Tro det eller ej – men det kommer att börja snöa igen. Igår fortsatte jag lite rensning i verkstan och fick ögonen på plogbladet som legat under svetsborden sedan julen 2014! Anledningen till att den legat där har varit att konstruktionen har behövt förbättras. Det största problemet var att konstruktionen för att ställa vinkeln på bladet var alldeles för klen, och sedan var lederna alldeles för sladdriga. Jag har hela tiden tänkt att – en “vacker dag” ska jag fixa till plogbladet – det vore ju synd att behöva kasta bort den tid man faktiskt lagt ner på konstruktionen. Det har endast tjänat två syften sedan det hamnade under svetsborden – att samla damm, och att vara i vägen! Igår var det i alla fall en meteorologiskt sett “vacker dag”, så jag började så smått kika på en ny konstruktion. Det kändes dock lite motigt att sätta mig ner och svetsa i den rådande omgivningstemperaturen, så jag bytte ganska snabbt fokus till annat som bland annat innebar att kalka väggarna i stallet. I morse när jag gick ner för att inspektera kalkningen kunde jag konstatera att delar av Cesars box var fläckig. Trots att jag skurat och kalkat två gånger till envisas fläckarna, likt blodfläcken på Canterville, att krypa fram igen. Troligtvis kommer jag att vinna efter ytterligare några kalkningar. Efter besöket i stallet tog jag itu med plogbladet, och nu tror jag att det kommer fungera som det är tänkt. Jag har gjort en betydligt kraftigare konstruktion för att kunna vinkla bladet i tre olika lägen. När jag kände mig nöjd tog jag fram färgsprutan och målade allt i svart hammarlack. Förhoppningsvis tappar jag inte bort bladet i snön ifall det mot förmodan skulle trilla av när jag plogar.
Alla mina projekt
En blogg om mina projekt
Category Archives: Verkstan
Fokus på ordning och detaljer
Idag har jag tagit det ganska lugnt och tillbringat en hel del av tiden nere i verkstan för att bearbeta problemområdena beträffande ordning och reda. Två nya verktygstavlor har funnit plats vid svetsen och inne i finmekanikverkstan där svarven, pelarborren och fräsen står. Jag har länge irriterat mig över att man ständigt behöver öppna lådan för att hitta chucknyckeln eller de andra verktyg som man använder ganska frekvent när man svarvar. Sedan lägger man verktygen på bordet och går i alla fall och letar i lådan för att de är täckta av spån och inte syns. Nu ligger de i en liten lådhylla som kan fästas med magnet på arbetsbordet. Vid svetsen har alla tänger, slagghammaren och allt annat man behöver ha lättillgängligt funnit sin plats på en prydlig verktygstavla. Vid skruvstädet där det legat utspritt en massa punsar i olika storlekar och form har numera hittat in i fastskruvade burkar på kubben till lilla städet. Fläkten som man har behövt koppla i en 3-fashandske i vägguttaget för att den ska starta har fått en strömbrytare för att underlätta. Ett specialverktyg för chucken till CNC-fräsen har tillverkats så nu behöver man inte stå med en överdimensionerad skiftnyckel när man behöver byta frässtål. Nu har förutsättningarna ökat att hålla ordning i verkstan. Inte för att det brukar vara jättestökigt, men allt som underlättar gör att nästa projekt ska få en bra start.
Altanräcke klart
Nackdelen med att ha alla verktyg man behöver är att det inte finns några ursäkter till att inte slutföra några projekt. Fördelen är att man kan slutföra alla projekt och få det precis som man vill. Jag tog mig en funderare kring hur jag bättre skulle lyckas anbringa gängsnittet absolut vinkelrätt och centrerat runt stängerna. Lösningen blev att svarva ett stöd för gängkloppan. Det blev flerfaldigt enklare att få till en bra början på gängan än på fri hand. Dessvärre krävdes lika mycket muskelkraft som utan stöd, och jag var helt slut i armarna efter de 6 resterande stängerna på långsidan av altanen. På kortsidorna kunde jag svetsa fast avkapade rostfria bultar på ändarna. Det kommer ändå inte att synas – huvudsaken att det håller. Räcket blev en snygg inramning till altanen och jag får vara nöjd så här långt – det är ändå bara jag som ser alla synliga och osynliga missar som alltid blir. Återstår är nu att plugga igen de 30 hål som finns på ändstolparna, sedan får det här projektet anses vara klart.
