Nu kan jag lägga ytterligare en tillverkningsteknik till min meritlista. Efter att jag tillverkat vakuumbordet, som i princip är en tom låda med ett hål för dammsugaren och en massa små hål på ovansidan, kunde jag göra ett första försök att vakuumforma en kaross till den radiostyrda bilen. Efter att ha spänt fast den millimetertjocka plastskivan på uppspänningsramen värmde jag ugnen till 150 grader. Jag inbillar mig att varmluft ger en jämnare temperatur i hela ugnen, så det fick bli på det viset. Efter någon minut när skivan börjat bågna var det dax att starta dammsugaren och sedan lägga ramen mitt ovanför modellen som plasten skulle formas efter. Jag hann inte uppfatta mycket mer än att jag helt plötsligt hade en exakt kopia av gipsmodellen framför mig, fast i hållbar och slagtålig plast förståss. Jag lät skyddsplasten på utsidan sitta kvar, trots avrådan från plasttillverkaren, för att skydda utsidan från färg när jag skulle måla insidan. Jag insåg snart varför man skulle avlägsna skyddsplasten. Det visade sig att även den formades occ drogs ut, vilket gjode att den blev så tunn att det inte gick att avlägsna den annat än i pyttesmå bitar i taget. Efter att jag ägnat mer än en halvtimme åt att försöka få bort plasten på en del av ena sidan, kom jag på att jag skulle försöka blåsa in tryckluft mellan skyddsplasen och karossen. Det visade sig vara en lyckad lösning på problemet, för vips kunde jag få av plasten. Ännu en anledning att glädjas åt tryckluft i verkstan. Den första karossen valde jag att måla i svart pärlemorskimrande färg. Kanske inte så upphetsande, men jag kanske kan lägga ner mer tid på nästa kaross, då värsta ivern att testa och experimentera har lagt sig. Gissa vem som förmodligen kommer komma till buggybanan med en ny kaross, lite nu och då, den här säsongen!
Alla mina projekt
En blogg om mina projekt
Category Archives: RC-bilarna
Eld, vatten och balans
Igår ägnade jag större delen av dagen till att reparera rockarden. Jag tror att jag svetsat, och reparerat den redan 4 gånger tidigare. En bidragande orsak kan vara att vagnen är lite framtung, vilket gör att belastningen mellan själva vagnen och skaklarna ökar. Nu ska vi testa med en motvikt bakom sittbrunnen. Jag hängde på ett gammalt hjul som väger ganska mycket. Vi får se nästa gång hur väl det fungerar. Det blev i alla fall lättare att lyfta skaklarna, så hästarna blir nog glada. Idag har jag knåpat ihop en tappkran till vattentanken ute i hagarna. Nu kan man förhoppningsvis fylla på vattenhinkarna utan att behöva kånka på tunga dunkar. 3D-skrivaren fick tillvarka en gummipackning – så nu blev det tätt också. Jag har fortsatt med att försöka måla eldflammor. Jag är inte riktigt nöjd ännu, men det börjar ändå arta sig. Genom att måla på plexiglas, eller insidan av en halv PET-plaska, kan man se hur resultatet blir. Jag skulle vilja ha flammorna att bli lite djupare och kanske lite mer eldröda, men jag är snart där. Det är ganska meckigt, och man måste byta färg ganska ofta. Det innebär att man får göra rent airbrushen mer än vad man sprayar färg med den. Om någon vecka eller så hoppas jag att jag ska vara redo att prova på den första karossen.
