Nu är hönsgårdens alla lodräta plan nätade med putsgaller. Det blev lite drygt 30 våder som skulle häftas fast. Jag tror att perfektionisten i mig kommer täcka över skarvarna mellan våderna med trälister. Inte så mycket för att det ska se snyggt ut, men jag litar inte riktigt på att häftmärlorna ska hålla i långa loppet. Det är rätt så tidskrävande och repetitivt att nypa av alla trådar, och höger underarm kan numera mäta sig med Karl-Alfreds, när han fått i sig av den gröna spenaten. Innerväggarna fick sig en sista strykning med kalkvatten och cellulosalim. Det känns alltid lika nedslående när man målar med kalk. Först är det vitt, sedan blir det grådaskigt och det ser ut som att man missat att måla lite här och där. Belöningen kommer 24 timmar senare så allt blir bländande vitt. Som avslutning på helgens alla projekt tillverkade jag dörrarna. Det blir en lagom uppgift i veckan att hänga upp, måla och förse dem med putsgaller.
Alla mina projekt
En blogg om mina projekt
Category Archives: Diverse
Att hinna ikapp
Just nu känns det som att naturen, alla måsten och min vilja ligger i fas. Jag får otroligt mycket gjort samtidigt som ingenting direkt hänger över mig som en våt filt. Projekten och uppdragen som jag åtar mig fungerar som en diskmaskin som hinner diska och tömmas lagom till att nästa laddning disk skriker om att bli ren. Igår var det premiär att använda eldringen. Jag hann precis konstruera två avlastningsbord som man kan haka på ringen vid behov. Idag gick jag upp till RC-banan för att hålla växtligheten i schack. Nu börjar gräset etablera sig där jag vill. Hälften av körupplevelsen ligger i att omgivningen runt banan känns naturlig och välskött för att inte distrahera körningen. Egentligen skulle jag vilja börja plantera lite perenna växter på utvalda platser, men det får stå tillbaka till förmån för andra projekt just nu. Idag har jag börjat sätta upp putsnät på hönsgården. Det var nästan lite för varmt att jobba, och jag nöjde mig med tio våder. 3 deciliter nitrometan uppe vi RC-banan fick bli dagens belöning och boost för självkänslan.
Eldrigen på plats
Jag tycker alltid att det är lite extra tillfredsställande när material som betraktas som skräp, kan få en andra chans. Jag är inte så mycket för att ta gamla saker och göra om de till någonting annat. Exempel på detta är när man använder hästskor till klädhängare eller gökur till fågelholkar. Gökur är överhuvudtaget inget jag direkt vurmar för. I det här fallet kunde jag ta gamla trasiga tegelpannor och “mortla” ner i eldringen som underlag. Eventuellt vatten som fryser på vintern kommer antingen att redan ha runnit ut eller så kommer det finnas gott om utrymme att expandera när det fryser på. Jag passade på att spola bort mossa och skräp som samlats på uteplatsen. Det är otroligt vad mycket biologisk material som dyker upp från tomma intet. Eftersom jag inte har prioriterat att placera ut tappställen för vatten lite här och var, fick jag lösa vattenförsörjningen till högtrycken med vattendunkar. Det gick åt 7 dukar innan jag hunnit spola av alla plattor. Som vanligt är det bara några saker kvar innan jag känner mig klar. Bland annat ska jag försöka bygga någon slags avlastningsyta som ska fästas på betongringen. Konstruktion och design avvaktar jag med till i helgen.
Ett steg i taget.
Under veckodagarna hinner man inte med så mycket åt gången, men varje timme man lägger ner hinner man ganska långt, och till slut är man färdig. Igår öppnade jag formen och raspade bort gjutskägget innan betongen brunnit helt klart. Nu går det inte lura ut mycket mer av formvirket som får åka med till tippen vid nästa besök. Idag tog jag bort den gamla eldstaden som jag redan lagat två gånger. Hade jag lagat den en gång till, så hade jag ändå fått ta bort den först. En ring i betong kommer hålla mycket bättre är mina gissningar. Speciellt med tanke på all armering jag haft i. Trots sina dryga tvåhundra kilo, kunde jag för egen maskin välta upp ringen och rulla den till uteplatsen, som sett sina bästa dagar, liksom själva designen som andas tidigt 80-tal med inspiration från vad man då förmodligen trodde var tidlöst. Betongringen ska först få sin slutliga placering efter kommande gemensamma beslut, innan jag ska fylla den med material som inte suger åt sig vatten och fryser på vintern. Jag vet inte om jag ska kalka den, eller låta den förbli “tidlöst” betonggrå.