Gråbo-killer, Hammarhajen och stängsel
Jag gillar att klura ut lösningar som underlättar vardagen när man bor på en gård som givetvis kräver sitt underhåll. Ridbanan, trots sin till synes näringsfattiga materialsammansättning, verkar vara ett paradis för ogräs. Börjar man plocka en maskros eller någon andra objuden snyltgäst hittar man lätt tio till – de är som kantareller, och plötsligt är hela banan full. Nu är jag inte den lata typen och jag skulle lätt kunna ägna en hel dag åt att rensa ogräs om så skulle behövas. Men varför inte kunna rensa bort ogräset på någon timme om det gick att hitta en lösning på problemet? Ett ogräsjärn i jätteformat till fyrhulingen kanske skulle vara något? Efter en massa slipande och kapande hade jag en egg med den rätta vinkeln så att jag kunde testa. Jag fick svetsa om järnets lutning tre gånger innan jag var nöjd med resultatet. Även en grep för att kunna gräva upp de större gråboplantorna togs fram och provades ut. Slutresultatet blev ett verktyg som jag kan koppla på fyhjulingen och använda vinschen för att höja och sänka redskapet med möjlighet att enkelt byta ut verktygets huvud för olika ändamål.
Idag hann jag sätta upp de stolpar som ska användas i skogshagen innan himlen öppnade sig. Resten av dagen har ägnats åt stillasittande och målning av verktygen. Nu dröjer det nog en vecka innan jag uppdaterar bloggen nästa gång. Det är hög tid att ta semester – även från gården!
Tuktning och ägghantering
Idag har temperaturen varit betydligt behagligare för att gå runt i långbyxor och långärmat, vilket är en förutsättning för att gå runt med grästrimmern utan att riskera värmeslag och vattenbrist. Det har till och med kommit några välbehövliga regnskurar. När jag tittar på gårdagens ängsklippning inser jag att jag måste köra ett varv till med slagklipparen. Problemet när gräset blir för långt är att fyrhjulingens hjul viker ner gräset utan att det hinner resa sig upp innan klipparen hinner göra sitt. Vi får se om jag får tid någon kväll i veckan.
Vaktlar liksom höns värper ägg, och det blir snart ett problem om man inte har någonstans att förvara dem på. Inspirerad av den tidigare stapeln för normalstora ägg har jag tillverkat en äggstaplare även för vaktelägg. Min svetshjälm som automatiskt ska blända ner när man börjar svetsa har krånglat under en längre tid. Det sitter ett uppladdningsbart batteri som ska laddas av några solceller som exponeras av svetslågan. Jag gjorde ett försök igår att få liv i hjälmen genom att sätta den i solen hela dagen men bara efter några minuters svetsande gav den upp igen. Med säkerheten som argument tvingades jag köpa en ny hjälm innan jag kunde slutföra svetsarbetet. Nu kan vi förvara 60 vaktelägg på ett “snyggt” sätt, vilket motsvara en knapp månads äggproduktion.
Det är mycket nu!
