Category Archives: Drönare

Nytt projekt – Projekt Galleri

I takt med att jag utforskat kapaciteten på drönaren och dess kamera i kombination har ett behov att ta bilder bara för bildernas skull utvecklats. Jag har många gånger låst mig vid att bilderna jag tar ska ha någonting med ett eventuellt projekt som jag nyss ägnat mig åt. Men det finns ju så mycket annat att ta bild på. Mitt fotointresse som jag haft med mig sedan tonåren klingade av i samband med digitalkamerans intåg. En vacker dag stod jag där med en fullt fungerande kamera som var hopplöst omodern. Jag bytte gradvis ut mitt intresse mot andra aktiviteter tills jag en dag inte kände för att fotografera. De digitala kameror och mobiltelefonkameror som sedan varit följeslagare har uteslutande använts i dokumentationssyfte till alla mina olika hemsidor och bloggar.

Ni som följt min blogg vett att jag fick en drönare när jag fyllde 50. Första reaktionen var – vad ska jag med den här till? Redan efter första publicerade bloggbilden som tagits från drönaren insåg jag att det skulle bli ett återkommande inslag i min projektblogg.

Nu har jag tagit ytterligare ett steg i mitt skapande. Dels för att mitt ben inte fungerar så bra just nu, men också för att det emellanåt finns ett behov att uttrycka mig mer i bild än i ord.

Jag har suttit halva dagen med att färdigställa en systerblogg, jag hoppas de som läser min blogg hittar dit. http://galleri.allaminaprojekt.se

 

Inte bara svart-vita perspektiv

Den här veckan har präglats av mycket jobb som både varit stimulerande och tradigt. Benen har spökat lite. Bitvis gör det friska benet ondare än vad den sjuka foten i andra benet gör. I början av veckan fick jag en chokladkaka med posten från min franska emigrant. ”Lite Choklad Hjälper Faktiskt” – akronymen för LCHF om jag ska förstå budskapet rätt. På senare tid har mina rutor på magen blivit mindre definierade till förmån för en sakta växande kulmage som jag aldrig tidigare haft. Jag tror att receptet är ett friskt ben och vår för att bli av med överskottsreserven för min del. Jag uppskattar dock den sockersöta omtanken.

I tisdags var jag på arbetsbesök uppe i Tierp, och jag ångrar så att jag inte hade drönaren med mig. Det hade blivit en perfekt vinterbild över vidderna med solbelysta och frostbeklädda träd i förgrunden. Jag försökte hitta en bra vinkel med mobilkameran, men det gick bara inte att få till i tid. Jag ska nog göra i ordning en liten drönarväska som jag kan ta med mig i bilen nu när solen går upp och ner när man åker till och från jobbet. Det var länge sedan som jag fotograferade aktivt. Vem hade trott att jag skulle få mer användning av drönaren än till rena flygbilder rakt uppifrån.

Snö är gjort av vatten

Yes! Jag flög drönaren under bron, om än lite vingligt och osäkert. Lyckan var emellertid kortvarig då drönaren bestämde sig för att ge efter för tyngdlagen cirka tio sekunder efter min våghalsiga manöver. Som ett barn som väntar på Tomten har jag väntat på att min son ska dyka upp för att vi ska kunna flyga drönare tillsammans. När man flyger FPV-drönare krävs det enligt Luftfartsverket att man ska ha en person som kan hålla koll på omgivningen så att inte exempelvis nyfikan hundar eller människor kommer i vägen och skadas av en skenande drönare.

Antingen uppstod problemet redan när jag startade, eller så fick jag snö i motorn när jag vinglade till under bron. Snön smälte av den varma motorn och vattnet såg sedan till att det blev kortslutning mellan lindningarna. Jag skulle antagligen inte ens tänkt tanken att göra en så våghalsig manöver med min ringa erfarenhet om det enda runt omkring var vatten. Nu får jag vackert vänta på att få hem en ny motor innan jag kan flyga FPV-drönare igen. Färden varade i dryga minuten – lite surt, men lärorikt!

