Under veckan som gått har jag mest varit på “gubbdagiset”, eller i min “man cave”, som jag vill kalla det för, och gjort reparationer och underhåll på de radiostyrda bilarna. I söndags slutade en liten filminspelning med att den stora bilens motor blev slö, och när den slutligen dog, gick det inte att få liv i den igen. Den lilla bilen ville inte snurra på tomgång, men fungerade så länge som man körde runt med den, men så fort den stod på tomgång klippte det till, och motorn stannade tvärt. Efter lite felsökning kunde jag konstatera att den stora motorns kompression var minimal. För att en motor ska fungera krävs fyra saker, luft, bränsle, kompession och gnista från tändstiftet. Saknas något funkar det helt enkelt inte. Efter att ha demonterat motorn och bytt ut kolvringen gick motorn igång utan större problem. Nu måste den köras in. Efter att ha analyserat varför kolvringen slitits så fort, kunde jag konstatera att jag kört med för mager oljeblandning. Istället för 4% tvåtaktsolja, har jag använt samma bensin som till motorsågen och röjsågen, vilken har en tvåprocentig oljeblandning. Lilla bilen tog lite längre tid att felsöka. Det visade sig att fjädern som satt runt kopplingsbackarna hade gått av, vilket naturligtvis i sin tur gjorde att det hela tiden låg drivning på hjulen – även vid tomgång. Jag har ju aldrig varit direkt motorintresserad, men man kan ju ändra sig en bit in i livet.
Alla mina projekt
En blogg om mina projekt
Täckplåt och stag till backslagsreglaget på plats. Harven lagad.
Det var tamej sjutton på tiden att vi kunde åka ut till Moälven utan att behöva bli besvikna, eller stöta på oväntade hinder. Allt gick som en dans! Backslagsstagen hann jag montera på plats utan att Svante märkte någonting, och någon timme senare hade vi satt fast plåten som täcker motorrummet. Det ska dock nämnas att det finns detaljer som behöver förbättras. Bland annat måste avgasröret fästas ordentligt så att det inte ligger och skramlar mot skrovet. Man har ju blivit så känslig för missljud och vibrationer efter att motorn renoverats. På sätt och vis var det bättre när allt skramlade, och man trodde att allt var som det skulle. En lite mer oroande sak som dök upp när vi provkörde, var att det rykte ur ventilhuskåpan – vilket vi aldrig tidigare upplevt. Nu har jag i efterhand fått det klargjort för mig, att det inte är farligt, snarare ett tecken på att någon ventil inte är helt tät. Detta i sig är kanske inte så bra, och bör åtgärdas, och ger ett något minskat effektuttag, men absolut inte skadligt för motorn. Eventuellt räcker det med att justera ventilerna igen. All ledig tid har dock inte bara gått till Moälvens välbefinnanse, harven till ridbanan fick sig en ny med, efter att den gamla slitits och böjt sig bakåt. Åter igen kom smedjan och svetsen till användning.
Lucka till täckplåten för motorrummet
Efter gårdagens bottennapp i humör och ork, tog jag mig i kragen och fortsatte med att göra iordning lucköppningen på plåten till Moälvens maskinrum. Även om den gamla luckan är gammal och bucklig, tyckte jag att det gick att återanvända den. Jag svetsade först fast några L-järn på täckplåten, och sedan tog jag upp öppningen med kapskivan. Förhoppningsvis kommer regnvattnet hållas utanför motorrummet när luckan är stängd. Ett rör och en stång förvandlades på någon timme med hjälp av svetsen, till ett fungerande gångjärn. Nu återstår att slipa av lite ytrost och smuts, innan jag grundmålar åbäket. På lördag är det planerat att åka ut till Moälven för att montera dit den nya stötstången till backslaget och täcka för öppningen till motorrummet. Sen känns det som att båten är lika redo för utfärder som förra året då motorn havererade. Lika envist som vanligt, håller jag tummarna för att allt ska gå som planerat, även om erfarenheten talar för motsatsen.
