Repeterbarhet

När det kommer till att sätta upp tråd på ett staket handlar det mycket om att trådar ska vara parallella och avslutningar ska vara enhetliga. Jag försöker alltid att få trådspännarna att hamna i en lodrät linje. Därför har jag tidigare försökt så gott jag kan mätt och tvinnat tråden när jag varit ute vid staketet – vilket tar tid, och inte alltid blir så snyggt. Nu tillverkade jag istället en jigg så att jag snabbt kunde göra ett antal mer eller mindre identiska tafsar till lika många trådspännare. För att slippa mäta med tumstock tillverkade jag en mätsticka som indikerar var de två isolatorerna under den övre ska hamna. En mätstav som mäter 130 cm indikerar var den övre isolatorn ska skruvas fast. En ögla och ett snäppfäste i fjädrande metallband höll mätstickan på plats på själva staven. För att slippa frustration över att man inte hittar staven eller stickan målade jag dem i färger som kontrasterar mot varandra och är lätta att se när de ligger på marken. Man ska inte slaviskt följa höjden på 130 cm på varje stolpe så att det följer terrängen. Då kommer det att se tokigt ut. Man får istället försöka hitta naturliga punkter i terrängen som man utgår ifrån och drar sedan ett snöre som bildar en rak linje mellan de valda punkterna. Ögonmåttet får avgöra hur man vill ha det. När de övre isolatorerna var på plats kunde jag hänga mätstickan på den och se precis var jag skulle skruva i de andra två.

Nu är den första av 6 sträckningar klara. Jag hade hunnit längre – eller kanske inte, om jag inte hade lagt ner tid på att göra mallar, mätstickor och jiggar. Helt klart är i alla fall att imorgon kommer allt att gå mycket fortare, nu när jag vet hur man gör.

Allt förberett för isolatorer

Igår blev det lite av varje. Jag hann med att göra två saker som kommer underlätta tillvaron framöver. Det ena var att göra en hållare, eller ett koger för trimmertråd och det andra kommer jag till lite längre fram i texten. Eftersom trimmertråden naturligt försöker hålla sig böjd och samtidig är rätt taggig kom jag på att jag kunde ta ett rör som jag tejpade fast på röjsågen där den minst är i vägen. Tidigare har jag haft trimmertråden i ena benfickan, men där har den inte alltid behagat att finna sig till ro. Alltid har det varit någon tråd som jobbat sig ut i det fria. Ibland hittar man gamla trådar som ligger där man gått och trimmat. Trådarna höll sig kvar i kogret hela turen, även när det blev lite glesare vartefter att jag behövde byta till ny tråd på trimmern. En riktigt lyckad lösning. Nu har jag röjt allt gräs längs staketet på ängshagarna, så nästa steg är att skruva upp isolatorer. för att slutligen kunna spänna upp tråden.

Den andra saken som jag gjorde för att underlätta tillvaron var en centretingsguide för svarvämnen. Det är alltid ett himla meck med att få svarvämnet centrerat så att det inte vobblar när man ska svarva. Det kan gå åtskilliga minuter till att mäta med mätklocka och knacka änet centrerat innan man kan börja svarva. Nu tar det under en minut innan man kan byta till rätt verktyg och börja svarva.

Jag kan konstatera att mer och mer kan plockas från trädgården in i köket. Basilikan växer och måste toppas lite då och då. Det blir till pesto med lite nötter vitlök och olivolja. Tortellini har blivit en ny favorit istället för potatis eller ris som tillbehör till kyckling eller kött. Gurka gallrar jag var och varannan dag. Vissa hamnar i en sallad och andra i salt och ättikslag. Rädisorna är saftiga och goda. Jordgubbarna börjar så snart mogna, även om de än så länge är få till antalet. Den första paprikan har mognat och hamnade genast i en sallad med ruccola och vad trädgården hade att erbjuda.

Sparrisen som inte tagit sig så bra som väntat, har äntligen börjat växa till sig. Nu vågar jag inte skörda någonting då jag fått höra att man ska låta sparrisen få återhämta sig från midsommar och framåt. Vissa plantor behövde lite stöd, så jag tog lite kraftigare metalltråd som jag böjde till stöd så att vinden inte knäcker, eller välter plantorna.