Det ena leder till det andra
Det började med att jag beställde en ny kaross till den radiostyrda bilen. Istället för att direktbåla och klippa till karossen blev jag inspirerad av ett filmklipp där man visade hur enkelt det var att vakuumforma karosser till radiostyrda bilar. Först gör man en avgjutning i gips. För att kanterna inte skulle vikas ut av tygden pressade jag först ner karossen i sand som fungerade bra som stöd. Nu har jag inte ännu införskaffat plast, eller gjort själva vakuumbordet, men nu har jag i allafall en avgjutning av orginalet. Jag fick för mig att jag skulle motivlacka karossen, så jag letade upp mina gamla airbrushar, som jag inte använt på drygt 25 år. Efter att ha suttit med den lilla airbrushkompressorn ett tag, tyckte jag att det var en bättre idé att dra upp luft till HQ från den stora kompressorn. Nu har jag spenderat några timmar på att öva upp motoriken, och försöker att måla på fri hand utan maskeringar. Jag har blivit lite smått frälst i min Paasche Turbo AB, som kan prestera otroligt fina detaljer, bara man har tålamod att lära sig bemästra den. Den bygger på en lite annorlunda princip än de man vanligtvis ser. Sprutan snurrar upp ett turbinhjul som sedan pendral en hårfin nål, 20.000 per minut, mellan färgkoppen och luftströmmen. Efter att jag ställde in den, så fungerar den riktigt bra. Jag har aldrig tidigare lyckats få någon snits med just den sprutna, men nu börjar jag så smått känna att jag har så pass bra kontroll att jag börjar känna mig redo att göra ett försök på plastkarossen. Jag hade tänkt mig traditionella eldsflammor, men i och med att man målar på insidan, så blir det att lägga på färgerna i omvänd ordning, vilket inte känns helt enkelt. Om det blir fel får jag väl göra om. Så fort jag får tag i plast och har gjort iodning “sugbordet”, kan jag ju göra fler karosser.
Besvikelse och nya CNC-planer
Lite drygt två månader har gått sedan jag sist skrev någonting i bloggen. Anledningen är väldigt enkel. Jag har helt enkelt inte hållit på med några större projekt som är värda att skriva om. Jag tänker tillbaka lite på våren och sommaren, och känner mig grymt besviken på att dykklubben inte visat något som helst intresse för Moälven. Här finns ju en bra plattform att dyka ifrån, allt som behövdes göras var att organisera sig lite. Jag har i praktiken ebjudit klubben att på obestämd tid förvalta och använda båten fritt. Vad detta beror på är för mig en gåta. Snart faller klubban, och beslutet att sälja båten blir ett faktum. Det smärtar lite, men när jag måste ägna två timmar till att resa, bara för att fixa någonting på båten, känner jag att mina insatser begränsas rätt kraftigt. Samtidigt känner jag att jag sviker Svante som lagt ner en hel del engagemang i båten.
Förutom grubblerier kring Moälven, har det blivit en hel del körning uppe vid buggybanan, som bara blir bättre och bättre. Jag var och körde en sväng förra helgen, men det börjar bli lite kallt att stå där uppe. Det blir snabbt mörkt på kvällarna, så det blir ingen körning under vardagarna. Nu blir det mörkt så tidigt att man knappt orkar ta sig ner till verkstan. Det blir mest att man sitter och klurar på vad man ska hitta på som nästa projekt. Just nu står jag i startgroparna för att bygga en ny CNC-fräs, och bygga om den befintliga till en CNC-laser. Motorerna är lite klena och klarar inte riktigt av att lyfta Z-axeln. Hela konstruktionen är lite “wobblig”, för fräsning, men fungerar nog utmärkt för exempelvis en laser. Igår fick jag hem stegmotorerna till den nya fräsen som jag ska bygga. Varje motor väger runt 5 kg, och klarar att hålla ett vridmoment på drygt 11 Nm. För den som inte är så tekniskt insatt, motsvarar det cirka ett mjölkpaket med raka armar. Tar man det med lite utväxling så kan man göra en hel del. Jag väntar nu på trapetsskruvar och styrskenor innan jag börjar bygget. Planen är att göra en tillräckligt stor och stabil fräs, så att jag kan fräsa metall. Ett alternativ är att bygga om den manuella fräsen, men då kommer jag inte kunna fräsa större saker, som exempelvis skyltar. I västa fall blir den överflödig, och kommer då förmodligen säljas till någon som behöver den bättre. Just nu behövs den i alla fall.