Jävla svin!

Ur ett fågelperspektiv blir allt lite mer intressant

De senaste dagarna har vildsvinen flyttat fram sina positioner och rycker allt mer närmare frontlinjen. Min fru och jag tog fyrhjulingen och en spade för att säkra elstaketet. Vi har båda lite svårt att ta oss fram i terrängen, jag med min nyantagna skada och min fru med sin, som går tillbaka till förra millenniet, så vi fick improvisera lite. Efter någon timme hade vi läget under kontroll.

Bökigt värre!

Verktyg och stödben

På vissa ställen var det så knepig terräng så jag fick ta hjälp av spaden för att hålla balansen. Mitt vänstra ben har ingen stabilitet i sidled, och jag känner inte riktigt hur jag håller foten. Det kommer straffa sig senare ikväll om jag trampat fel skulle jag tro. Det värsta är att jag får känningar i andra benet när jag hela tiden lägger vikten på det. Jag vågar inte tänka på vad jag skulle ta mig till om andra benet också slutar funka. Det är illa nog med rastlösheten som det är nu.

Vantar på tork

Vila i frid

Jag har satt några batterier på laddning, så imorgon hoppas jag på att kunna flyga FPV-drönare tillsammans med min son om nu vädret blir som utlovat. Idag var det -10 grader och sol. Det skulle bli något mildare imorgon enligt prognosen. Jag hoppas på att kunna använda fingervantar, hur sköna än lovikkavantarna som jag fick av K.

Imorgon ska jag försöka flyga under bron.

Staket i vinterskrud

 

 

 

 

 

 

Flygning i AR

Idag värmde solen så pass mycket att jag vågade mig på att vara ute en stund. De senaste dagarnas flygsimuleringar triggade mig till att våga plocka fram och ladda upp några batterier till den lilla FPV-drönaren. Jag vet inte om det var kylan eller min nervositet som fick mina händer och fingrar att skaka. De få timmar i simulatorn som jag spenderat har i alla fall fått mig att våga ta ut svängarna lite mer än tidigare. Jag är inte lika rädd att förlora kontrollen som tidigare. Skillnaden mellan denna drönare och den som jag normalt använder för att fotografera uppifrån är att den här inte ställer sig still och hovrar när man släpper spakarna. Den har varken höjdsensor eller GPS, så synintryck och gyro är det enda hjälpmedlet man har att tillgå. Idag kom broddwayen på plats, så nu kan man gå upp för trappan utan att slita på den i onödan. Som tur är har min fot bättre än igår så jag har stora delar av dagen kunnat ta mig fram utan kryckor och följaktligen kunnat använda båda händer till att bära och hålla i saker ståendes. Skrivbordet på kontoret snyggades till ytterligare så att ordning råder oavsett om jag kör min simulator eller sitter med viktigare saker som exempelvis blogguppdateringar eller jobb. Imorgon gör jag ett nytt besök hos naprapaten, mest för att underhålla ryggen i väntan på att jag får en ny tid för magnetkameraundersökning för att kunna få ett slut på följetongen om min fot.

Mest ont i foten

I morse hade jag djävulusiskt ont i foten. Förmodligen var det sviterna efter fredagens långa arbetspass framför datorn med en av de längsta uppkopplingarna jag haft. Vi började klockan 9 och körde i ett streck fram till 17 utan avbrott. Jag höjde skrivbordet för att inte bara behöva sitta ner och halvvägs in i vår session behövdes strömuttaget som normalt används av skrivbordshissen till en industri-PC, så det blev till att stå resten av dagen. När man knappt orkar ta sig fram med två kryckor och isgatan på gårdsplanen hindrar en från att röra sig med eller utan kryckor får man försöka hitta på något man kan göra innanför de naturliga avgränsningarna. Efter att bara legat och målat upp dystra bilder över min framtid tog jag mig i alla fall ut för att ta några drönarbilder över isläget.