I farten hela helgen
Jag tog ledigt i fredags för att hinna med lite trädgårdsarbete före helgens hästaktiviteter. Hela ängen klipptes med slagklipparen – det tog drygt två timmar. Sedan var det grästrimmerns tur att göra nytta. Den tid av eftermiddagen som blev över, innan det blev dax att laga middag till 8 personer, ägnade jag rättvist fördelat tiden åt att först pensla väggarna i hönshuset med kalkvatten och sedan körda radiostyrd bil för att bara koppla av. Lördag var det upp relativt tidigt. Helgen har kretsat mycket kring de tiotal hästar som gästat Björknäs för att deras mattar ska lära sig något dom med. Jag blev uppmärksammad om att trädgårdsvagnen som jag satt större hjul på för att klara av att användas på ridbanan i händelse av en olycka, hade fått ett för kort avstånd mellan handtaget och hjulen, så jag fick använda fantasin och svetsen för att lösa det problemet. Medan färgen torkade begav jag mig till Uppsala för att införskaffa mer kalk, efter att det tagit slut vid första strykningen. När jag kom tillbaka var färgen så pass torr på handtaget att jag kunde popnita fast den i kärran. Efteråt tog jag en snabb dusch, för att sedan bege mig in till Stockholm för att träffa mina vänner från tiden när jag bodde i Peru, för över 30 år sedan. Vi hade förbaskat trevligt och fyllde i varandras minnesluckor så gott det gick. Idag var det upp samma tid igen, för att fortsätta kalka i hönshuset. Det är inte ofta som jag kommer på att hissa flaggan, men idag blev det av. Innan jag började snickra ihop en gjutform, som när den har gjort sitt, ska ge oss en ny eldstad vid uteplatsen, körde jag upp tre deciliter nitro-metan uppe vi RC-banan. Formen blev överraskande rund i formen, och jag behövde inte direkt anstränga mig för att få till det, även om det tog lite tid. Allt som behövdes var en penna och ett snöre, sedan var det bara att börja rita och såga. Tänk vad bra det är att kunna gå till skräpcontainern och återanvända brädlappar ännu en gång innan de skickas på tippen. Hoppas att jag fick ur alla luftfickor ur betongen. Jag försökte så gott det gick att slå på formen med gummiklubba, så jag tror att jag lyckades. Det vore ju synd om 8 säckar betong skulle gå till spillo för att man slarvat med gjuteriarbetet. Nu återstår bara slutfasen i söndagsmiddagen och att ta ner flaggan, och sedan blir det fem dagars, mer eller mindre, kroppsvila.
Fler temporära hagar i maskinhallen
Det märks att ljuset har en positiv inverkan på energin. När sedan solen kommer fram och värmer finns det färre anledningar att sitta inomhus och oja sig över att det inte går att vara ute. Jag har hunnit med ganska mycket under påsken. Jag har kört grovsopor till tippen, pantat burkar, och rensat avloppet i stallet, så nu är jag på gång igen. Under den senaste veckan har jag på allvar tagit upp cyklingen igen. Även om det är relativt korta sträckor på drygt en mil, så märker jag att jag ganska snart bygger upp kraft och kondition. Eftersom det var cykling igår, så började jag med stolpfundamenten till de temporära hagarna ute i maskinhallen. Tidigare års hästaktivitetshelger har skapat en ökad efterfråga om tak över huvudet för de fyrbenta deltagarna. Vi utökar nu med ytterligare två stycken, så när jag är klar, kommer det att finnas totalt sju stycken rymliga inhägnader till förfogande. Det är förvånansvärt lätt att pricka rätt på alla stora stenar, som har en förmåga att vara större än öppningen i gropen man grävt. Jag hade några säckar betong som fortfarande var fräscha. Jag hade två fyrkantprofiler i skrothörnan som jag kunde använda, så jag slapp köpa hem fyrameterslängder, med allt vad det innebär med helgstängt och öppettider som matchar min ordinarie arbetstid. Det som behövs göras härnäst, är att göra beslagen till stolparna, och lock att täcka hålen med när stolparna inte sitter på plats.