Band och el till nya hagen
Efter gårdagens kräftskiva trodde jag att det skulle bli betydligt segare att komma igång än vad det var. Jag började tidigt på förmiddagen med att bila upp oljegrusvägen för att kunna dra el från den övre skogshagen. På försök har jag tillverkat egna kontaktbleck av en aluminiumdurkplåt och lite skruvar. Det känns lovande och mätning med instrumet visar att det kommer fungera. Blecken är annars omotiverat dyra att köpa. Det tog heller inte längre tid att tillverka dem, än vad det hade tagit att åka till Uppsala av och an – så idag har jag sparat både tid och pengar. På inslaget spår tillverkade jag också egna bandskarvar. Nu sitter alla nytvättade band uppspända, och det enda som återstår är att sätta handtag till grinden. Det överlåter jag med varm hand åt min fru, som vet hur banden ska träs genom alla öglor. Jag får se om jag orkar sätta upp en till hage i år, eller om det får vänta. Det tar lång tid, och arbetet är hårt, men om man gör några stolpar då och då, så kommer man ett steg närmare färdigställande av ytterligare en hage. Perfekt för en som annars lätt blir rastlös.
20mm kvar!
Varje skruvtag, och varje moment i att få backslaget på plats, gjorde verkligen motstånd idag. Svante och jag använde allt från fantasi till vinkelslip för att få åbäket på plats. Vi var tvungen att byta till en lågprofilmutter under ena motorfästet för att lyckas placera motorn med backslaget i linje med propelleraxeln. Nu sitter den i alla fall på plats. Jag var lite orolig för “kastet” på den nytillverkade medbringaren, men det känns inte som att det är några större problem med den saken – inga onormalt stora vibrationer när backslaget kopplas in. Det som vi inte lyckades med att åtgärda var längden på stötstången till backslagsreglaget, som var 20 millimeter kort för att kunna kopplas in och regleras från styrhytten. Det är i och för sig ingen stor sak att åtgärda, men det känns otroligt tungt att lämna Moälven i vetskapen att man inte lyckats till hundra procent. Det känns oerhört tröttsamt, men det kunde ha varit värre, och inte fungerat alls!
Tålamod på Moälven
Idag var det blandade känslor ute på Moälven, när medbringaren till backslaget skulle passas in. Det var lite spännande att gå ner i maskinrummet och se om det man stått och jobbat med skulle passa. Jodå! Absolut inga problem att få den på plats – jätteskönt! Vi skruvade dit de gamla nipplarna som passar till oljekylarens slangar – samma gängor på det nya backslaget, som det gamla -skönt det också. Efter en dryg timmes skruvande, när det var dax att fästa backslaget i sprängkåpan, upptäckte vi att hålen i backslaget var aningen mindre än på det gamla backslaget, och de nedre bultarna skulle aldrig gå att få på plats. Vi fick vackert demontera backslaget och sprängkåpan för att fortsätta arbetet hemma i verkstaden. Surt! Vi var ju så nära! Nåja – demonteringen flöt på bra, och efter att ha skruvat fast det nysvetsade avgasröret, kunde vi starta, och njuta en stund av ljudet från motorn. Medan Svante och jag sitter på akterdäck får jag frågan om jag inte lärt mig mycket om metallarbete, och jag kunde bekräfta den frågan med ett “jo”. Efteråt kom jag fram till att jag lärt mig en hel del andra saker som ligger på ett annat plan. Att hantera motgångar, och utveckla en tålmodigare attityd till att omedelbart få dopaminbelöningar till exempel. Belöningen blir så oerhört mycket större, om resultatet av ett arbete blir bättre, och kommer långt senare. Gör man bara tillräckligt många saker samtidigt, så blir man också klar oftare och kan få sina kickar. Nu är hålen uppborrade, och nya pinnbultar till de nedre hålen på backslaget är tillverkade, så nu väntar ett nytt försök att få ordning på hela drivlinan till Moälven.
