Alla mina projekt

Efter att ha letat runt och ställt frågor till kunnigt folk på Internet, fortskrider arbetet med att demontera motorn. Varje tillfälle är som ett pass på gymmet. Jag var länge tveksam till om jag själv verkligen skulle klara av att felsöka och reparera motorn på Moälven. Det har varit så många nya termer och begrepp, så hälfte hade varit mer än nog. En annan faktor är storleken på allt. Förra helgen tog jag ett steg tillbaka och gav mig på att felsöka och reparera åkgräsklipparens motor. Visserligen är det en bensinmotor, och mycket mindre, men ändå en motor. När jag hade tömt ut alla vanliga knep för att få igång en motor, utan att lyckas. Precis när  självförtroendet fick en ny bottennotering på mycket länge, hittade jag någon på nätet som hade exakt samma symptom. Det visade sig att precis som på hans motor, så hade woodruffkilen* på svänghjulet skjuvats av till följd av ett allt för hastigt stopp, som när bladen stoppas av en stor sten som kommer ivägen. Odet woodruffkil, är  ett i mängden av alla nya benämningar och begrepp, som hjälpt mig att fortsätta med felsökningen på Moälvens motor. När Svante och jag kastade in handduken förra gången, så hade vi lyckats lossa på en av sex bultar till överfallen på vevlagrena. Förra gången lyckades jag lossa de återstående fem, för att konstatera att vevlagrena inte är problemet. Ett tips om att slå i lite diesel i cylindrarna har lett mig vidare i felsökningen. Jag kan nu konstatera att cylender två verkar vara den som orsakar problemet. Vätskan rinner rakt igenom, vilket den inte borde göra om allt är tätt – som det ska vara. Nu återstår två av femton bultar som måste lösgöras, innan cylinderlocket kan lyftas av. Jag gick bet på dessa, då jag saknar en tillräckligt lång 23-hylsa. Jag har fått uppgifter om att toppen väger mellan 70 och 135 kilo, beroende på om man räknar med upplevd eller verklig vikt. Det är nog vikten och krafterna som behövs för att lyckas, som utgör det största mentala hindret.

* En woodruffkil är en halvmåneformad kil, som förbinder en axel med det den ska driva – exemplevis ett svänghjul, eller remskiva.

Nu har fasen då jag accepterat läget infunnit sig, och ett nytt mål har kunnat sättas upp i projektet kring Moälven. Tar jag det här, steg för steg, så kommer säkerligen även det nya målet uppfyllas – att få igång motorn igen. Just nu håller jag på att tillverka en stor bultskalle som ska sättas på remskivan som är i  förbindelse med vevaxeln. De bultar som tidigare remskivan suttit fast med, är för klena att få grepp om, och risken för runddragning är överhängande. Nu återstår det att fräsa ett kilspår i bultens axel, och fräsa till en kil. Sedan ska vi nog med en stor skiftnyckel, polygrip, eller rörtång modell större, kunna snurra på vevaxeln för att lokalisera felet, utan att behöva skruva isär hela motorn. Jag känner en oerhörd tillfredställelse i, att jag själv faktiskt kan gå ner till verkstan, och svarva, fräsa och borra vad jag jag behöver, istället för att jaga rätt på någon annan “stackare” som ska försöka tillverka någonting efter mitt huvud, och mina önskemål.

Vi var verkligen på G! Alla delar runt motorn var fixade, all elen, backslag, gasreglage, instrument, ja allt var så pass klart att vi äntligen skulle kunna börja göra utfärder med Moälven igen. Det var ju bara resten kvar! Svante och jag var ute förra lördagen på en tur för att trimma in programvaran till sonarn, när motorn la av ute på Saxarfjärden. Sjöräddningssällskapet fick ännu en gång komma till Moälvens undsättning. Söndagen gick mer eller mindre åt till att deppa, och försöka analysera vad som var orsaken till haveriet, och vilka möjliga skador som motorn tagit. På måndagen tog vi oss modet att åka ut för att försöka göra ett startförsök. Dessvärre ville motorn knappt gå runt. Lyckan i allt elände var att vi fick tag i någon med erfarenhet, som dessutom kunde tänka sig att titta på motorn. Jag såg framför mig att vi skulle behöva lyfta ut motorn, med allt vad det skulle innebära i tid, resurser och insatser. På torsdagen fick vi så äntligen dit någon som inte bara såg motorn som en stor järnklump, utan någon som kunde svänga sig med vackra ord, som exempelvis kolvringar, vevaxel, glidlager, topp, ventilsäten och samtidigt veta vad det var för någonting. Sånt där som man inte kan se, om man inte öppnar motorn. Vi kom fram till vad som behövde göras. Första steget var att tömma motorn på olja, och sedan ta loss oljetråget. Idag åkte jag förbi och skruvade loss nämnda detalj från motorn, och kunde konstatera att allt för blotta ögat ser helt ut. Nästa ste kommer bli att lossa överfallen till vev-, och ramlagrena och se om något av dem är orsaken till att motorn inte går runt som den ska. Har vi tur så är det något av dessa som kärvar. Framtiden får visa. Det känns mycket tryggare att skruva i motorn när man vet vad sakerna heter. Wikipedia och Goggle lär få många sökningar på motordelar från min IP-adress de närmaste dagarna.