Det spelar ingen roll
Efter en senvinter med mycket snö, och några månaders låg aktivitet på projektfronten, har äntligen solen börjat smälta snön på vägarna. Jag försökte förra året att komma igång med cyklingen efter flera års uppehåll, men en förkylning som utlösande faktor och en massa ursäkter flyttade mitt fokus bort från den smala vägen till endorfiner och välmående. Nu gör jag ett nytt försök att komma igång. Under denna första tur på knappt 40 minuter och drygt en mil, lyckades jag förnimma tidigare känslor, där jag kunde bli lycklig av en ren och fungerande cykel. Det spelar ingen roll att styret är gjort i kolfiber, pedalerna i titan, eller att sadeln väger mindre än den minsta hamburgaren i snabbmatsrestaurangen, om man vill komma i form. Man skulle lika gärna kunna ta en gammal rostig militärcykel i stål utan växlar istället för en med 27 växlar och i ett material från rymdåldern. Man får samma, om inte bättre träning på det viset. Men om man bortser från själva målet, så har det betydelse att växelreglaget, X0 från SRAM, fungerar problemfritt, att DT Swiss-lagren i hjulnaven är ljudlösa, Skinny Jimmy ger grepp bak och att Racing Ralp inte bjuder på något extra rullmotstånd fram när när man flyger fram på torra vägar. Det enda man hör är det sjungande ljudet i slangarna och sina egna tankar. Efter att ha spolat av cykeln och smörjt upp alla leder och rörliga delar kan man hänga upp den på väggen, och veta helt säkert att den även nästa gång kommer att fungera, och vara helt fri från rost eller gnissel.
Latmasken drar sig undan
Jag tittar på bloggen och kan konstatera att jag inte skrivit något på över två månader. Det beror på att jag varit fruktansvärt lat när det kommer till skrivandet. Det har inte känts menigsfullt att skriva om enskilda mindre händelser som till stor del blir upprepningar av tidigare aktiviteter. Vad har då hänt sedan jag skrev sist? Naturligtvis har det blivit en hel del radiostyrt – nya karosser, modifieringar av RC-banan samt reparation och byte av delar, men jag har nog hunnit med lite mer… Jag har klippt ängen ett antal gånger med slagklipparen och gått med röjsågen/trimmern upprepade gånger, fram till midsommar, för att hålla fason på gården. Stalldörrarna och vedlagrets dörr är tjärade, skylten som min fru och dotter målat och designat, är uppsatt…. jag kollar i min svarta anteckningsbok på min att-göra-lista från den 11 och 12 juli där merparten är avbockat, för att stötta minnet.
- Skaffa tjära till vedbod/stalldörrar
- Stolpar & betong till skylt
- Tippen
- Trimma tomten
- Gräva gropar till skylt
- Måla kaross?
- Jämna till Björknäs Ring – (RC-banan har fått ett namn)
- Sätta upp öglor och selhängare utanför stallet
- Byta hjul på maratonvagnen
- Städa verkstan?
En av de större saker som hänt är att Moälven inte längre kommer bidra med ångest. Det är med blandade känslor som jag med Svantes hjälp sålt båten. Jag hade mycket hellre sett att dykklubben tagit över båten, men när intresset var så svalt, trots att jag var villig att donnera båten till klubben, såg jag ingen annan utväg än att sälja båten till kraftigt underpris. De sanaste åren har kantas av missöden, och ständig jakt på båtplats, vilket har varit tungt för både Svante och mig att bära. Båten har förvisso också skänkt en hel del lycka och stolthet, och jag skulle inte vilja vara utan erfarenheten, men nu behöver jag inte längre lägga energi och oro över ett av mina största I-landsproblem.
Igår hade jag tänkt jämna till Björknäs Ring, men det var lite för torrt i marken för att kunna göra något som skulle vara bestående, så jag byggde en depå med på- och avfartsramp i bekväm arbetshöjd. Det är annars ett elände att hålla på när det är lite blött och lerigt ute. Både man själv och allt man har med sig blir geggigt och skitigt. Nu behöver heller inte startlådan, blöddrivaren, bränsleflaskan, nålningsmejseln eller glöddrivaren tappas bort, då de fått en hållare som gör att allt alltid finns tillgängliga på samma plats.
I måndags råkade min fru ut för en liten olycka med hästen. Allt gick under omständigheterna bra, men vi fick tillbringa merparten av dagen på akuten där det fick både sys och röntgas. Jag stog och tvättade luftfilter till lill-bilen, så jag hörde hur det dånade och brakade uppe vid ridbanan. Det tog några sekunder för mig att inse att något hade gått snett, och sprang upp för att se vad som hänt. Jag ser hur min frus kompis försöker få stopp på hästen, som springer med den välta vagnen efter sig. Hon får ganska snart stopp på hästen och kan lugna ner den, samtidigt som jag hör hur min fru säger att hon är rejät skadad. Där sitter hon i ena hörnet med blod i hela ansiktet. Jag tar av hjälmen och kan konstatera att hon slagit upp ett ordentligt hack i pannan. Jag hämtar en ren trasa från verkstan och kör upp bilen till ridbanan för att snabbt åka iväg till akuten. Min fru som verkar vara mer klar i koppen än vad jag är, säger att vi först måste fodra, vilket så också sker innan vi åker.