Som avslutning på dagens verkstadsbesök gick jag igenom alla borrstål och slipade de som hade blivit slöa. Om det blir en “skäggkant” på kratern biter inte borrstålet ordentligt och då måste man slipa. På bilden ovan kan man tydligt se skillnaden mellan den högra nedre kratern och den under det slipade borrstålet.

Semester

I måndags grävde jag ner matarkablar där det behövdes vid ängshagarna. Jag hade inte behövt säkert inte behövt kompaktera med markvibratorn men nu ligger i alla fall kabeln på plats, och allt är förberett för att skruva upp isolatorer och koppla in elen. Det känns som att en milstolpe har tillryggalagts.

I tisdags kom en rulle med trimmertråd jag beställt, då den gamla tagit slut. Det är alltid ett jälja meck med att kapa till tråd i rätt längd, och nu gjorde jag slag i saken och tillverkade en “trimmertråds-dispenser” så att jag kan få exakt rätt längs på varje tråd jag kapar.

I onsdags ringde grannen som skulle ta in hö, men hade fått problem då balbanan hade havererat. En axel till ett av kugghjulen hade gått av. Lösningen blev att under tiden som balbanan reparerades så förvarades höbalarna inne i maskinhallen. Naturligtvis spenderade vi åtskilliga timmar inpå natten med att svarva en ny axel för att få fart på balbanan igen. Nästa dag som jag kom hem var hörbalarna borttransporterade från maskinhallen – en lyckad insats med andra ord.

I dagarna tre efter att jag hjälpt min kära granne med att laga axeln till balbanan har jag spenderat tid åt att sortera svarvstål och vändskär. Det hade varit så mycket enklare om jag inte hade behövt leta efter allt som behövdes för att utföra ett relativt enkelt svarvuppdrag. Jag har inte bara byggt lådfack och sorterat – En hel del tid har gått åt till att förbättra logistiken runt svarven. Jag byggde en hylla ovanför svarven så att det känns mer naturligt att lägga saker där än att lägga dem på bordet bland alla svarvspån som tenderar att gömma det man behöver. Vi får se om min insats kommer bibehålla ordningen, eller om ytterligare insatser krävs. Jag har inte bara mitt eget ordningssinne att ta hänsyn till. Jag har ju även en sons ordningssinne att bemästra.

Utan lista – nada listo!

Jag har sedan en tid haft i bakhuvudet att jag måste kupa potatisen, men det har alltid kommit annat emellan. Odlingsterrassen som mår bra av lite ny jord fick ett tillskott idag när jag äntligen tog mig i kragen och skulle kupa potatisen. Först hade jag väldigt låg energi när jag satt och drack min espresso. Vad ska jag göra idag? Jag började plita ner några självklara saker på min lista som att tömma diskmaskinen och baka bröd. Egentligen borde jag kupa potatisen, fylla dammen och gräva ner matarkabel till elstängslet. Konstigt nog kändes det inte längre så tungt att börja jobba när jag hade min lista att utgå ifrån. Efter två skopor med jord hade jag kupat potatisen både på odlingsterrassen och nere i “Konungarnas dal”.

Efter att potatisen var kupad gav jag mig i kast med att göra diken för matarkabeln vid alla grindar och mellan de två ängshagarna. Det behöver inte vara speciellt djupt – bara så att den kommer ner i marken någon decimeter. Med tjälkroken och korpen hade jag ganska snart dikat alla fyra övergångar.

Nästa punkt på listan var att starta upp trädgårdsdammen som är i behov av lite vattencirkulation. Det blir snabbt sunkigt av alla alger och mygglarver som trivs i stillastående vatten. Eftersom dammen inte självfyller, och en hel del av vattnet dunstar bort soliga dagar, var jag tvungen att fylla på med några kubik från den stora dammen. Det visade sig vara hål på slangen, så jag fick kapa av den del som läckte och skarva med en ny del. Nu flödar vattnet i dammen som det ska. Det ger en extra dimension när man hör vattnet porla.

