätt landskap i kombination med solsken. Nu har jag några timmars lugn innan köket omvandlas till ett slagfält där olika krigsherrar slåss om bänkytor, redskap och hushållsapparater för att förädla julbordets råvaror. Kökets motsvarighet till fätsjukhuset blir diskmaskinerna som kommer få gå på knäna för att ta hand om och ge nytt liv åt allt nedsölat materiel. Soporna kommer fyllas med förpackningslik på nolltid. Julmiddagen är förlagd till morgondagen, men det är mycket som ska förberedas. Själv ska jag försöka hitta plats i köket till att laga grillade kamben med potatismos och coleslaw till kvällens middag.

Under eftermiddagen skördade jag några av de sista morötterna till coleslaw och fortsatte med mitt rörelsesensorprojekt. Isen har lagt sig på dammen och ett lätt snöfall inträffade efter Kalle, som konsumerades tillsammans med en ask ljusa praliner. Nu har jag satt in kambenen i ugnen. De ska penslas med Coca-cola-såsen som jag tidigare kokat kambenen i. Mitt recept är att bryna lök och vitlök, hälla på två korkar ”Liquid smoke” tillsammans med tomatpuré och en burk krossade tomater. En flaska ”ful-cola” tillsammans med en halv näve salt ger den slutliga touchen. Kambenen får sjuda en timme i såsen som reduceras efter att kambenen lagts åt sidan för att vila fram till själva ugnsgrillningen. Under grillningen vänds benen flera gånger och penslas med såsen tills det ser så där gott ut som i sista serierutan i ett riktigt bra Asterix-äventyr. Potatismos och coleslaw får utgöra kolhydraterna i måltiden.

Dagen före Julafton

Dagen före Julafton fylls huset sakta av barn och katter som stryker omkring. Själv försöker jag hitta ett läge som gör att benet inte ”skriker” på uppmärksamhet. Idag tittade solen fram, och under dagen har vi producerat hela 12 kWh el, det är mer än hela november och övriga december tillsammans. Jag var tvungen att ta fram drönaren och ta en bild på ett soldräkt Björknäs. Nu väntar några dagar med ett överbelamrat kök, diskmaskiner som går i ett och en hel del ätande. Med tanke på den planering jag hört så kommer vi sannolikt inte hinna få i oss allt innan det hinner passera bäst-före-datum. Ikväll ska min fru och dotter bege sig iväg på matshopping närmare stängningstid för att undvika trängsel. Förhoppningsvis har inte alla tänkt lika. Även om det är skönt utan snö så saknar jag den för stämningens skull.

Idag ringde det från en välkänd tysk speditör som ville lämna över ett växthus på måndag. Förhoppningsvis kan jag glömma bort aatt det gör ont i benet ock kanske börja med monteringen. Jag har förvisso bett om en offert på att få det uppmonterat, men precis som han som skulle lämna offert på att färdigställa poolen uteblir svaren. Jag kommer säkert ha hunnit bygga upp huset lagom till att jag får ett förslag. Jag får uppdatera min blogg med en ny kategori för mitt nya växthusprojekt.

Ett underbleck kvar!

Nu äntligen är ankhuset klart! Ja…  sånär som på ett underbleck till ett av fönsterna där jag räknat fel på materialåtgång med 7 centimeter. Det blev en nockplåt istället för pannor som hade kostat tio gånger mer och tagit längre tid att få på plats. Det blev bra såhär också! Hängrännorna är på plats och invägda så att vattnet rinner åt rätt håll, och vindskiveplåtarna är på plats. Nu väntar lite landscaping runt ankhuset. Det är ju aldrig fel när det ser lite snyggt och städat ut. Önskemål om en nätinklädd yttergård får stå på väntelistan liksom en lucka som förbinder huset med gården. Nu känns det inte riktigt som rätt tid att påbörja några fler större utomhusprojekt. Det får nog vänta till nästa säsong då energin och ljuset återkommer.