Idag gick jag till botten med att försöka få min egen analoga och högst linjära lösning på VU-metern att fungera. Efter att jag hade lött isär det prototypkort jag tillverkat tidigare, kunde jag stegvis testa och mäta mig fram till rätt värden på komponenterna. Äntligen gick det att reglera en stapel om jag hade ett rör inkopplat, men så fort jag kopplade in två stycken så började det att fladdra, precis som förra gången med undantaget att det gjorde det så redan om jag kopplade in ett rör. Efter att ha mätt spänningen med oscilloskop för att förstå vad som hände kunde jag konstatera att konstruktionen inte klarade att leverera tillräckligt mycket energi. Lösningen blev att koppla in en kondensator som orkade leverera och hålla spänningen konstant. Som jag har hållit på att felsöka! Nu kan jag gå vidare och omvandla en ljudsignal via en transistor till att reglera strömmen som behövs för att få staplarna att gå i takt med musiken. Det är i sig ganska fascinerande att reglera staplarna med vridpotentiometrarna och se glöden i mörkret, men den totala belöningen kommer när jag får sitta och se dem pulsera i takt med musiken uppe i Nirvana. När allt är hela prototyparbetet är klart siktar jag på att etsa egna kretskort. Det blir så mycket bättre än att använda prototypkort som har en inbyggd tendens till att ha sina egenheter.
Förutom att det kan vara otroligt vackert med snö och kyla, så ställer det mest till besvär. Allt blir lite jobbigare än vanligt oavsett vad man ska göra. Jag är i alla fall tacksam över att det inte kommit någon mer snö sedan förra plogningen.
Om det inte är dörrar som inte går att öppna så är det dörrar som inte går att stänga ordentligt! När jag skulle ut i orangeriet för att ge lite vatten åt några behövande chiliplantor så fick jag bryta upp dörren på grund av is som hade kittat fast dörren i karmen. I Ankeborg var det omvänt. -Där gick inte dörren att stänga. Det berodde på att dörren svällt, eller att karmen krympt. Det är inte speciellt rogivande att hålla på med snickeri i blygsam temperatur. Efter lite kämpande så gick dörren till Ankeborg att stänga igen.
Efter att jag gjort allt nödvändigt och tyckt synd om mig själv ett tag så gick jag in i verkstan för att tillverka ett hjälpmedel som jag jag ska använda när jag löder och mäter spänning och ström på kretskort uppe i HQ. Jag har ett litet tanigt stativ för ändamålet, men jag använder det aldrig eftersom det är så flimsigt och lätt. Nu tog jag och sågade till ett rejält metallblock som jag sedan borrade hål i på strategiska platser och gängade så att jag kunde skruva fast ordentliga klämmor som håller grejerna på plats när man löder eller mäter spänning på kretskort.
Som att det inte är nog med att dörrar inte går att stänga, så slocknade ljuset i HQ precis när jag skulle börja städa och skapa lite ordning. Spottarna i taket är till råga på allt seriekopplade, så om en lampa slocknar så slocknar alla! Det tog ett litet tag att komma på hur jag skulle göra för att felsöka. Med en tråd som jag kunde koppla förbi varje lampa individuellt hittade jag till slut den trasiga lampan. Som tur var hade jag en i reserv. Nu måste jag införskaffa en ny lampa i reserv så att jag har till nästa gång det blir svart i HQ.
Jag stör mig på kablar från instrument som ligger i en trasslig hög bredvid instrumenten. För att råda bot på det tog jag avloppsrör som jag kapade och skruvade fast under hyllorna på strategiska platser så att jag kan trotta in kabelhärvan där när jag inte använder instrumentet.