Nu ska jag gå ner i stallet och mocka, och sedan bär det iväg till Arlanda-RC för att köra lite radiostyrd bil.
Långsamt vaknande
Det har varit några minst sagt jobbiga, för att inte säga bedrövliga vintermånader för mig. Timmarna nere i vekstaden, eller ute i HQ kan jag nog räkna på ena handens fingrar. Det har knappt funnits energi till att göra nödvändiga saker som att ploga, byta lampor eller ta in hö till hästarna. Jag har avverkat åtskilliga timmar till att lösa klurigheter i alla äventyrsspel jag plöjt igenom på datorn. För några veckor sedan fick jag dock för mig att skriva en lista på saker som jag skulle behöva/vilja göra under året. För tre veckor sedan gjorde jag iordning en enkel sopsorteringscentral inne i maskinhallen för att undvika att sådant som senare ska köras till tippen blir till en oformlig hög, och gör sig påmind och adderar till det dåliga samvetet. Förra veckan sladdade jag alla grusplaner, som började bli gropiga efter snart två års vila från underhåll. Igår sladdade jag en gång till för att ytterligare jämna till, och idag fick jag snilleblixten att jag skulle bygga en gårdsvält till fyrhjulingen. Syftet med att välta är att hjälpa ytan att sätta sig lite snabbare. Vi får se hur bra det fungerar – än så länge ser det lovande ut. Välten blev i alla fall funktionsduglig. Nu hoppas jag på att energin i takt med soltimmarna ska återvända till mig. För att ytterligare boosta orken har jag plockat fram min mountain bike. Än så länge blir det kortare turer, men jag märker att konditionen och orken mår bra av lite cykling.
Besvikelse och nya CNC-planer
Lite drygt två månader har gått sedan jag sist skrev någonting i bloggen. Anledningen är väldigt enkel. Jag har helt enkelt inte hållit på med några större projekt som är värda att skriva om. Jag tänker tillbaka lite på våren och sommaren, och känner mig grymt besviken på att dykklubben inte visat något som helst intresse för Moälven. Här finns ju en bra plattform att dyka ifrån, allt som behövdes göras var att organisera sig lite. Jag har i praktiken ebjudit klubben att på obestämd tid förvalta och använda båten fritt. Vad detta beror på är för mig en gåta. Snart faller klubban, och beslutet att sälja båten blir ett faktum. Det smärtar lite, men när jag måste ägna två timmar till att resa, bara för att fixa någonting på båten, känner jag att mina insatser begränsas rätt kraftigt. Samtidigt känner jag att jag sviker Svante som lagt ner en hel del engagemang i båten.
Förutom grubblerier kring Moälven, har det blivit en hel del körning uppe vid buggybanan, som bara blir bättre och bättre. Jag var och körde en sväng förra helgen, men det börjar bli lite kallt att stå där uppe. Det blir snabbt mörkt på kvällarna, så det blir ingen körning under vardagarna. Nu blir det mörkt så tidigt att man knappt orkar ta sig ner till verkstan. Det blir mest att man sitter och klurar på vad man ska hitta på som nästa projekt. Just nu står jag i startgroparna för att bygga en ny CNC-fräs, och bygga om den befintliga till en CNC-laser. Motorerna är lite klena och klarar inte riktigt av att lyfta Z-axeln. Hela konstruktionen är lite “wobblig”, för fräsning, men fungerar nog utmärkt för exempelvis en laser. Igår fick jag hem stegmotorerna till den nya fräsen som jag ska bygga. Varje motor väger runt 5 kg, och klarar att hålla ett vridmoment på drygt 11 Nm. För den som inte är så tekniskt insatt, motsvarar det cirka ett mjölkpaket med raka armar. Tar man det med lite utväxling så kan man göra en hel del. Jag väntar nu på trapetsskruvar och styrskenor innan jag börjar bygget. Planen är att göra en tillräckligt stor och stabil fräs, så att jag kan fräsa metall. Ett alternativ är att bygga om den manuella fräsen, men då kommer jag inte kunna fräsa större saker, som exempelvis skyltar. I västa fall blir den överflödig, och kommer då förmodligen säljas till någon som behöver den bättre. Just nu behövs den i alla fall.