Category Archives: 3D-printing

Trasiga och kalla fötter

Efter några dagar med sömnpiller för att kunna vara pigg och alert på jobbet känns tillvaron något bättre. Jag har lite svårt men tidpunkten för när jag ska ta mitt piller. Det gäller att inte ta det för sent då effekten varar mellan 10 och 12 timmar för mig. Min föreställning om att man somnade någon timme efter att man tagit pillret stämmer inte helt överens med verkligheten. Pillret gör snarare så att när man väl somnat så sover man. I morse kände jag mig riktigt trött när klockan ringde, och eftersom jag inte hade några kundbesök inbokade kändes det inte särskilt svårt att jobba hemifrån och få en timmes extra sömn som belöning. När man jobbar hemma finns det alltid utrymme för att fixa lite hemma mellan supportsamtal och mail-konversationer. Eftersom solen var framme och Björknäs var klädd i skön vinterskrud togs drönaren fram för att dokumentera det hela. Då fredagar brukar vara rätt lugna på eftermiddagarna tog jag fram fyrhjulingen för att ploga och göra gården mer kryckvänlig. Eftersom jag inte känner så mycket i min skadade fot och har betydligt sämre blodcirkulation var jag lite orolig för att förfrysa foten. Det tar ungefär tre gånger längre tid att ploga än med traktorn, men vad ska man göra? Jag har i alla fall bevisat för mig själv att jag kommer att klara av fortsatt skötsel av gården trots mitt stora dilemma.

Jag tog mig i kragen och gjorde en välgärning för spisen som har betydligt fler skadade fötter till kastrullgallrena än vad jag har. Först försökte jag skriva ut fötterna i ett stycke, men 3D-utskrifter har en tendens att vara svagare mellan varje lager än i andra ledden, speciellt när det kommer till små saker. Lösningen blev att skriva ut halva fötter och sedan sätta ihop med efteråt. Mu är spisen skrammelfri. Förhoppningsvis kommer inte fötterna smälta när spishällen används.

Eldiga krycksmycken

Min dotter som pluggar design och är några snäpp vassare åt det konstnärliga hållet än resten av familjen tyckte att jag skulle printa ut eldsflammor till kryckorna. Jag kunde inte riktigt släppa denna galna idé, och när jag låg vaken och funderade på om jag skulle sova eller vara vaken bestämde jag mig för att göra ett försök. Först tänkte jag att flammorna skulle printas ut och vara stela, men det skulle bara resultera i besvikelse när de ganska snart skulle slås av. Istället fick det bli eldsflammor i plast som man kan tvinga fast med en snutt plastfilament. Skulle plasten skadas går det bra att byta ut. Det går ju att byta färg och storlek på flammorna om man så önskar. Nu blev kryckorna mycket snabbare! Som extra bonus är det ingen som misstar dem för sina om de skulle förväxlas vid något sjukhusbesök framöver.

Idag var jag på besök hos naprapaten och nu utspelas stundtals ett litet gerillakrig i foten. Handgranater kastas med jämna mellanrum i fotvalvet medan andra rebeller skjuter skarpt vid stortån. Vi får se om jag kommer få någon sömn alls inatt.

Knäck i luren

2005 var året då dykläkaren undersökte mina öron senast. Då kunde han bland annat konstatera att jag hade små men effektiva lungor då han trodde det var fel på spirometern och gav mig en ny att blåsa utanför markeringen. En spirometer kan vara digital eller som i det här fallet ett papprör som man blåser i. En digital hade troligtvis reagerat annorlunda. I en läkarundersökning för dykare ingår det att titta i öronen. Läkaren kunde konstatera att någonting satt i vägen för att kunna undersöka trumhinnan som var en viktig del av undersökningen. Efter lite grävande kunde han lirka fram en hård liten sten som tydligen bestod av torkat öronvax. På senare tid har jag märkt att hörseln på höger öra har varit något dämpad i diskanten. Igår fick min fru gräva med virknål (jag vet…man ska inte, men sjukvården behöver inte mer av mig just nu) och sedan med en tops fånga upp vaxet som förmodligen sakta men säkert var på väg att ombildas till öronsten. Nu har ljudbilden i Nivana förändrats markant. Tidigare har det känts lite som att ljudbilden varit koncentrerad till vänster sida, men nu har det snarare blivit värt om. Det tar väl några dagar att lära om hörseln.