Med en vecka präglad av vardagsöverlevnad och plogning har det inte blivit så mycket tid över till några större projekt. Efter att ha varit uppe i HQ en snabb sväng för att mixtra lite med min VU-meter konstaterade jag att mätinstrument och lödkolven stundtals är i vägen för arbetsytan. Jag upptäckte att det fanns ett utrymme att sätta upp en hylla så att oscilloskop, bänkmultimeter och funktionsgenerator skulle kunna få en egen hylla för att ge en bättre plats åt lödkolv och varmluftsaggregatet. Det skulle i alla fall få undan mätsladdar och lödkolvens sladd som alltid trasslar in sig i pågående elektronikprojekt. Jag kanske dessutom kan flytta på datorn som bara används för 3D-utskrifter. I helgen ska jag nog ta tag i HQ och göra en liten yta ännu mer funktionsduglig än vad den är idag. Ett växande problem är att man samlar på sig en herrans massa elektronikkomponenter som man inte använder. Istället köper man nytt för att man inte visste att man redan hade, och för säkerhets skull så köper man några extra ifall det behövs för något annat projekt. Jag får bli lite bättre på att ta vara på komponenter på samma sätt som jag har börjat göra med skruv och bult nere i verkstan helt enkelt. Jag vacklar lite i frågan om jag ska bygga en egen design för VU-metern, eller om jag ska gå på färdiga komponenter som jag sätter ihop. Jag har ju fått det att fungera, men det känns inte riktigt genuint att använda digital teknik för att driva ett par analoga elektronrör när resten av ljudanläggningen är analog. Dessvärre brister mina kunskaper något när det kommer till analog elektronik även om jag behärskar grunderna. Kanske beror det på att jag själv är mer digital. – Antingen är det fullt ös eller inte alls!
Så var det dags igen! Nu var det den andra hästen som gnagt sig igenom foderstationen. Tur att de inte är rymningsbenägna. Jag vet inte om det var igår kväll eller på morgonen det skedde eftersom jag upptäckte det lagom till lunchfodringen. Eftersom det var ljust ute och relativt uthärdlig väderlek bytte jag ut två spjälor. – Den som jag lagade i förrgår, men som hade blivit tuggad på igen, och den som senast utsatts för sabotage. Som tur var gick det ganska snabbt att få bort de franska träskruvarna och sätta upp de nya stolparna.
För att kanske få hästarna att intressera sig för något annat att tugga på när begäret infaller så tillverkade jag några “spanska ryttare” av överblivna stolpar. Jag tänker mig att formen ska göra att de inte trampas ner, samtidigt som de kan bearbeta från olika vinklar. Vi får se om det fungerar i längden, eller om de vill ha något mer stationärt att tugga på. Om det beror på tristess eller någon ämnesbrist är oklart. Båda hästar var i alla fall framme och tog några tuggor av skapelserna. Man kan säga att de fattade galoppen!
När det kommer så pass mycket snö som det har gjort lägger sig snön som ett täcke på nättaken inne hos fjäderfänas gårdar, och skakar man inte av snön i tid så hinner det smälta fast och skapar ännu mer problem. Varken nättak eller övrig konstruktion orkar till slut hålla emot för tyngden. Till min lycka hittade jag ett redskap igår som jag hade glömt bort att jag tillverkat. Skonsamt för nätet och relativt lätt att hantera trots sin längd som borgar för att operatören ska klara sig undan den värsta snön.
Precis som igår hade jag inte skrivit upp någonting på min lista för att ta det lite lugnt. Såhär i efterhand när jag fyllt på med allt jag faktiskt gjort, – som bakning, fodring, diskmaskinerna, maten, skottning, in med ved, uppvägning av hönät, fodring ut med sopor, vattning i orangeriet, matplanering och dammsugning, så kan jag konstatera att det inte funkar så bra att inte skriva listor ur det hänseendet. Imorgon väntar ännu ett oskrivet blad.
Efter att på nyårsafton nästan överansträngt mig både mentalt och fysiskt har jag tagit det lugnt i några dagar och försökt göra så lite som möjligt. Jag antar att jag haft för stora förväntningar på mina egna prestationer och många gånger är det jag själv som håller i piskan för att bli klar med det som jag vill, och ibland kanske det blir lite för mycket. Jag var helt orkeslös och hade varken aptit eller törst. Det ändes ändå som en baksmälla morgonen därpå. Även om min sedvanliga lista varit tom har jag ändå hunnit med att fixa en hel del saker som att ta in ved, ploga, diska, laga mat, utfordra hästar, väga upp hö, bära vatten, fixa kattmat, gått upp till hönsen med matrester, ta ner snö från växthus- och orangeritaken, tömt skottkärror på gödsel och lite till. Igår kväll hade en av hästarna gnagt sönder sin foderstation. Det är verkligen otacksamt att det måste ske mitt i smällkalla vintern! Jag spjälade upp den söndergnagade ribban med två halva stolpdelar för att göra en tillfällig lagning innan jag kan byta ut spjälan mot en ny.
Vid lunchtid idag var det inte mycket kvar av min lagning. Tydligen är det inte bara god mat som jag lagar! – Även det jag bygger är tydligen aptitligt!