Nu håller jag på med den sista punkten på min lista – att laga mat! Det blir tortellini med egen pesto av basilika och vitlök från trädgården tillsammans med köpta nötter och olivolja. Till detta serveras stekt anklår tillsammans med saltgurka, det också från egen produktion.

Lågintensivt

Idag har jag mest skrotat runt i trädgården och plockat ett och annat ogräs. En av katterna gjorde mig sällskap större delen av min vistelse i trädgården. Även växthusen fick sig ett besök. I Lilla Italien satte jag upp en smidesljuskrona och skickade ner de sista paprikorna i jorden uppe i Lilla Spanien. Egentligen skulle de ha donerats till bättre behövande, men när varken tid eller ork att hämta eller lämna dem har de stått i sina små krukor och mått sämre och sämre. Man ser en tydlig skillnad mellan de som fått stå i riktig jord och de som räddades från komposthögen. Nu kommer jag inte ihåg vad det var för sorter, eller om det till och med var chili. Det visar sig om det hinner bli några frukter.

Efter trädgårdsarbetet gick jag ner i verkstan för att städa lite. Där, på golvet, låg hävstången som används till att flytta den mobila hönsgården med och gjorde sig påmind om att jag borde fixa punkteringen. Eftersom jag hade några hjul med solida däck i nästan samma dimension som de trasiga, bytte jag ut till dessa istället. Det enda som behövde göras var att hitta ett rör i rätt dimension och kapa till några bussningar. Nu kommer de att hålla i några år till. Efter att hjulbytet var genomfört kunde jag göra det jag egentligen kom till verkstan för att göra – städa!

Sista stolpen

Under veckan har det varit lite trögt på projektfronten. Efter att ha använt hönsnät och stenar för att täppa igen det bottenlösa hålet kunde jag gjuta fast den sista stolpen till ängshagarna. Nu verkar det som att det kommer finnas en fortsättning på ängshagarna, men jag vill nog avsluta det jag påbörjat innan jag börjar dela av och förändra landskapet i dem. Min fru har inspirerats av någonting som går under namnet eller begreppet “Paddock Paradise”. Det går ut på att man skapar rum med gångar emellan och försöker stimulera hästens behov genom att den får gå för att ta sig från punkt A till punkt B, eller från hö till vatten. Om jag förstår saken så försöker man dela in hagen i olika rum med olika aktiviteter i varje. Vi får se hur det blir att kombinera estetik, praktik och behov med varandra. Jag är än så länge motvilligt positiv och ser det lite mer som en långsiktig plan. Nu vill jag i alla fall få en avgränsning och ett slut på detta långlivade ängshageprojekt.

Varje dag har jag oroligt inspekterat sparrisplantorna som haft en tuff vår. Speciellt den bakre raden där jag ett tag trodde att alla plantor dött. Idag kunde jag äntligen andas ut då den sista av mina 14 plantor visat livstecken genom att skjuta upp ett skott genom jorden. Igår plockade jag för första gången i år ihop en sallad av det som odlingarna för tillfället har att bjuda på. Tomaten som jag för tillfället följer blir synligt större varje dag, och nästan alla plantor har börjat utveckla tomater från de blommor som blommat ut. Krassen har börjat blomma sporadiskt och vissa rosor blommar för fullt.

Fodertråg och stolpvatten

Efter att jag gjort fodertrågen här om dagen fick jag en beställning på ytterligare två. Det är kul när det man gör uppskattas av både fåglar och fruar. Med stiftpistol går det ganska snabbt att bygga ihop. Det som tar lite tid är ändorna som kräver lite sågning och kantfräsning. Ändorna är förstärkta med spikar för att om möjligt hålla fler än en säsong. Det börjar “redan” bli dags att måla och renovera hönsgården på sina håll. Allt tärs av väder och vind och kräver sitt underhåll.

