Efter att Svante och Janne demonterade backslaget tog Svante och jag vid och gav oss i kast med att montera av svänghjulet. Det är så fruktansvärt tungt, så jag undrar lite över hur vi ska lyckas få det på plats. Svante och jag konstaterade att vi förmodligen var de minst lämpade att hålla på med så tunga saker, med tanke på ryggar och muskler. “Vi får väl vara bättre på att tänka, och klura istället…..”, blev det självklara alternativet . Vi lyckades få loss svänghulet med hjälp at samma hävarm som jag konstruerade till att lyfta av toppen med. Vi kom inte hela vägen, då vi upptäckte att det var ytterligare en kåpa att demontera innan vi kan plocka ur axeln. Till det kommer vi behöva en liten travers för att flytta på svänghjulet. Vi fick bort båda lagerhalvorna som hade skulit fast i axeln. Troligtvis är det trots allt inte frågan om att motorn fått för lite kylning, utan snarare så att legret inte fått tillräcklig smörjning. Min teori är att vi inte lyckades få ut allt vatten ur motorn efter att båten sjunkit, och sedan har olja och vatten emulgerat, och skapat en propp i någon oljekanal. När vi får bort axeln kan vi undersöka saken närmare. Nu måste jag konstruera några stöd för motorn, eftersom kåpan som vi ska ta bort är den del som vilar mot motorfästet idag. Jag kan ju trösta mig med att det inte råder några tvivel om vad som behöver göras.
Alla mina projekt
En blogg om mina projekt
Lager för lager
Hoppet är det sista som lämnar en sägs det. Jag kan inte längre räkna till hur många gånger jag trott att nästa steg i felsökningen ska ge svar på varför motorn inte går att vrida runt utan att ta i för kung och fosterland. Ingenting hittills har visat några tecken på att någonting skulle gått sönder i motorn. Svante och jag lossade först två av de fyra överfallen till ramlagrena, och kunde konstatera att det fortfarande gick alldeles för trögt. Först när vi kom till sista lagröverfallet, lossnade det, och en stor sten släppte från mina axlar. Nu är problemet inte ännu löst, men vi har hittat felet! Nu måste vi försöka plocka bort lagret, som verkar ha smält ihop med axeln. I värsta fall, vilket också är troligt, är att vi måste demontera axeln och slipa den. Förhoppningsvis kan vi göra det utan att behöva lyfta, eller flytta på motorn. En sak är säker – nu finns det hopp! Har jag kommit såhär långt finns, det nog ingenting som kan stoppa mig i att lyckas med det som så länge känts som omöjligt.
Servettormar
Temat med kräldjur tycks fortsätta ett tag till! Den första serieproduktionen av “servettormar” har nu lämnat smedjan. Det blev 12 stycken. Man kan inte riktigt tro att det går åt en halv meter rundstång per “individ”. Det var knepigare än väntat att få alla att bli någorlunda lika. Men det blir väl så, när man formar varje servettringsorm på fri hand. En teknik som jag först nu börjar få koll på, är att smalna av en stång till en spets utan att materialet fransar sig. En annan sak som blir tydlig efter någon halvtimmes oavbrutet hamrande, är att underarmar och händer får ordentlig motion. Gör man flera saker samtidigt behöver man inte vänta på att järnet blir varmt, det finns alltid något som är tillräckligt varmt för att bearbetas.
Foderstation till lillhagen
Jag fick en beställning på en ställning för att kunna sätta upp ett hönät i lilla hagen. Lösningen blev de betongklumpar vi hittade tidigare i höstas. Sedan var det “bara” att smida och svetsa några stadiga fästen för stolparna. Fundamenten flyttades enkelt med traktorn, och kunde motas in med centimeterprecision. Med risk för att jag nu låter som att allt är enkelt, och därmed riskerar ännu fler beställningar – men med alla redskap, verktyg och “leksaker” här på gården, är det svårt att komma undan med att “det är ogenomförbart”. Det skulle väl vara tiden som saknades ibland. Fast det är väl svårt att komma undan med det, när dagarna är så långa nu fö rtiden. Mindre uppgifter behöver ju inte bli till stora projekt med rätt hjälpmedel. Det blir lite mer som att klia sig… det är inte speciellt svårt, det hjälper, och det brukar snabbt vara avklarat – riktigt skönt också!
Skål för nyttiga saker
På temat kräldjur fortsatte jag idag i smedjan med ytterligare ett ett föremål till samlingen – “The serpent”. Det blev knepigare än jag tänkt mig att tillverka en skål för grönsaker eller frukt, men ändå ett roligt och lagom utmanande smidesprojekt. Första problemet var att hantera den långa rundstången. Det finns liksom ingenting att ta tag i, sedan är den lång och otymlig. Öppningen i ässjan är heller inte större än 25 cm, så det blir svårt att göra en större skål än så här. Jag insåg att jag saknar ett verktyg för att böja rundstången jämt. Det fick bli två polygriper och en hammare istället. Jag får väl tillverka en tång för ändamålet om behovet att göra fler skålar skulle dyka upp. Skålen visade sig fungera utmärkt till lök och chili i alla fall – tveksamt om den går att använda till chips.
Nya former efter misstag i smedjan.