Nu när jag har all tid i världen att slösa bort tiden på att bli en duktig FPV-drönarpilot tog jag mig faktiskt i kragen och plockade fram headsetet och kopplade in den i datorn så att jag kan träna lite mer ”naturtroget”. Det blir otroligt mycket sladdar som ska samsas om utrymmet på skrivbordet, och för mig får sig ordningssinnet en liten törn. Visserligen ser man ingenting av omgivningen när man har headsetet på men bara vetskapen om att det är rörigt runt omkring kan kännas lite jobbig. PÅ eftermiddagen när behovet av kryckor avtagit tog jag mig ut i HQ för att göra något åt kabelhanteringen. 3D skrivaren kom åter igen till användning när den alldeles för långa videosignalkabeln skulle ”hanteras”. Mina framtidsutsikter ter sig mer optimistiska nu på kvällen än i morse.

Naprapat, Sömn och Drönarcertifikat

Igår var jag hos naprapaten för att bli av med lite av min ryggsmärta och förhoppningsvis även benbesväret på lite sikt. Enligt diagnosen som jag fick med posten svart på vitt från neurologen så sitter benproblemet troligtvis i ischiasnerven och ryggen. Efter mitt besök hos naprapaten blev ryggen mycket bättre, och jag har för första gången på över en vecka kunnat skrapa ihop över tre timmars sömn. Jag hoppas på att kunna slå nytt sömnrekord inatt. Ryggproblemet har kommit smygande då min hälta gjort att jag snedbelastar ryggen. Blir jag inte bättre i ryggen, blir jag nog inte heller bättre i benet – om nu diagnosen stämmer. Det blir återbesök hos Naprapaten på torsdag. Tills dess ska jag ha gjort lite övningar för att träna upp rätt muskler i ryggen.

Jag hörde på radion igår att man var tvungen att registrera sig för att flyga drönare, och i mitt fall även ta två flygcertifikat. På vinst och förlust registrerade jag mig och förlitade mig på att mina tidigare inhämtade kunskaper om säkerhet och förnuft kring drönarflygning skulle räcka. Med hyfsat god marginal klarade jag båda teoriproven som ger mig rätt att flyga och ta bilder från luften. Jag hade några fel som jag inte kunnat kolla upp efteråt. Det är lite typiskt transportstyrelsen att inte avslöja var man brister i sin kunskap. Vissa frågor är som teoriprovet för bilkörning, så jag är föga förvånad om jag kryssat fel fast jag egentligen vet vad som är rätt.

Utvecklingen av Nixie-klockan går vidare. Nu är alla siffermoduler helt färdiglödda. Nu håller jag på att designa infästningen av respektive modul. Jag är lite fascinerad över hur bra detaljer som 3D-skrivaren klarar av att spotta ut. Distanserna som ska se till att modulernas kretsar kommer i kontakt med metallplattan där elektronrören sticker upp är första delen av  infästningsproblematiken. Del två blir att göra byglar som fixerar modulerna. Tyvärr har junior tagit slut på allt blått plastfilament till skrivaren, så det fick bli grönt istället. Det är ju ingenting som kommer synas när klockan står färdig. Det är bara bloggbilder och mitt sinne för ordning som störs en aning.

Nerver i kläm

Idag ringde man äntligen från neurolog-kliniken. Nä – det är inget fel på mina nerver i underbenet. Nu misstänker man istället att Ischias-nerven ligger i kläm, alternativt att någon disk i ryggen ändå skulle klämma när ryggen belastas. Ingenting som inte upptäcks på magnetröntgen i liggande tillstånd är ingenting som man gör några kirurgiska ingrepp på, vilket på sätt och vis är skönt. Man kunde också utesluta nervsjukdomar som ALS och Neuropati, även om mina symptom mångt och mycket liknar det senare. Högst troligt är att ischias-nerven ligger i kläm någonstans mellan de nedre ryggkotorna och benet. Nu jagar jag en tid hos naprapaten för att göra en första behandling. Tills dess, och förmodligen en tid framöver är det värktabletter, stödstrumpor och soffsovande som gäller. Jag behöver hur som helst inte vara orolig för att inte få röra på mig även om det bitvis kan kännas smärtsamt. Stillasittande och liggande kan vara rätt smärtsamt det med!