Vissa veckor och dagar är hopplösa när det kommer till att uppdatera bloggen. Upp tidigt på morgonen för att åka till jobbet, och sent hem för att fortsätta på hemmafronten med alla projekt som är i rullning. Redan nu aviserar jag om att jag sparar det bästa till sist när jag i rask takt avverkar den gångna veckans alla höjdpunkter och låter bilderna fylla i det jag eventuellt missar i mitt berättande. Den mobila hönsgården har fått höj- och sänkbara hjul och dragstång för att enkelt kunna flytta runt gästerna till ständigt nya marker. Just nu står den utanför maskinhallen och knycker el till värmelampan tills de blivit fullfjädrade, och kalrar våra bitvis bittra nätter. Vaktlarna har äntligen flyttat ut till vaktelgården. En gammal “kruka” eller pelare gjord av brädlappar som vi hittade i maskinhallen, och har väntat på att föras till tippen fick en andra chans genom att delas upp i tre delar utgöra lägenheter åt vaktlarna som inte verkar förstå sig på modern design, och hellre sitter ute och fryser på natten, som det verkar. Idag lyckades jag äntligen lura ut en vän, som betyder väldigt mycket för mig, på besök. Jag fick äntligen visa runt på gården och visa att min blogg speglar verkligheten. Vi spenderade någon timme tillsammans och jag fick, stolt som en tupp, hålla i en rundvandring bland alla slutföra och kommande projekt här på gården – precis som en guide i någon bortglömd civilisation. Jag hoppas och tror att nöjet var ömsesidigt. Resten av dagen har jag ägnat åt att städa undan efter det senaste projektet samtidigt som jag låtit fräsen verka fram en hållare till äggen som börjat ploppa ur vaktlarna.
Upp och ner, bra och dåligt, snyggt och fult
Gårdagen var så kylig så att jag bestämde mig för att skjuta upp bygget av vaktelgården med förhoppning om att dagens väder skulle bli bättre. Det var perfekt att stå inne i verkstan och fräsa detaljer till Hermes. Jag är riktigt nöjd med designen av högtalarna där det vackert blåa gallren ramas in av smäckra trädetaljer i ek. Det är bara ett problem med dem – den ena låter svagt, och den andra sprakar och låter inte alls. Jag tror att det kan vara en kombination av att jag använt en annan dissipativ spray som jag täckt membranen med, eller så har jag inte lyckats sträcka filmen optimalt. Jag tror att jag skulle sträckt filmen i en ledd istället för två ledder, eftersom spänningarna göra att filmen kommer närmare den bakre statorn mellan distanserna, vilket också kan bidra till försämrad funktion. Hur som helst måste jag göra om högtalarna och vara noggrannare med hur jag spänner filmen. Derssvärre kommer inte distanstejpen räcka – så jag får ge mig till tåls innan jag gör ett nytt försök.
Idag var vädret lite mildare, så jag kunde med hjälp av dotterns hantlangning klä in vaktelgården med nät, sätta upp vindskyddet och sätta plåttak över vindskyddet. Vi blev nästan helt klara. Nu återstår endast att klä in dörren med nät, ett eluttag och lite finlir med täcklister samt stenar runt gården så att inga vilda djur krafsar sig in och äter upp läckerbitarna. Taket blev inte det snyggaste med grön plåt, men….varken vinden eller vaktlarna lär ju bry sig om det.
Valborg, första maj och arbetsilska
Efter att jag fått hjälp med att böja panelerna till mina nästa elektrostathögtalare kunde jag inte låta bli att måla dem i samma färgtema som Apollon. Nu har jag beslutat att de nya högtalarna kommer få namnet Hermes, efter Apollons halvbror som har Zeus som gemensamt genetisk källa om man ska tro den grekiska mytologin. Zeus verkar för övrigt ha haft fullt upp med att para sig med andra, förutom sin fru och syster Hera. Det kan kanske komma till användning när jag ska namnge något av alla mina framtida projekt. Hermes var enligt vad jag förstår, gudarnas budbärare – och det passar ju bra med tanke på att det blir de som kommer framföra det som Apollon har att säga. Idag fortsatte jag med bygget av vaktelgården. Jag vet inte om det var det skiftande vädret, som tvingade mig att både klä av mig och klä på mig, som gjorde mig lite “arbetsarg”, eller om det var det att jag hade påbörjat ett annat projekt samtidigt som fick mig att tappa fokus. Hur som helst hann jag klart med att bygga stommen, och grundmåla både planken som ska bli vindskydd, och själva stommen. Jag beslutade efter att jag målat klart att jag skulle avsluta dagens aktiviteter, men jag fick ändå inspiration till att applicera den dubbelhäftande uretantejpen på statorpanelerna till Hermes.