Idag har jag designat fästen till resterande kretskort för Nixie-klockan. Man kommer på saker efter hand, och det är sällan som första biten i en prototyp blir optimal. Just nu printas de sista slutliga fixturerna fram. Förhoppningsvis funkar det. Jag har gjort ett långtidstest på bevarande av superlim och spritpennor. Det fungerar klockrent att lägga i ris i en burk tillsammans med det som man inte vill ska “torka” ut. Tydligen är det så att det som torkar ut superlim och spritpennor är inte torka, utan fukt. Med detta husmorstips sätter jag punkt för dagens blogginlägg. Vi hörs!

Naprapat, Sömn och Drönarcertifikat

Igår var jag hos naprapaten för att bli av med lite av min ryggsmärta och förhoppningsvis även benbesväret på lite sikt. Enligt diagnosen som jag fick med posten svart på vitt från neurologen så sitter benproblemet troligtvis i ischiasnerven och ryggen. Efter mitt besök hos naprapaten blev ryggen mycket bättre, och jag har för första gången på över en vecka kunnat skrapa ihop över tre timmars sömn. Jag hoppas på att kunna slå nytt sömnrekord inatt. Ryggproblemet har kommit smygande då min hälta gjort att jag snedbelastar ryggen. Blir jag inte bättre i ryggen, blir jag nog inte heller bättre i benet – om nu diagnosen stämmer. Det blir återbesök hos Naprapaten på torsdag. Tills dess ska jag ha gjort lite övningar för att träna upp rätt muskler i ryggen.

Jag hörde på radion igår att man var tvungen att registrera sig för att flyga drönare, och i mitt fall även ta två flygcertifikat. På vinst och förlust registrerade jag mig och förlitade mig på att mina tidigare inhämtade kunskaper om säkerhet och förnuft kring drönarflygning skulle räcka. Med hyfsat god marginal klarade jag båda teoriproven som ger mig rätt att flyga och ta bilder från luften. Jag hade några fel som jag inte kunnat kolla upp efteråt. Det är lite typiskt transportstyrelsen att inte avslöja var man brister i sin kunskap. Vissa frågor är som teoriprovet för bilkörning, så jag är föga förvånad om jag kryssat fel fast jag egentligen vet vad som är rätt.

Utvecklingen av Nixie-klockan går vidare. Nu är alla siffermoduler helt färdiglödda. Nu håller jag på att designa infästningen av respektive modul. Jag är lite fascinerad över hur bra detaljer som 3D-skrivaren klarar av att spotta ut. Distanserna som ska se till att modulernas kretsar kommer i kontakt med metallplattan där elektronrören sticker upp är första delen av  infästningsproblematiken. Del två blir att göra byglar som fixerar modulerna. Tyvärr har junior tagit slut på allt blått plastfilament till skrivaren, så det fick bli grönt istället. Det är ju ingenting som kommer synas när klockan står färdig. Det är bara bloggbilder och mitt sinne för ordning som störs en aning.

Det blir inte bättre

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om mina utsikter att bli bra i benet igen. Alla doktorer och läkare som undersökt mig kan inte riktigt förstå orsak och verkan. Det har i alla fall konstaterats att jag har obefintliga reflexer i benet och svullnaderna beror på delvis förlamning i vissa muskler, som inte arbetar som de ska. Det är troligtvis en nervskada som är orsaken till mitt tillstånd. Jag gick till naprapaten som mer eller mindre uteslöt diskbråck. Möjligtvis är det en nerv som ligger i kläm efter att jag snebelastat ryggen till följd av att jag haft ont i benet. På tisdag ska jag in på magnetröntgen igen. Fram tills dess får jag använda stödstrumpor och knapra diverse smärtstillande mediciner. Jag har i alla fall fått sova lite på nätterna. Under veckan har jag programmerat en liten display som visar aktuell status på diverse sensorer och givare på gården. Nu kan jag se hur mycket sol-el som produceras, jag kan se om maskinhallen är öppen eller stängd, jag har lagt till temperaturer och får information om elemetet i Pelargonrummet slår på eller om fukten i jorden blir för låg. Det kan ju vara bra att ha koll på alla saker från soffan nu när jag inte kan röra mig så snabbt och smidigt. Idag har jag programmerat armen som ska vinkla teven i sovrumstaket så att man kan ligga bekvämt när man ska “sovtitta”.  Naturligtvis kan det styras från klockan eller mobiltelefonen, eller varför inte när man slår på eller stänger av teven med fjärrkontrollen. Min fru har utökat sin maskinpark med stickmaskiner som kan sticka mössor i ett naffs. Det är bara att veva och mata in garn i maskinen. Men….det blir ju lite jobbigt i längden att veva, så en adapter från 3D-skrivaren som man kan sätta på skruvdragaren beställdes och skrevs ut under dagen. Det hade ju varit bra om maskinen kunde sticka stödstrumor, men jag får nöja mig med att vara varm om öronen istället.