Skrot får nytt liv
En stor del av den senaste fritiden, har tillbringats uppe vid buggybanan. Efter att jag kämpat med motorinställningarna, har jag fått byta både styr- och gasservon hela fyra gånger. Två haverier berodde troligtvis på för hård körning, medan de två sista med allra största sannolikhet berodde på tillverkningsfel. Nu spinner motorn som den ska och jag har kunnat förbättra varvtiderna, som nu är nere på runt 44 sekunder. Jag har länge försökt hitta en trädgårdsvält, utan framgång. De som jag hittat begagnade har funnits i en annan del av landet, eller betingat ett allt för högt pris. Jag fick emellertid idén att jag skulle bygga en själv när jag av en händelse hittade två stora metallrullar på den gamla båtvagnen, när jag skulle kapa till en U-profil, för att tillverka en jordstamp. Nu blev det en jordstamp och en vält. Nu kan jag äntligen få lite fason på buggybanans ojämnheter, som annars återkommit lika fort som de jämnats ut. Jag fick tidigare i somras låna en markvibrator, men det var svårt att få det jämt, och få kontroll på samma sätt som man får med en vält. Idag tillverkade jag en ogräsraka av en gammal gräsklipparkniv, ett rundjärn och ett rör, så nu kan jag enkelt mota bort ogräset på banan. Åskådarbänken är inte helt klar ännu, men det går i alla fall att sitta på den. Det som saknas är ett ryggstöd, men jag är inte riktigt klar över hur det ska se ut, så den tanken får mogna lite. Ibland är det skönt att inte behöva göra någonting som är nödvändigt
Nedtrappning, bilkörning och kantarelljakt
Även om allt på att-göra-på-semester-listan är avklarat har jag inte helt och hållet kunnat låta bli att arbeta med kroppen. Vedhuggningen var avklarad på drygt en dags lugnare tempo. Även om jag ägnat stor del åt kroppsliga aktiviteter, har hag även ägnat ett antal timmar uppe vid byggybanan. Efter varje körning har jag blåst av det värsta dammet och sedan tvättat bilarna. Det blir lite som terapi att få pyssla om sina racerbilar i miniformat. En och annan tur ut i kantarellskogen har det också blivit. Nu har jag också börjat så smått med en åskådarbänk till ridbanan. Från början hade jag tänkt göra två etage, så att det blev en läkatre, men en långbänk för närmare 20 personer får räcka. Min fru och jag placerade ut betongfundamenten som vi hittade i skogen, där buggybanan ligger. Det blev precisionsarbete med traktorn. Idag vägde jag in fundamenten så att de ligger i linje med varandra. Det var en avvägning om jag skulle sätta allt i våg, eller om fundamenten skulle följa den naturliga lutningen på marken – det blev det senare. Jag kunde konstatera att det förmodligen ser naturligare ut på det viset. Nu återstår att sätta reglar och skruva dit sittbrädorna och ryggstödet. Konstruktionen blev riktigt stabil och håller förmodligen för en entusiastisk hästpublik. När den blir klar kommer den nog inte se så tokig ut, och duga åt mig med.
Jakten på sekunder kan börja
Idag har jag tagit ner två träd för att bredda RC-banan uppe i skogspartiet. Nu är banans sträckning för i år helt färdig. Vi får se om jag utökar den ytterligare vid något senare tillfälle, men just nu känns den lagom lång, lagom rolig, och lagom utmanande. Nu återstår att göra förbättringar av underlaget, och snygga till med lite trevlig landskapsarkitektur. Nu kan jag när som helst då andan och lusten faller på, ta min bil och köra, utan att först behöva sätta mig i bilen för att ta mig till en “riktig” bana, och trängas med andra. Det kan vara kul det också, men här tävlar jag mot mig själv. En annan fördel är att det är nära till verkstan. Jag avslutade dagens uteaktiviteter med att omvandla några tankar 20 procentig nitrometan till en trekvarts fartfylld upplevelse runt banan.