Stödmurar och målning på buggybanan
Efter förra veckans sista körning som avslutades upp och ner i avrinningsdammen, har jag fått göra en totalgenomgång av hela motorn. Under tiden har jag satt upp skyddsnät över dammen, och satt upp stödmurar och gjort lite snyggt runt banan, så nu är den i sort sett helt klar. Ett och annat ställe kan behöva jämnas till, men den är helt klart i körbart skick. Idag på kvällskvisten kunde jag köra slut på en tank utan att fastna eller välta allt för många gånger. Det som man skulle önska är en tidtagningsanordning som visar varvtiderna. Det är lite svårt att stå med tidtagarur när båda händerna är upptagna med att gasa, bromsa och styra det lilla monstret. Känner jag mig rätt så kommer det bli fler förbättringar vad tiden lider, men nu ska jag njuta lite, och bli duktig på att köra bil.
Räcken till buggybanan och stolpning i hagen
Idag har jag mest stått med spett och klubba för att sätta upp, vad jag tycker blev riktigt bra skyddsräcken till buggybanan. Vi har haft PEM-slang liggande ,lite här och där, från förra ägaren av gården. Det har kännts fel att kasta den, och känslan var rätt. Även stolparna är återanvända från vildsvinsstaketet vi satte upp förra året, så det känns rätt bra att man sparar och vet var man har material när det behövs. Räckena är ingen garanti för att man ska fastna, men ett bra skydd så att man inte kör in i träd. Efter att banan var klar tog samvetet tag i mig, och jag slog ner ytterilgare 20 stolpar till den nya hagen som efterfrågats. Det återstår 16 stycken, men det får vänta till imorgon. Efter att all stolpning var klar, kunde jag inte låta bli att provköra. Det var första gången som jag kunde köra slut på en hel tank utan missöden, eller haverier. Banan är ju torr, och risken att köra in i träd och stenar har minskat. Det finns några ställen kvar att förbättra, men nu är all slang använd, och jag känner att det kan vara bra med en paus i byggandet.
0-8 stenmjöl till buggybanan.
Dräneringen verkar ha fungerat bra under de senaste dagarnas regn. Idag har det dock varit uppehåll hela dagen, och jag har passat på att fylla igen ojämnheter med cirka 8 ton med 0-8 stenmjöl. Det känns att man skottat. Egentligen hade jag tänkt att ta den sista kärra imorgon, men det visade sig att min fru behövde kärran till imorgon, så det var bara att sprida ut den sista kärran med. Det skulle visa sig bli lite besvärligt. Jag fick för mig att jag skulle köra upp med bilen för en av backarna så att det skulle gå lättare att få av materialet, men det slutade med att släpkärran fastnade i marken med bakdelen av kärran, och jag kunde varken komma upp eller ner. Det blev till att börja skotta av allt i en riktigt obekväm lutning. Till sist hade kärran blivit så pass lätt, att jag med domkraft kunde få loss den från bilen, och sedan ta 4-hjulingen, som har en lägre dragkrok, och dra upp den. Nu ligger allt material där det ska, och banan är så gott som klar, om man ser till funktionen. Jag har lite kosmetika kvar, som att jämna till vallarna, plocka bort lite sten, och sätta upp lite skyddsräcken på ställen där man riskerar att åka av och skada bilen. Imorgon blir det nog först att köra några svängar innan jag tar itu med resten. Jag känner lite dåligt samvete att jag lägger så mycket tid på detta, när jag egentligen borde sätta upp en hage till åt hästarna, men ibland måste man lägga tid på något som bara är ägnat åt en själv. Kanske det blir några stolpar i hagen under morgondagen trots allt!
Medbringare till backslaget
Idag fick jag tag i ett tillräckligt stort svarvämne för att kunna tillvera en passbit mellan medbringaren på det nya backslaget och axeln som driver propellern. Jag hoppas nu att vi mätt rätt på hålcirkelns diameter, som enligt våra beräkningar ska ligga på 82,5 mm. Jag återanvände den gamla medbringaren till det gamla backslaget och satte i sprintar som ska ta upp krafterna. Endast en svetsfog skulle nog annars inte räcka. Nu ska jag måla den, och sätta in pinnbultar i hålen – sedan kan den passas in på plats, och backslaget kan få börja arbeta!