Idag fick jag en hel del gjort, men hann inte riktigt med allt som jag skrivit ner på dagens lista. Det tog lite längre tid att täcka väggen mot motorrummet med isolering och täckskivor, än väntat. Jag målade alla träytor i en blå-grå ton, och elementen vita. Fästena till elementen fungerar, men väggarna som är byggda med 4mm plywood, är inte riktigt så starka som man skulle önska. När rören kommer på plats, kommer det emellertid att bli bra. Nästa steg blir att täcka väggarna mellan fönstrena med plywood, för att få lite trevligare inredning. Golvet får faktiskt vara som det är, trots skavanker från fuktskadorna. Jag bytte luftfilter i hopp om att bli av med det klingande ljudet som gäckat oss en tid. Det visade sig inte vara luftfiltret, även om mycket av skramlet försvann, utan det visade sig vara vattenpumpen som avger ett “ringande” ljud. Vi får se om det går att lösa. Jag kopplade också in signalhornet, så nu fungerar allt på instrumentbrädan. Testade också att trådlöst komma åt information från ekolodet och GPS:en – det fungerade utan problem! Bordet uppe i styrhytten fick en liten lätt avslipning. Lite historia kan vi ju spara på.

Just nu är det mycket som kretsar kring Moälven, och att återställa båten efter besöket nere på botten. Ännu är inte riktigt allt återställt, men det som är återställt har blivit mycket bättre än vad det var tidigare. Elinstallationen och arbetet kring motorns funktioner är mycket bättre än tidigare. VI har gjort avsevärda förbättrningar på det mesta, och ur det perspektivet har vi kommit längre, än vad vi var för två år sedan. Det senaste tillskottet på förbättringar är att man numera trådlöst kan sitta och analysera bilder från havsbotten. Det gör att man inte behöver stå och trängas vid kommandobryggan, utan bekvämt sitta där det finns plats. Idag har jag gjort fästen till elementen som vi inte tidigare installerat. Man blir kanske aldrig helt klar, men det blir färre, och färre saker som måste göras, och fler saker som hamnar på önskelistan.

“Behovstrappan” är inte alltid så lätt att följa. När belysningen i maskinrummet kom på plats kunde jag konstatera att, “det här var kanske någonting som man skulle gjort redan från början”. Men å andra sidan är det svårt att motivera att man ska ödsla tid på montering av belysning när man inte har en aning om motorn någonsin kommer starta. Med facit i hand skulle jag börjat med att installera ljus. En sak som jag inte gjort, men som jag borde, är att tvätta lite i motorrummet. Det ser man nu om inte annat.  Jag plockade isär det trådlösa mod’emet, eftersom signalen helt plötsligt försvann. Det var inte så konstigt att det inte fungerade. Kretskortet var fullt utav ärg och smuts. Efter en omgång med T-röd fungerade det igen. Svante mötte upp, och vi tog en tur runt Tynningö för att försöka få radarn att peka rakt framåt. Dessvärre lyckades vi inte, och jag börjar misstänka att man måste koppla in GPS-signalen för att kunna få ordning på det. Bara man vet om att radarbilden är några grader fel, så funkar det, men det är lite irriterande att vi inte kan komma in i inställningsmenyn. Nu är vi helt klart på G, och Moälven har varit ute på tre lyckade turer – utan några problem! Det känns skönt att kunna lita på båten igen.

Det har varit en riktigt produktiv helg, med flera besök till Moälven. Nu är radarn inkopplad och fungerar. Det fungerade klanderfritt efter att microbrytarna hade fått sig en uppfräshning. Jag hann med att koppla in mastkameran, och kunde konstatera att kopplingen mot hemsidan fungerade med det nya SIM-kortet till 3G-modemet. Det gick enklare att jobba efter att jag kopplat in högtalarna och kunde njuta av lite musik. Nu är samtliga lanternor inkopplade, vilket var det sista nödvändiga för att få ett fullt funktionsdugligt och säkert fartyg. Nästa gång tänkte jag försöka fortsätta med lite belysning i maskinrummet, och inkoppling av en timer som kan slå på mastkameran periodvis när man inte är där.

