De senaste dagarnas väder har inte bjudit på några känslor som påskyndat hönshusets färdigställande. Igår satte jag lister i hörnorna, längs golven och mellan OSB-skivorna för att täppa till potentiella krypin för ohyra. Idag fick jag fönsterbrädor och foder på insidorna, så nu är det bara innertaket och ventilationen kvar. Jag hade tänkt att taket ska fungera som en värmeväxlare och friskluftintag. Vi får väl se om jag förstått konceptet rätt. Slipper vi imma på fönsterna till vinter, så har jag lyckats. På sena eftermiddagen tittade solen fram, och jag fick en ingivelse att vårstäda uppe vid RC-banan. Det var en hel del löv som vänligt men bestämt blev avvisade till banans petrifiera delar. Det låg fortfarande några pölar kvar. Det finns goda förhoppningar om att det till helgen kan bli årspremiär för lite radiostyrt bilkörande.
Alla mina projekt
En blogg om mina projekt
Takläggning och målning
Idag fick jag tag på nockpannor, om än i något rödare färg än de takpannor som jag redan hittat på gården. Medan jag tog mig an att högtryckstvätta alla hundrafemtio takpannor började resten av gårdens medlemmar att måla hönshuset i klassisk röd slamfärg. Jag var lite inne på att knutar och foder skulle målas vita, men jag blev nedröstad. Dessvärre räckte inte färgen, så det blir en ny vända till bygghandeln imorgon. Det gick fort att lägga taket när man fick hjälp med hantlangning. Nu återstår bara de övre vindskivorna och en överliggare. Hoppas att hönsen har vett att uppskatta vårt slit, och visa sin tacksamhet med många goda ägg vad det lider.
Takläggning
Under veckan som gått har det regnat när jag kommit hem på kvällarna, så hönshuset har fått vänta. Idag la jag på ny takpapp och läkt. Jag kostade på att sätta vindskivor på gavlarna. De kommer att behöva kompletteras med ytterligare skydd när takpannorna ligger på plats. Det blev betydligt enklare att vistas uppe på taket när väl läkten kom på plats. Jag hoppas att de takpannor som vi har liggande här på gården ska räcka hela vägen. Det vore ju synd ifall jag skulle behöva komplettera med fler. Jag saknar hur som helst nockpannor innan jag kan börja. Förhoppningsvis regnar det inte imorgon. Trots att dammen är mer fylld med vatten än vanligt har vädret bestämt sig för att fylla på med mer. Änderna tycks iallafall trivas. Förhoppningsvis bjuder morgondagens förmiddag på lite uppehåll, så att jag kan fortsätta med hönshusets exteriör.
Nytt projekt
Idag har jag påbörjat ett nytt projekt. Min fru har suktat efter höns en längre tid, och själv har jag inget emot att kunna plocka färska ägg till matlagningen. Den lilla stugan bakom maskinhallen har allt sedan vi flyttade hit varit kandidat till att bli hönshus. Det var först för några veckor sedan som jag ens öppnade dörren till stugan. Förutom en massa isolering, musbajs och damm, fanns där även en pissoar och två handfat. Fantasin får avgöra vad man skulle kunna använda dessa till. Efter att först rensat taket från murket virke som tidigare förmodligen varit läkt för takpannor, rensade jag ut innanmätet på stugan. Jag kände mig tvungen att använda andnigsskydd, man vet ju aldrig musbajs och glasfiberdamm kan göra med lungorna. Som avslutande aktiviteten för dagen klädde jag väggarna med OSB-skivor som sedan ska vitkalkas. Gårdagen ägnades åt lite underhållsarbeten. En av hagstolparna som jag lyckats ploga ner under vinterns snöröjning byttes ut mot en ny, och rampen till gödselcontainern fick sig en översyn. Som avslutning på lördagen tog en cykelrunda, som kändes allt annat än lugn och behaglig i stark motvind, mestadels i alla uppförsbackar. Nu känner jag att tröttheten fördelats jämt över hela kroppen.