Tomatplantorna känns friskare och mer stabila än tidigare år. Jag vet inte om det har med det nya bevattningssystemet, eller det faktum att jag bytt jord i alla odlingslådor. Den tomat som jag hittade igår har vuxit till nästan dubbel storlek på ett dygn och fler tomater ligger i startgroparna. Om några veckor kommer jag kunna njuta av egna tomater, och finna det otänkbart att köpa i affären. Målet är att få så mycket tomater så att det räcker hela året till nästa skörd. Tomaterna brukar ta slut i maj. Vi får se hur det går.

För att kunna slå ner stolparna i de förborrade och spettade hålen uppe i skogen tog jag hjälp av vatten. Jag fyllde alla 44 hål med vatten innan jag skred till verket och började slå ner stolpe för stolpe. Vissa stolpar var en riktig utmaning att driva ner i marken. Inte för att det gick trögt, men för att det lutade så förbaskat mycket. Tur att jag har balanssinnet kvar i blodet från min tid då jag cyklade enhjuling! De sista fem stolparna var riktigt motigt att slå ner då energin började sina.

Att slå ner stolpar i marken är en utmaning på flera sätt. Först ska hålet borras eller spettas. När man väl borrat ett hål, oavsett om man stött på sten eller ej så ska stolpen ner i marken. När stolpen väl är nere i marken ser man om man lyckats. Inte allt för sällan så är det en sten som pressar stolpen åt ena eller andra hållet, och allt ser snett och vint ut. Med hjälp av kilar, vinsch och och slägga kan man justera stolparna så att man inte störs allt för mycket av sneda stolpar. En av få anledningar till att flytta till Skåne där nästa allt i marken är jord utan stora stenar. Har man slagit ner över 180 stolpar så kan ju merparten vara raka kan man tycka. I slutänden så är det nog bara jag som bryr mig om hur det ser ut.

Stolpe in

I morse bakade jag två bröd. Ett rostbröd och ett fullkornsbröd på surdeg med en massa solrosfrön och hela vetekorn som hade fått stå i blöt under natten. Medan degen gjorde sitt, först i jäsbunken och senare i ugnen passade jag på att gå en runda i trädgården för att inspektera. Tomatplantorna behöver tjuvas och bindas upp vartefter att de växer. Nu är det nästan dagligen som jag behöver justera uppbindningssnöret. En och annan blomma har blivit till tomat och chilifrukter kommer i mängder som det ser ut. Jag var uppe och kollade till mina stackars sparrisplantor som inte alls har levererat så mycket jag hade hoppats på i år. Vissa kikade upp ur jorden, men stannade sedan helt av. Nu börjar även de plantor som jag befarat vara döda skjuta upp. några skott ur marken. Senare i sommar när plantorna tagit sig, ska jag nog plantera om och förbättra dräneringen och jorden en aning. Som det är nu så är jorden väldigt blöt. Det kan bero på lövtäckningen som jag kanske inte tog bort i tid, men det skadar inte att förbättra förutsättningarna till nästa år.

Efter att jag var helt klar med bakningen passade jag på att rensa ogräs från den nedre delen av terrassodlingen där det fortfarande fanns lök kvar sedan förra året. Även den här jorden behöver förbättras. Den är alldeles för kompakt även om den av ogräset att döma är näringsrik, vilket nässlor och tistlar vittnar om. Av allt ogräs som vi har är nog ryssgubbarna de värsta. Pålrötterna sitter djupt ner i marken och är nästa omöjliga att få upp hela. Kirskålen sprider sig, men där är rötterna mer ytliga och fås ganska lätt upp med grepen. Jag ser detta år som ett förlorat år för odling i den nedre delen av terrassodlingen. Jag tror att jag ska satsa på ärtor, bönor, morötter och zucchini, och kanske odla lök nere i odlingsgropen istället. Ärtorna vill nog ha lite mer sol, och löken verkar inte ha något emot att växa i skugga, bara det finns fukt i jorden.