Bling, välljud och vaktelgård.
Förra veckan avslutades med att tillverka en odlingslåda för sonens nyvunna intresse för chiliplantor. I utbyte fick jag mig en lektion i hur man polerar metall så att det blir riktigt spegelblankt. Sista delarna till Apollon bestående av två rattar och två täcklock till skyddsrören runt VU-metern fick avsluta föregående projekt med rörförstärkaren. Under veckan har jag så fort tid erbjudits spenderat tid i Nirvana för att njuta och förtrollas av VU-meterns magiska pulserande i takt med välljudet från Apollon. Jag har lagt på en laddning med salt som jag håller på att röka. Eftersom salt inte blir dåligt kan jag i lugn och ro köra röken i omgångar, vilket är perfekt, när en laddning spån räcker i några timmar. Jag sätter på röken när jag kommer hem från jobbet, och upprepar proceduren tills saltet fått lagom med rökarom. Jag har gjort halvhjärtade insatser under veckan med inledningen på nästa projekt – vaktelgård. Jag hade en föreställning om att det skulle gå ganska enkelt att göra hål med jordborren, men när marken består av sten och bitvis ännu mer sten, får man använda spett och händerna för att gräva de 60 centimeter som krävs för att ett stolpfundament ska bli varaktigt stabil. Idag fick jag äntligen lite inspiration till fysiskt arbete. Grannen behövde låna släpet för att åka till byggvaruhuset och införskaffa material till sin egen frus önskemål, så jag tyckte det var en bra idé att vi samkörde. När jag väl har allt, eller det mesta som behövs för att slutföra ett projekt, finns det inga ursäkter längre! Lagom till att jag kommit igång med arbetet fick jag en bild skickad till mig från en vän som betyder väldigt mycket för mig. Bilden visade en trave stockar som hade funnit en ny plats under dagen. Detta fick mig att känna behovet att själv samla in vindfället från i vintras. Dagens fysiska arbete avslutades med att dra elkabeln till hönshagen från maskinhallen där elaggregatet sitter. Dessvärre hade dragsnöret i röret bara en ände, så jag fick koppla loss elen och använda den kabeln som dragsnöre. Efter någon timmes slitande var så alla kablar dragna, och jag kunde koppla in elen till hönshuset igen. Nu får vi se om orken räcket till någonting imorgon, eller om jag också ska vila på den sjunde dagen. Jag kan ju alltid hugga lite ved!
Eureka! Jag fann problemet!
Nu har jag den där känslan som jag bara brukar uppleva när jag lyckats med något riktigt bra trots motgångar och omtag. Efter att ha studerat elschemat för VU-metern och gjort lite mätningar kunde jag konstatera att spänningsregulatorn brunnit upp. Antagligen var detta resultatet av att jag tänkt fel när jag av misstag kopplat ihop jord mellan signal- och spänningskretsen via VU-metern. Genom att koppla förbi spänningsregulatorn tillfälligt kunde jag få bekräftat att det var det som var problemet. Jag försöker intala mig själv om att jag först och främst hade tur som hittade problemet, men lite elektronikkunskaper spelar nog in också. Nästa trevliga överraskning var att den välkända affärskedjan med det töntiga förnamnet råkade lagerhålla just en sådan komponent. Klockan 10:00 hängde jag på låset tillsammans med andra påskflyende hemmafixare för att införskaffa en spänningsregulator med beteckningen L7812. Efter en dryg timmes lödkolvsexercis var Apollon redo att inte bara låta, utan även visa att den låter genom att i takt med energin i musiken pressa ljusstaplarna på Nixie-rören upp i taket. Riktigt läckert! Nästan lika läckert som jag är nöjd med mitt avslutade projekt!