Sedan förra helgen, då jag för övrigt inte okade skriva så mycket i bloggen, har jag varit förkyld. Jag kände redan på lördagen att någonting var på gång, men det var först på söndagen som jag insåg att jag skulle behöva vara hemma på måndag. Det blev inte bara måndagen visade det sig. Vi hann i alla fall med att slakta sju stycken kalkoner och jag hann med att plocka upp potatis och morötter samt äta den sista jordgubben innan orken satte stopp för fortsatta aktiviteter. Till och med potatisgrepen gav upp.
På onsdag var jag fortfarande synligt förkyld och det var inte riktigt läge att åka ut och smitta ner mina medarbetare, så jag kraftsamlade för att försöka få upp Daidalos i luften. Vis av kraschen under jungfrufärden tidigare i år så monterade jag på extra långa stöd för att undvika samma misstag.
Orsaken till att drönaren kraschade första gången berodde på obalans och en kraftig självsvängning, och ett tag var jag inne på att motorer, propellrar och ram inte passade i kombination. En annan orsak skulle kunna vara att kameran hamnade i självsvängning på grund av för klen upphängning, eller att sensorerna var felkalibrerade eller helt ur funktion, men allt det visade sig vara fel. Det visade sig vara de parametervärden som reglerar motorerna var fabriksinställda på en mycket mindre drönare och helt enkelt överkompenserade alla rörelser. Vid sista försöket igår hade jag fått ordning på självsvängningarna, men den höll inte positionen och vid en allt för kraftig landning sprack upphängningen till batteripacken som väger lite över 5 kilo. Jag fick tillverka en ny batterihållare i metall istället. Till min glädje upptäckte jag att vid något tillfälle så hade GPS-pucken med den inbyggda kompassen vridit sig, vilket skulle kunna förklara avdriften. Efter att ha monterat fast den nya batterihållaren och fixerat GPS-kuppen i rätt riktning kunde jag äntligen göra den första lyckade flygturen.