När jag kände mig klar med att rensa ogräs tog jag gummislägga och skulle slå ner stolpar i hagen. Millimeter för millimeter gick stolparna sakta ner i marken. I den takten skulle jag förmodligen behöva stå i flera dagar, och ändå inte bli klar. Jag hämtade till slut Lastman och gjorde ett försök att få ner stolparna genom att “slå” med tvärstaget på lastarmen istället. Det visade sig vara riktigt effektivt. Tidigare har jag försökt trycka ner stolparna, men det har bara resulterat i att maskinen lyft i framkant och fått stolparna att vika sig. Efter lite övning gick det riktigt bra, och de stolpar som jag tidigare försökt slå ner med släggan, fick jag ner på några få slag med lastmaskinen. Nu har jag slagit ner alla stolpar som jag kommer åt med lastmaskinen. Resten av stolparna som står uppe i skogen får jag väl banka ner för hand – millimeter för millimeter.

Tech- eller täckodling

Egentligen hade jag tänkt slå ner stolpar i hagen, men det slumpade sig så väl att någon, förmodligen min son lånat gummisläggan. Nåja- det finns ju annat som man kan göra också. De buskar och träd som vi planterade förra året skyddade jag med en gallerbur för att freda dem från hungriga harar under våren då de gärna äter allt som inte är täckt med snö. Jag passade på att rensa bort ogräset som fått växa ohämmat i sina skyddsburar.

Ibland kan man kombinera ordning med odling. Hö-hörnan samlar på sig en hel del hö-boss som inte går att ge till hästarna. Under hösten körs det mesta upp till komposten, men från vintern och våren kan det vara smart att spara det fram till att man kan använda det till att hålla ogräs borta. Eftersom vattnet kommer mellan hö-lagret och jorden eftersom jag använder fuktslang så är det inte så mycket som hinner förmultna. Hönsen brukar vara ganska bra på att sprätta runt och finfördela det hela så att man kan vända ner det i jorden till nästa odlingscykel.

Eftersom jag hade lite tid över, och min fru efterlyste nya utfodringstråg till hönsen passade jag på att använda lite gamla fasadbrädor till ändamålet. De kommer väl med tiden att vittra sönder,men de kommer säkert att fungera i några år.

Som avslutning på dagen innan det är dags att laga middag till midsommargästerna tog jag hand om gamla synder och plockade undan i verkstan och samlade ihop verktyg och pinaler från de senaste dagarnas fixande. Jag hann även med att blanda deg till mitt fröbröd och förbereda morgondagens rostbrödsbakning.

Ogräs och avgränsningar

Under den gångna veckan har jag ägnat lite tid åt att rensa ogräs i vitlökslandet. Först tistlar, sedan maskros och nässlor. Därefter har jag efter bästa förmåga tagit bort kvickrot och vad jag tror är revfingerört. Idag la jag stockar runt odlingen där det saknades för att enklare kunna hålla tydliga gränser mellan odling och vildmark. Gör man lite varje dag är man snart ikapp med ogräsbekämpningen.

Jag blev också klar med att spetta hål för alla stolpar i den delen av sommarhagen som går genom skogen, så nu återstår bara att ta gummisläggan samt trappstegen och banka ner alla stolpar. Jag räknar med att hinna med de flesta nu till midsommarhelgen. Det ska bli skönt att kunna börja skruva i isolatorer och äntligen få ett slut på detta evighetsprojekt som snart fyller ett helt år.

Det har gått sådär med sparrisodlingen, som kom av sig ordentligt efter en lovande start. Många av plantorna håller fortfarande på att kämpa sig upp genom jordskorpan. Jag tror att det varit lite för fuktigt under lövtäcket som jag la dit förra hösten. Det i kombination med att det hela tiden rasar ner jord från slänten gör att det aldrig torkar upp ordentligt. Nu tog jag tag i en del av problemet genom att bygga en stödmur – vilket jag egentligen borde gjort redan från början, men kanske inte hade tid eller ork att genomföra. När jag bygger stödmurar av stockar, brukar jag numera använda mig av armeringsjärn som jag förankrar både vertikalt och horisontellt så att inte stockarna rullar när jorden trycker på. Det har visat sig vara tillräckligt för att hålla stockarna på plats tills de multnar bort efter ett tiotal år – om jag har tur. Jag ska ju ha något att ägna mig åt när jag blir äldre också!