Vårenergin flödar
Med ett måttligt flås avklarade jag min femte cykeltur för året. Trots den rekordsnabba tiden på under 30 minuter för den aktuella rundan, hade jag varken blodsmak i munnen eller mjölksyra i benen, så det kanske lossnar efter mångårigt uppehåll. Märkligt nog har jag ändå energi över till att göra lite vårfint på gården, och förenkla tillvaron med med cykelstöd för att underlätta underhållet på cykeln. Lördagen gick åt till att vårstäda i stallet. Föst blåste jag bort allt löst damm och alla spindelnät från galler och fönsterkarmar, och sedan var det dax för högtryckstvätten. Det är lite knivigt när man inte vill ta ut torvbäddarna, som helst inte ska bytas i onödan, om jag ska tro min bättre vetande hälft. Det värsta är i alla fall tvättat, och resten får man ta med svamp och trasa om man ska få “nystallskänska”. Jag får se om jag hinner kalka inne i boxarna imorgon kväll. Just nu är Joker på annan ort för att få lite sällskap i väntan på en ny livskamrat. Venar var vi tyvärr tvungna att ta bort för en tid sedan, då koliken med allt tätare intervall slagit till. Som avslutning på gårdagen, gick jag igenom och spände upp vildsvinsstaketet och bytte en isolator som jag råkat köra sönder med slagklipparen förra året. Idag har jag gjort allt arbetskrävnde klart med de temporära hagarna inne i maskinhallen, så nu ska sju lyckliga hästar kunna få tak över huvudet nästa gång vi har hästaktiviteter på gården. Det återstår att skruva upp isolatorer och dra eltråd, men det får jag hjälp med. Trots en produktiv helg fanns det energi över till att sladda och välta gårdsplanen. Under vintern blir den ganska gropig och spårigt, så det behövs lite underhåll emellanåt. Nu får gruset ligga till sig lite i väntan på att först få torka, och sedan få lite regn innan jag jämnar till nästa gång.
Fler temporära hagar i maskinhallen
Det märks att ljuset har en positiv inverkan på energin. När sedan solen kommer fram och värmer finns det färre anledningar att sitta inomhus och oja sig över att det inte går att vara ute. Jag har hunnit med ganska mycket under påsken. Jag har kört grovsopor till tippen, pantat burkar, och rensat avloppet i stallet, så nu är jag på gång igen. Under den senaste veckan har jag på allvar tagit upp cyklingen igen. Även om det är relativt korta sträckor på drygt en mil, så märker jag att jag ganska snart bygger upp kraft och kondition. Eftersom det var cykling igår, så började jag med stolpfundamenten till de temporära hagarna ute i maskinhallen. Tidigare års hästaktivitetshelger har skapat en ökad efterfråga om tak över huvudet för de fyrbenta deltagarna. Vi utökar nu med ytterligare två stycken, så när jag är klar, kommer det att finnas totalt sju stycken rymliga inhägnader till förfogande. Det är förvånansvärt lätt att pricka rätt på alla stora stenar, som har en förmåga att vara större än öppningen i gropen man grävt. Jag hade några säckar betong som fortfarande var fräscha. Jag hade två fyrkantprofiler i skrothörnan som jag kunde använda, så jag slapp köpa hem fyrameterslängder, med allt vad det innebär med helgstängt och öppettider som matchar min ordinarie arbetstid. Det som behövs göras härnäst, är att göra beslagen till stolparna, och lock att täcka hålen med när stolparna inte sitter på plats.
Det spelar ingen roll
Efter en senvinter med mycket snö, och några månaders låg aktivitet på projektfronten, har äntligen solen börjat smälta snön på vägarna. Jag försökte förra året att komma igång med cyklingen efter flera års uppehåll, men en förkylning som utlösande faktor och en massa ursäkter flyttade mitt fokus bort från den smala vägen till endorfiner och välmående. Nu gör jag ett nytt försök att komma igång. Under denna första tur på knappt 40 minuter och drygt en mil, lyckades jag förnimma tidigare känslor, där jag kunde bli lycklig av en ren och fungerande cykel. Det spelar ingen roll att styret är gjort i kolfiber, pedalerna i titan, eller att sadeln väger mindre än den minsta hamburgaren i snabbmatsrestaurangen, om man vill komma i form. Man skulle lika gärna kunna ta en gammal rostig militärcykel i stål utan växlar istället för en med 27 växlar och i ett material från rymdåldern. Man får samma, om inte bättre träning på det viset. Men om man bortser från själva målet, så har det betydelse att växelreglaget, X0 från SRAM, fungerar problemfritt, att DT Swiss-lagren i hjulnaven är ljudlösa, Skinny Jimmy ger grepp bak och att Racing Ralp inte bjuder på något extra rullmotstånd fram när när man flyger fram på torra vägar. Det enda man hör är det sjungande ljudet i slangarna och sina egna tankar. Efter att ha spolat av cykeln och smörjt upp alla leder och rörliga delar kan man hänga upp den på väggen, och veta helt säkert att den även nästa gång kommer att fungera, och vara helt fri från rost eller gnissel.