Nu går det fort framåt. En ny instrumentbräda är på plats. Min teori om varför det blir råttbon verkar stämma – det är helt rent på kablar i kartfacket! Efter två dagars slit är nu ekolod, musikanläggning, varvräknare, elmätare och styrenhet för alla strömförbrukare installerade. Svante och Erik var med ut på långfredagen och hjälpte till med lite installationer. Erik kortade ner den onödigt långa kabeln till startmotorn, medan jag undersökte hur vi skulle koppla in varvräknaren på motorn. Det visade sig inte vara så svårt efter att jag hittat en mystisk anordning på motorn där det hängde två avklippta kablar, bara att koppla till jord och varvräknaren. Efter allt slit belönade vi oss med en tur runt Rindö. Erik och jag justerade gasvajern så att vi kundre varva upp mororn lite mer. Nu gör den nog 8-9 knop på fullgas. Erik och jag var överens om att motorn går mycket bättre nu. Det kan i och för sig bero på att vi rensat bort alla delar som tidigare satt och skramlade på motorn. Vi gjorde ett upplivningsförsök på radarn. Till en början såg det hoppfullt ut, men det verkar som att en och annan knapp inte svarar. Jag ska öppna den och se om det inte ärgat i någon kontakt. I övrigt verkar det som att den har klarat sig. Loggen fick vi inte heller igång, men det kan bero på att givaren är igengrodd efter drygt två års stillastående. Jag får se om jag får ytterligare tid i helgen att koppla in lite lanternor, högtalare och kanske mastkamera, wlan och GPS-positionering så att man kan få igång lite livesändningar på hemsidan igen. I körning i testbänk verkar det som att videoserver, router och modem klarat sig undan drunkning.

Jag har alltid irriterat mig över kabelhärvor, och Moälven har inte varit helt befriad från detta. Efter lite analyserande kan jag konstatera att probelet uppstår när man har flera förbrukare, och ska dra dessa till en och samma strömbrytare. Eftersom man är rädd för att ha för korta kablar, tar man gärna i med några extra decimeter. Man måste ju dessutom kunna flytta panelen om man behöver göra några justeringar. Resultatet går inte att undvika! Det blir ett råttbo, med kablar, toppklämmor, socerbitar och andra anordningar för skarvar och knutpunkter. Nu tänkte jag försöka göra en samlingspunkt för lanternor, instrument, och alla andra strömförbrukare som behöver en gemensam strömbrytare. Därefter kan man dra en kabel från respektive knutpunkt till strömbrytarna. Några timmar i verkstaden resulterade i små runda mässingsblock som ska fungera som kopplingsplintar. Jag fick användning för delningsapparaten när jag skulle borra hålen jämnt fördelade över den cirkulära ytan. I vanlig ordning ser de ut att kunna fungera – i alla fall teoretiskt. En liten fundering är hur bra det är med mässing, med tanke på galvaniska fenomen. Vi får väl se. Om det visar sig efter några år, att det inte var bra, får jag väl göra nya i koppar, eller varför inte i guld!?

Idag var jag ute på Moälven och rensade upp i elen. Jag bytte ut startbatteriet mot ett nytt, och kopplade in ett förbrukningsbatteri. Det börjar närma sig den dagen då hela båten är i bättre skick med avseende på funkttionsduglighet och pålitlighet, än vad den var i strax innan den sjönk. Även om det kan tyckas vara mycket jobb kvar, så kommer belöningarna direkt. Kopplar man in lanternaorna, så är dom inkopplade, och man behöver inte längre tänka på det. Är ekolodet inkopplat, så är det, och man kan gå vidare. Tidigare har kopplingsskåpet nere i maskinrummet bjudit på en hel del funderingar om hur man skulle kunna göra för att det skulle bli bättre, och när man inser hur mycket jobb det skulle vara att göra om. Man finner sig istället i oredan, och gör någonting som bjuder på mindre motstånd. Till slut står man där med en oreda, som inte går att ta sig ur. Nu är kopplingsskåpet historia, och jag kan göra precis som jag finner vara bäst – utan kompromisser! Steg för steg blir Moälven bara bättre och bättre. Nu ska jag bara försöka engagera dykklubben i att börja göra lite utfärder igen!