Det är riktigt kul att smida – speciellt när man kan forma sina egna designföremål. Efter att jag lyckades vrida korkskruven….åt rätt håll den här gången, gav jag mig i kast med att smida en ljusstake. Det tillhör väl ett av de föremål som alla smeder format. Ganska snart fick den smeknamnet “Lizzard”. Ursprungligen hade jag tänkt mig en rakare design, men benen hamnade lite fel för att den skulle stå stadigt. Receptet blev att kröka till den, vilket gav den en tilltalande form, som liknar en ödla som slingrar sig fram. Jag får se om det blir fler – bra att ge bort som present, om inte annat. Jag måste ju i alla fall göra en till, då uppfattningen i Antikrundan verkar vara att värdet stiger över det dubbla om det finns två.
Fortfarande trögt
Resultatet av mitt senaste besök på Moälven blev en smärre besvikelse. Det positiva var att det utan större ansträngning gick att ta ut cylinderkolvarna. Nu har jag inte mätt upp kolvarna ännu, men de ser relativt intakta ut. Kolv nummer två, ser lite medtagen ut uppe på toppen, troligtvis ett resultat av att det funnits vatten kvar i cylindern. Konstigt nog verkar det inte lostnat några bitar, men gropig är den i alla fall. En kolvring hade gått av på kolv nummer ett, men jag kan inte se några ovanligt grova repor på fodrena, vilket tyder på att nypningen inte skett i någon cylinder. Vevlagrena ser också bra ut, med resarvation för att jag inte mätt upp ovaliteten. Nu fortsätter tyvärr arbetet med felsökningen vidare. Om det inte är något ramlager som skurit blir jag lite besviken – för då ligger det förmodligen utanför motorblocket, och då hade man kunnat köra ett tag till utan att plocka isär hela motorn. Det är klart – det var nog bra att göra en översyn, med tanke på den trasiga kolvringen. Jag har studerat verkstadshandboken, och det verkar som att det går att demontera ramlagrena utan att behöva plocka bort vevaxeln. Expertråden får jag hämta från allvetarna på maskinforumet. Fortsättning följer….
Från smedjan
Jag gläds mer och mer åt att kunna gå ut i smedjan och svettas lite emellanåt. Jag hoppar mellan att få inspiration från nätet, och sedan gå ut för att försöka på egen hand. Det tycks vara så, att man ska värma på järnet ordentligt innan man börjar smida, och varje slag ska vara bestämt och riktat med en tanke som formar metallen i önskad riktning. Det är svårt, men roligt, och framför allt stimulerande när man når dit man vill. Jag har experimenterat med lite olika design på kapsylöppnare, och försöker komma fram med en, för mig tilltalande, design. Inga krusiduller och vridna fyrkantstänger, som skulle kunna liknas med motsvarande snickarens “snickarglädje”. Funktion och renhet är det som gäller, och man går gärna se att det är smitt. Det bästa med att smida kapsylöppnare är att man inte kan släppa ifrån sig dessa innan de genomgått ett visst mått av kvalitetskontroll på en riktig flaska med önskad törstsläckare. En bra aktivitet, efter att ha svettats i smedjan. Skål!
Cylinderblocket avlägsnat.
Först får jag känna mig lite stolt över att jag helt på egen hand lyckades lyfta av cylinderlocket. Några befarade 120kg, var det inte tal om, utan snarare 25-30kg. Jag hade dock inte lyckats lyfta den utan hjälp av hävstångskranen jag byggde igår. Jag kan konstatera att många av de justeringsanordningarna som jag la ner tid på, var överflödiga. Lyftarmen passade i höjd och längsled utifrån de mått jag tagit på traktorn här hemma. Ibland är det bra att ha en maskin på nära håll, när man ska testa och anpassa. Kanske jag får anledning att använda den till annat också, och då kan det ändå vara bra med justeringsmöjligheter. Nu närmar sig stunden då vi vet vad som är felet. Hittills har jag inte stött på någonting som verkar vara uppenbart fel. Jag valde att inte börja skruva, och plocka bort kolvarna riktigt ännu. Det är dumt att stöta på problem det sista man gör innan man lämnar Moälven har jag lärt mig. Motorn “nyper” i alla fall vid varje kolvvändning från maxläget, vilket ger tydliga indikationer på att problemet ligger i foder/kolv, och inte på vevaxel, vevlager, ramlager, eller någonting annat. Jag har skickat in bilderna på maskinisten.net, som är ett forum för maskinintresserade. Vi får se vad jag får för svar, och vad nästa steg i felsökningsprocessen blir. I väntan på svar finns det gott om andra saker att pyssla med.
Lyftkran till toppen
Eftera att i snart två veckor funderat över hur jag ska lyckas lyfta cylindertoppen till motorn, har jag kommit fram till en ganska enkel lösning. Jag har hela tiden fokuserat kring hur man ska kunna vincha, eller lyfta upp toppen med hjälp av domkraft, men det har hela tiden stupat på hur det hela ska kunna förankras. Motorlyftar har ett stort problem, och det är att de inte skulle få plats, eller gå under motorn. En enkel hävarmsprincip borde kunna lösa problemet. På så sätt får man ju balansen per automatik. Det är bara ett plant underlag som behövs, cch det finns det ju gott om. Bara vi kan få över blocket över pinnbultarna är problemet i princip löst. Sedan kan man låta blocket glida åt sidan med en planka som underlag. Nu har jag testat att lyfta 105 kg, utan någon större ansträngning, och en överslagsrägning säger mig att blocket inte bör väga mer än 70 kg max. Imorgon är det nog dax att lyfta av cylinderblocket. Då får vi se, hur mycket som behövs bytas!