Montering och test av winch
Efter att jag svetsat fast de fästen som behövs för att kunna montera winchen och fått en fungerande linjär funktion av själva hissen, har jag drabbats av lite beslutsvånda. Jag är inte riktigt säker på var jag ska sätta leden på handsken som löper över transportbalken. Sätter jag den upptill kommer armen som ska hålla i skottkärran bli ganska lång, och därmed kommer momentet för att tippa kärran att öka. Sätter jag den å andra sidan för långt ner, så kommer tippningen att ske för titdigt. Det är mycket att göra om ifall det blir fel. Under tiden som jag funderar på hur jag ska tackla problemet, kan jag i alla fall njuta av att hissmekanismen fungerar som den ska.
Motoriserad skottkärrsramp för gödselcontainern
Allt sedan jag gjorde rampen till gödselcontainern har mestadels min son, men även jag fått tömma en till två skottkärror med hästbajs varje dag. Det har blivit ett mansgöra. Man må säga vad man vill om manligt och kvinnligt, men min uppfattning är att när vi män har en tråkig uppgift framför oss, försöker vi antingen hitta en enkel lösning för att kunna låta latmasken i oss löpa linan ut, eller ännu hellre lämna över uppgiften med varm hand åt någon annan. I det här fallet har uppgiften mestadels fallit på min son. Men så blir det nog inte i all evighet. Ett uttryck som kanske illustrerar det hela lite bättre är – “Lathet är uppfinningarnas moder”. Nu har jag äntligen kommit igång med att uppfinna en “motoriserad skottkärrsramp”. Tanken är att man med en enkel knapptryckning ska kunna se hur kärran, full med gödsel, transporteras upp över containerkanten, för att sedan tippa över, och tömma innehållet in i containern. Jag har fått lägga ner ganska många timmar till att bara fundera ut hur konstruktionen ska se ut, och fungera. Allt ska ju vara hållbart, enkelt, och fungera felfritt i flera år, samtidigt som jag ska klara av det rent tekniskt. Jag har inte räknat på hållfastheten, men tagit hänsyn till hur krafter och laster verkar på rampen när kärran ska transporteras upp för den. Min konstruktionslärare sa en gång att det som såg bra ut, oftast också var det. Jag får lita på vad instinkten och ögonen säger. I värsta fall blir det bara “skit” av allt.
Från tiondelar till hundradelar
Nu har jakten på hundradelar börjat. Efter de första testerna visade det sig att frästa cirklar inte riktigt blev runda. Det skilde någon tiondels millimeter i x- respektive y-led. Efter att ha gjort lite undersökningar, visade det sig att de kopplingar jag använt mellan stegmotorerna och kulskruvarna glappade, vilket gjorde att när motorn växlade håll, blev det en viss fördröjning. Detta var mer tydligt i y-led, än x-led. Nu har jag investerat i så kallade Oldham-kopplingar, som är helt “glappfria”. För att lära mig maskinen har jag ägnat en hel del tid åt att göra små askar i olika former och dimensioner. Den senaste blev nästan som ett gesällprov både för mig och maskinen. Närmare en halv miljon instruktioner krävdes för att fräsa asken, locket och de delar som utgör ett litet pussel inne i asken. Nu tycker jag att jag fått den noggrannhet som jag kan vara nöjd med, och jag har lärt mig en hel del om vad som är möjligt att åstadkomma med maskinen.