 

Fortfarande invalid

Smärtan i mitt vänsterben fortsätter att hindra mig från att fungera normalt. Vissa nätter ligger jag vaken och vrider mig så pass mycket att jag bara hinner samla på mig någon timmes sömn. Konstigt nog orkar man vara vaken dagtid även om allt känns tungt. Nu börjar hjärnan tala om för mig att jag måste göra någonting. Att titta på TV och sitta framför datorn blir tröttsamt i längden. Igår knackade det på dörren. – Hej! Väckte jag dig? Det var grannen Ö. -Nej, jag har ont i benet och låg i soffan…. -Är du sjuk? Då ska jag inte störa! Jag hade tänkt fråga om du möjligtvis hade en packning. Avloppet i köket läcker. – Vad kul!…Ja inte att det läcker, men jag behöver verkligen göra någonting vettigt. Vi går ner och ser vad vi hittar. Säger jag och tar på mig långbyxorna för att skydda mina långkalsongsbeklädda ben. Vi hittar ingen packning som passar….men….vi kan ju skriva ut en i 3D-skrivaren med flexmaterial! Ö satt trollbunden framför skrivaren under hela tillverkningsprocessen och tittade på när skrivarhuvudet gick av och an. Det var otroligt skönt att kunna göra nytta trots mitt tillstånd. Inspirerad av min lyckade insats gick jag runt i huset och trimmade in kontakter och ändrade i konfigurationen för att om möjligt få ett ännu smartare hem. Idag har jag hållit på med att förbättra maskinhallsporten. Den har stundtals hakat upp sig, vilket förmodligen beror på de reläer som jag använt till  styrningen. Man vill ju kunna öppna porten direkt från klockan istället för att behöva plocka fram mobiltelefonen varje gång man kommer hem och ska parkera. Mitt ben spökar mest när jag tänker på det, eller ska vila – den bästa medicinen kanske emellanåt är att få pyssla och tänka på annat. Det är i alla fall ett bra komplement till smärtstillande piller och vila.

Verkstadspyssel

Jag har kapitulerat inför höstmörkret och försöker inte ens planera att göra någonting som kräver ljus och ska utföras utomhus när jag kommer hem efter jobbet. Jag har istället förlagt några timmar nere i verkstan och tillverkat en färguppsamlare för överbliven färg när jag använder någon av mina färgsprutor. Jag har visserligen klarat mig bra med den förra, men den går inte att göra ren med mindre än att jag får byta ut skumgummi och duk som täcker själva burken. Det är ganska pilligt att svetsa när det är så smått, men efter lite slipning och polering blev resultatet rätt lyckat. Det finns naturligtvis att köpa färdigt för överpris och tveksam kvalité på nätet men det är alltid roligt att kunna använda någonting där man själv borgar för god design och hållbarhet. Jag dammade av 3D-skrivaren för att kunna skriva ut en gummipackning och en gumminippel för att säkerställa att färgen stannar i burken och att eventuella partiklar i luften man sprutar ut hamnar i filtret som består av lite hushållspapper eller en bomullstuss som man kan peta in i filterkanalen. Idag var jag ute och grävde upp lite potatis, haricots verts, morötter, zucchini och den första broccolin som ska få delta i dagens “fredagsmums” som kommer bestå av plankstek. Köttbiten är köpt, liksom smöret till bearnaisesåsen. Bon appetit!