 

Koll på omgivningen

Idag har jag fortsatt mitt äventyr in i det smarta hemmet. För några veckor sedan bytte jag plattform för att kunna få bättre kontroll, men det har även inneburit att det är en hel del att sätta sig in i. Det finns oftast inte bara en lösning på hur man tackla ett visst problem. Nu har jag kopplat in en smart enhet i svinstaketets strömbrytare så att man kan slå på och av utan att behöva gå ut samtidigt som man kan se om det är påslaget eller ej. Det hör annars till kvällsrutinerna att stänga och slå på elstaketet, men nu när hästarna är borta dyker alltid frågan upp om någon av oss tänkt på att skydda tomten från de vilda grisarna som stundtals härjar i trakten. Man skulle kunna trigga maskinhallens port att automatiskt stänga när man slår på elstaketet om den fortfarande skulle vara öppen efter ett visst klockslag. Det är bara fantasin som sätter gränserna för vad man vill automatisera. Jag tog en snabbtur med drönaren idag för att få en bild på hur det ser ut här på gården i början av december. Mossan växer på taket ser jag!

Björknäs i grön vinterskrud

 

Vatten i poolen

Idag har det varit något bättre, mycket tack vare mitt förmiddagsbesök av K, som kommit hem från Frankrike. Vi gick och inspekterade trädgården och jag fick lite tips om hur jag skulle behandla vinbärsbuskarna som verkar ha blivit angripna av bladlöss. Efter besöket ringde min mor för att höra hur allt var. Jag satt inne i verkstan och blickade ut mot herr ”Flammentanz” under samtalets fortskridande, och kunde konstatera att förra årets ställning gör sitt jobb. Efter samtalet fortsatte jag med att tillverka de gångjärn som ska användas till luckan i trädäcket över poolen….eller inne i växthuset. Ja, poolen ja, …den hade vad jag uppskattade till cirka en halv kubik vatten i sig, det skulle visa sig vara mycket mer, men det skulle jag få klart för mig först senare på dagen. – Jag kommer till det senare. Efter att jag först målat gångjärnen med zinkfärg gick jag på med lite ”Apollo-blå” färg som är både slittålig och vacker. I min ständiga jakt på ordning och säkerhet gjorde jag i ordning ett laddningsskåp för LiPo-batterier som om oturen är framme börjar brinna om de skulle gå fel i laddningen. Av den anledningen rekommenderas det att man hela tiden har uppsikt över laddningsprocessen om man inte kan säkerställa att inget kan börja brinna om olyckan skulle vara framme. Nu har jag ordning på batterierna, och snickarbänken är befriad från laddare och batterier. Som sista aktivitet tog jag fram länspumpen för att dränera poolen. Jag hade uppskattat att vattnet som samlats i poolen skulle vara cirka en halv kubik, men när nästan allt vatten var uppsuget, var båda tankar fyllda. Jag tänkte att, det kan inte ha varit så mycket vatten i poolen någonsin, men mossan kanske har varit törstig. Jag hade ju lite betong över när jag göt pelarfundamenten och i all hast fyllde jag nog igen vad jag inte insåg vara dräneringshålet. När nästan allt vatten var tömt kunde jag gå ner och slå med släggan på ett armeringsjärn. Två, tre slag, och så sa det ”slurp”. Nu går tankarna lite i banorna att jag kanske ska plugga igen hålet för att kunna samla regnvatten som sedan kan långtidsförvaras i tankarna. Om det blir för mycket vatten kan man ju faktiskt dra ut pluggen. Nu när vattnet är borta ur poolen kan jag kanske fortsätta med att göra klart luckan så att trädäcket kan komma på plats.