Hela dagen idag har gått åt till att röja undan snö. Både hos oss och hos sonen. Jag fick använda skopa för att få bort så mycket som möjligt innan jag satte på vikplogen och snyggade till hjälpligt. Nu har de lovat ännu mer snö, men vi får se hur mycket det blir. Man kan hur som helst inte vänta för länge med att röja, för då blir det riktigt jobbigt att få bort allt.
Precis när jag var klar med snöröjningen var det nödläge i hagen igen. En gren hade hamnat över häststaketet och brutit av den övre tråden. Fram med motorsågen, pulsa i snön, befria tråden från grenen, laga tråden och sedan hoppas på att inget annat oförutsett skulle hända resten av dagen.
Hittills har ingenting hänt, och jag håller tummarna för att det så förblir.
Idag har jag tagit det lite lugnare rent fysiskt. Jag tog ut hästarna på morgonen och in med lite ved därefter. Även om det stundtals har varit sol ute, så är det inte speciellt lockande att behöva vistas onödigt länge den bitande vinden som då och då bjuder på lite snö.
Tiden flyger iväg när man sitter uppe i HQ och löder kretskort och sladdar till Nixie-Dynamis. Komponenterna kom igår, och när inget annat mer lockande eller för den delen nödvändigt som hänger över en så kan det ju passa bra att tillbringa lite tid i elektronikverkstan.
Jag tog en lite enklare väg än att bygga upp allt analogt som tanken var från början. Det visade sig att mina kunskaper inte riktigt höll hela vägen, så jag föll för frestelsen att beställa hem något som någon annan har designat. Jag känner väl ingen stor skam i det, annat än att det hade varit trevligare att ha en helt egen lösning. Nu får jag istället stå för den estetiska presentationen.
Nu blir det förmodligen inga fler uppdateringar på bloggen detta år. Även om det finns utrymme att göra en massa saker på årets sista dag så kommer det förmodligen inte finnas tid till att skriva om det.
För ett tag sedan när min son kom förbi och vi skulle hjälpas åt att såga upp lite stockar hade han med ett verktyg som skulle underlätta hanteringen av stockarna. Eftersom jag stod och gjorde den enkla uppgiften och kapade med motorsågen fäste jag ingen större notis vid verktyget. Idag när jag skulle lyfta upp stockarna på sågbocken fick jag syn på verktyget och tänkte. Nåja – jag gör väl ett försök! Till min stora förvåning så blev det lekande lätt att bolla runt med stockarna. Och väl uppe på sågbocken kändes det som att man hade fått en tredje hand. Tydligen så heter verktyget sappie, eller draghake. Jag förstår inte hur jag kunnat undgå detta verktyg i över ett halvt sekel.
Jag kom på att jag kunde trava veden redan på kärran utan att det tog speciellt mycket längre tid, och i slutänden sparade jag fyra extra vändor med fyrhjulingen, samt att det var lättare att ta en famn med ved när det redan var staplat.
Nu är vedlagret ganska fyllt. Det skulle säkert kunna få plats med mycket mer om jag skulle höja räckena lite till, eller på något annat sätt hindra vedträna från att rinna ut på golvet. Vi får se om jag hittar på något finurligt, eller om jag ska nöja mig såhär.
Det känns inte som att jag gjort så mycket, men när jag börjar fundera lite så har jag varit igång sedan 7 i morse. Efter fodringen knådade jag till en deg som fick stå och jäsa under tiden som jag tömde skottkärror på gödsel och vägde upp hö. Under gräddningen körde jag in två stycken balar med hö till hö-hörnan inne i maskinhallen. Sedan plockade jag ut ankfärs och tomater ur frysen till kvällens tacos. Och ordnade lite med disken.
Resten av dagen har jag ägnat mig åt att kapa och klyva ved. När sista stocken var avverkad passade jag på att samla ihop spån att använda som strö till gäss och ankor. För att effektivisera det löpande bandet placerade jag vedklyven på några pallar som får fungera som tillfälligt bord. Det blir så mycket enklare när man inte behöver flytta veden allt för långt mellan stationerna. Jag körde in ytterligare tre stycken gafflar med stockar för att kunna fortsätta imorgon. Nu har jag fyllt två av fyra sektioner, så jag hoppas på att kunna bli klar imorgon med vedhanteringen för den här gången.
Efter några dagars intensivt besökande hit och dit är man rätt mentalt utmattad, så det är skönt att kunna koppla av med lite sysslor i ensamhet.
