Knäck i luren

2005 var året då dykläkaren undersökte mina öron senast. Då kunde han bland annat konstatera att jag hade små men effektiva lungor då han trodde det var fel på spirometern och gav mig en ny att blåsa utanför markeringen. En spirometer kan vara digital eller som i det här fallet ett papprör som man blåser i. En digital hade troligtvis reagerat annorlunda. I en läkarundersökning för dykare ingår det att titta i öronen. Läkaren kunde konstatera att någonting satt i vägen för att kunna undersöka trumhinnan som var en viktig del av undersökningen. Efter lite grävande kunde han lirka fram en hård liten sten som tydligen bestod av torkat öronvax. På senare tid har jag märkt att hörseln på höger öra har varit något dämpad i diskanten. Igår fick min fru gräva med virknål (jag vet…man ska inte, men sjukvården behöver inte mer av mig just nu) och sedan med en tops fånga upp vaxet som förmodligen sakta men säkert var på väg att ombildas till öronsten. Nu har ljudbilden i Nivana förändrats markant. Tidigare har det känts lite som att ljudbilden varit koncentrerad till vänster sida, men nu har det snarare blivit värt om. Det tar väl några dagar att lära om hörseln.

Idag har jag designat fästen till resterande kretskort för Nixie-klockan. Man kommer på saker efter hand, och det är sällan som första biten i en prototyp blir optimal. Just nu printas de sista slutliga fixturerna fram. Förhoppningsvis funkar det. Jag har gjort ett långtidstest på bevarande av superlim och spritpennor. Det fungerar klockrent att lägga i ris i en burk tillsammans med det som man inte vill ska “torka” ut. Tydligen är det så att det som torkar ut superlim och spritpennor är inte torka, utan fukt. Med detta husmorstips sätter jag punkt för dagens blogginlägg. Vi hörs!