Väntans tider

Just nu kryper det i kroppen på mig. Samtidigt som jag väntar på att få de sista rören med posten, så kan jag just denna helg inte fortsätta med bygget då andra aktiviteter kallar på min uppmärksamhet. Under veckan har jag kämpat med att hitta utrymmen och lösningar för att fästa upp alla olika kretsar i kabinettet. Allt ska kunna kommas åt samtidigt som jag inte vill att kablar med signaler och höga växelspänningar ska komma för nära varandra och skapa problem. Nu tror jag att jag hittat en hyfsat logisk placering för allt. 3D-skrivaren har serverat mig med kretskortshållare i diverse olika utföranden. Det blir fler delar än vad man tror när man ser kopplingsschemat, speciellt om man ska lägga till saker som balanserade ljudingångar, VU-meter, upplyst knapp på framsidan med tidsfördröjda relän som släpper på den höga spänningen först när rören värmts upp ordentligt. Om postgudarna är på min sida så kan jag provlyssna i nästa vecka. I annat fall måste jag nog se mig om efter nästa projekt jag kan påbörja.

Upprensning och provtur

Det börjar närma sig en färdig CNC-maskin. Under helgen hade jag inte ro att uppdatera bloggen, så jag gör det nu. Jag har äntligen fått all elektronik på plats, och även lyckats få till en justerbar styrpulpet, som jag är riktigt nöjd med. Jag har lagt ner en hel del tid åt att försöka få bukt med självsvängningar i stegmotorerna. Efter lite efterforskningar finns det lite olika saker man kan göra. Det ena är att öka på antalet pulser per varv, men det gör motorerna svagare, så det gäller att hitta en balans. Det andra, som förvånade mig, var att man kunde sätta hockeypuckar på stegmotorerna som svänghjul, för att minska vibrationerna. Jag har inte helt blivit av med vibrationerna, men de har minskat drastiskt. Även inställningarna för acceleration och retardation spelar in i ekvationen, så det är lätt att man fastnar vid maskinen. Idag kopplade jag in en handkontroll, så att man kan styra axlarna med en ratt, istället för att trycka på knappar utan känsla. Jag har provat att köra i trä, och jag tror att det kommer bli riktigt bra när allt är klart. Härnäst ska jag försöka komma fram med en bra konstruktion för att fästa t-spårsplattan i ramen så att man kan justera höjden på varje hörn. Det blir viktigt ifall man vill kunna kalibrera vinkeln mot x- och y-axeln. Jag fick användning av 3D-skirvaren igen när jag skulle göra DIN-skenefästen till strömaggregaten och drivkretsarna för stegmotorerna. Sen när allt är klart, får jag riva ner allt för att måla allt.

Kolfibermönster och färgval

Efter att jag lyckades forma den första karossen har jag försökt få tag på mer plast. I onsdags kunde jag äntligen hämta ut det efterlänktade arket, som uppkapat kommer kunna användas till 22 karosser. Plasten är lite tjockare än den som jag ursprungligen testade med, så jag var lite orolig att det inte skulle bli så bra. Jag har fått höja temperaturen och tiden i ugnen, och nu blir resultatet riktigt bra. Enda nackdelen är att det är lite knepigare att klippa i, så man blir lite trött i händerna efter ett tag. Jag har hittat färgerna som passar till bilen. Pärlsvart grund med orangea detaljer känns sportigt och sobert. Jag har letat lite om hur man gör kolfibermönster, vilket visade sig vara hyfsat enkelt. Kruxet var att försöka få tag i en halkmatta som inte verkar gå att få tag på i de vanliga butikerna. Igår fick jag emellertid snilleblixten att skriva ut en egen gummimatta i lagom storlek, så idag var det på vinst och förlust som jag gjorde ett försök. Resultatet blev över förväntan, och jag är riktigt nöjd med resultatet. Efter att ha målat och maskerat fyra karosser, har jag kommit på att det är lättare att rita mönstret på skyddsplasten som sitter på utsidan, sedan tar man och lägger maskeringsfilm på insidan, som man sedan skär med skalpell efter markeringarna. En annan sak som jag upptäckte, vilket jag egentligen visste eller hört tidigare, var att om man målar med en ljus färg, så blir den klarare om man målar vitt bakom innan man går på med svart skyddsfärg som sista lager. Värmepistol är också bra att använda för den som inte orkar vänta på att färgen ska torka mellan sprutningarna. Man får bara se till så att man inte har för varmt.