Efter morgonfordringen inväntade jag att klockan skulle slå så mycket att jag kunde åka iväg och bunkra upp med akrylatbensin och fylla på med varor till skafferi och kylskåp för att klara några dagar utan att behöva förflytta sig från gården.
Väl hemma igen sågade jag upp och klöv ved inne i maskinhallen. Eftersom jag inte ännu har funnit tid till att klyva ved på sommaren eller hösten, får jag ta in stockarna under tak när det inte är allt för blött ute, och göra det till ved när de torkat upp. De är nog ganska torra inuti, men på ytan är de fortfarande fuktiga.
En sektion inne i vedlagret räcker i fem till sex veckor beroende på hur mycket vi har lust att elda, så för en säsong ska de fyra sektionerna räcka om de är fyllda, under förutsättning att inte någon annan närstående granne som är ännu mindre framåtblickande än jag går och “nallar”. Jag har inte något annat utöver de vanliga sysslorna som att se till så att hästarna och alla andra på gården har något att äta på min agenda, så det finns hopp om att kunna fylla vedförrådet under de närmaste dagarna och kanske komma ikapp och ägna mig åt mer årstidstraditionella sysslor – vad det nu är.
När jag försöker sammanfatta året som gått är det lätt att fastna i det som tagit mest plats den sista tiden. Just nu är det utan tvekan ljussättningen som dominerat – ridbana, RC-bana, stolpar, spottar och skuggor som behövt tämjas. Det är kanske inte så konstigt. När mörkret kommer tidigt blir ljuset både ett praktiskt behov och ett sätt att hålla energin uppe.
Samtidigt känns det väldigt skönt att kunna konstatera att hagarna faktiskt blev klara. Det projektet började redan sommaren 2024 och har levt sitt eget liv parallellt med allt annat. Det är precis den typen av arbete som inte alltid syns så mycket när det pågår, men som gör stor skillnad när det väl är färdigt. Att kunna stryka något som dragit över flera säsonger från listan ger en särskild sorts tillfredsställelse.
Året har också handlat mycket om odling. Det blev riktigt mycket tomater, mycket tack vare att jag bytte jord, men även potatisen fungerade bra i år. Sådana projekt är lite otacksamma att dokumentera eftersom de följer årstiderna snarare än viljan, men när man står där med skörden i handen är det ändå svårt att inte känna att det varit värt besväret. Nu är jag också bättre rustad inför kommande odlingssäsong med ett övervintringsrum som gör att jag kan flytta ut plantor från Pelargonrummet till orangeriet och fortsätta inskolningen med riktiga solstrålar någon gång i slutet av mars. Även om det redan nu är ganska fullt med chili, så kommer det finnas plats för både paprika och tomat.
Jag har också gjort ett nytt försök med bina. Förra gången gick det inte som tänkt. Förhoppningen är att de klarar invintringen bättre den här gången när jag stödfodrat med både sockervatten och fodermassa. Att hålla bin är i sig ett projekt som kräver både ödmjukhet och tålamod – något som kanske inte alltid är min starkaste sida – men just därför känns det viktigt att inte ge upp. När jag var uppe för några dagar sedan och knackade på kuporna kunde jag höra lite surr, så det finns i alla fall hopp om att de ska klara av vintern.
Det finns förstås mycket som inte blev av, även om det mesta som jag påbörjade blev det. Trädgården är ett sådant område. Jag hade velat få till gångar, struktur och lite mer ordning, men tiden och orken räckte inte hela vägen. Och kanske är det okej! Alla projekt behöver inte bli klara samma år även om man börjar med dem i tankarna. Vissa får helt enkelt följa med som lösa trådar in i framtiden.
När jag ser tillbaka på 2025 är det inte mängden projekt som sticker ut, utan balansen mellan att avsluta och acceptera. Att bli klar med vissa saker, samtidigt som det är okej att andra får vila utan att för den skull behöva gå runt med ångest.
Ett område jag sannolikt kommer att ta tag i härnäst är att färdigställa badrum och sovrum, med skräddarsydda detaljer framtagna i snickeriverkstan. Inte som ett stort, pressat renoveringsprojekt utan mer som ett lugnare arbete där funktion och personliga lösningar får ta lite tid.
Det finns gott om idéer kvar till nästa år, men det finns fortfarande några dagar kvar på innevarande år att fylla med ett och annat mindre projekt.