Blandad körning
Idag har ett 24-timmars regnmaraton inletts, och då kan det passa bra att sitta inomhus och fundera över vad man gjort den senaste tiden, och vad man har framför sig. Under den senaste tiden har det blivit en hel del körning på buggybanan, men också många timmar i verkstan med reparation och underhåll. Jag har gjort lite försök med utskrifter i nylon och pet-plast för att göra reservdelar till småbilarna med blandade resultat. Nylon blir otroligt slitstakt, men har visat sig vara ett elända att skriva ut. Man måste använda så pass hög värme, att mina skrivhuvuden inte riktigt klarar av att “leverera” det som krävs. Jag funderar på att göra om den gamla skrivaren till en specialskrivare för krävande material. Jag har börjat göra en varvräknare som håller reda på varvtiderna. Dessvärre körde jag på den under senaste testet, och projektet har legat vilande i några veckor. I förra veckan gallrade vi lite i skogshagarna, och jag fick användning för timmervagnen. Dessvärre anstängde jag högerarmen och har dras nu med temmisarmbåge – eller “motorsågsarmbåge”, som låter lite häftigare. Jag har börjat utöka buggybanan med cirka 50 meter av mer skogsliknande miljö. Jag håller på att undersöka möjligheten att utöka med lika mycket till utan att behöva använda grävmaskin. Samtidigt måste man kunna se hela banan från där man står. Det ser ganska “mysigt” ut med skyddsräcken i material som skogen kan erbjuda. Det är lite mer pyssel, men det passar mig bra. Jag ägnade lite tid åt att filma när jag kör på banan och lyckades klippa ihop en snutt. 60 minuter reduserades till drygt tre och en halv minut. Jag fick åka många varv för att få olika kameravinklar. Jag tror att man i alla fall får en uppfattning om hur banan ser ut, och hur kul det är att köra på den.
Temporära hagar, 3D-printing och smide
Med kreativitet och verktyg kommer man riktigt långt! Nu har jag äntligen gjort så långt att vi kommer kunna hinna klart med de temporära hagarna till nästa helg. Jag har till och med fått användning för 3D-skrivaren i konstuktionen. Jag var tvungen att täcka över de fyrkantiga hålen, där den 8-kantiga stolpen inte täcker – så att grus inte ramlar ner och täpper igen hålet. Materialet är som gummi, och imponerande slitstarkt. Nackdelen är att man måste minska ner utskriftshastigheten till en fjärdedel, så något som normalt tar en halvtimme att skriva ut tar istället två timmar. Mellan allt konstruktionsarbete har jag passat på att köra lite radiostyrd bil uppe på RC-banan. Idag använde jag smedjan för att tillverka beslag till stolparna. Det måste ju vara lite distans mellan hagaran så att hästarna inte “stör” varandra. Det blev en stabil konstruktion som för tankarna till en kyrkogård, snarare än en stolpe till en hage. Nåja – det blev bra , och jag är nöjd med min insats. Eftersom maskinhallens väggar är gjorda av plåt, kan man inte skruva fast elisolatorena direkt mot väggen, så jag var tvungen att sätta upp brädor som man kan fästa dom i istället. Nu återstår att skruva upp isolatorer, dra elstaket, och koppla in – sen kan hästarna komma på besök.
Ditt och datt.
Dagarna går, och några större projekt har jag inte tagit mig an på sista tiden. I huvudsak har jag småskrotat i verkstan och kört lite radiostyrd bil när andan fallit på. Mycket tid har ägnats åt att utveckla färdigheterna inom 3D-utskrifter. Nu har jag installerat en värmebädd så att jag ska kunna skriva ut större föremål i ABS utan att de krymper och böjer sig under utskriftsprocessen. Det fina med att kunna skriva ut saker i plast, är att man kan skriva ut detaljer som uppgraderar och förbättrar maskinen. Nästa sak att titta närmare på är att konvertera skrivaren så att man kan skriva ut mjukare material. I lördags förmiddag ställde jag mig i smedjan och gjorde två ljusstakar som blev en bra inflyttningspresent till min bror. I söndag var jag och Svante förbi Moälven och installerade nytt avgasrör och ledde bort oljeröken från ventilkåpan till luftinsuget. Dessvärre måste vi täta några skarvar i avgassystemet som läcker…..sen måste det väl ändå vara klart. Jag börjar så smått krokna lite på att åka ut till båten för att sedan beöva vända hem för att komma på nya lösningar. Skulle båten stått på gården, hade allt varit klart för länge sedan. Nu tar det cirka två och en halv timme i resa varje gång man ska dit. Den tiden skulle man kunnat göra någonting vettigare av.