Alla mina projekt

På knappt fyra dagar har vi fått se hur landskapet transformerats från grönt i sol till gråvitt och vitt för att sedan återgå till grönt. Det är bara några timmar kvar tills de sista vita fläckarna försvinner helt. Idag blåste det ganska kraftigt och drönaren hade problem med starten. I vanlig ordning startade jag från altanen. Det bar sig inte bättre än att det kom en kastvind som gjorde att drönaren trasslade in sig i räcket. Lyckligtvis blev det inga skador på vare sig flygkroppen, kameran eller propellrarna. Nästa startförsök förlades till grusvägen upp till huset. Ganska snabbt tog jag drönaren upp till 50 meters höjd för att ta dagens bild. Efter en ganska kort flygtur kunde jag landa säkert där jag startat utan några fler missöden. Efter mitt flygäventyr gick jag ner till HQ för att inventera elektronikkomponenter till mitt nästa lilla projekt som blir en Nixie-klocka. Istället för dioder, visare eller en display som visar klockslaget kommer jag använda så kallade Nixie-rör, som är elektronrör med fasta siffror. Jag tänkte att klockan ska få pryda Nirvana så småningom. Eftersom jag inte skulle vara ute i verkstan någon längre tid så tog jag på mig mina “Foppa-tofflor”. Dom är perfekta till att få in en skadad och något svullen fot i utan att man behöver ta till brytjärn och känna hur det tåras i ögonen. De kanske inte är så fotriktiga och “betraktningsvänliga”, men för ändamålet är de perfekta. Efter min inventering släckte jag i HQ och skulle gå upp till huset igen. Det gjorde ovanligt ont att gå, och inte förrän jag kände hur blött och kallt det blev under foten när jag gick utanför verkstan som jag insåg att toffeln separerats från foten någonstans mellan verkstadsdörren och HQ. Jodå – den låg där under skrivbordsstolen och väntade på sin kalla och blöta “husse”. En sak som jag inte kan förstå är varför man ska begåvas med smärta när den inte fungerar som den ska. Det gör ju ont i foten – och jag har fattat att allt inte ligger rätt till, men jag känner tydligen ingenting ändå! Nu har ischias-nerven äntligen börjat ge med sig efter två nätters soffsovande och bitvis begagnande av kryckor.

Åter till HQ och Nixie-klockan – Jag har börjat löda fast rören i kretskorten för att få lite ordning på alla trådar som ska kopplas ihop med ett chip som omvandlar en binär signal på 4 bitar till en signal som går till respektive siffra. Det tog ett tag att hitta databladet till chipet då beteckningen är skriven med kyrilliska bokstäver. När det kommer till elektronrör så är ryska rör det som har högst kvalitet. Det beror troligtvis på att ryssarnas utveckling stannade kvar längre i den analoga världen än vad som var fallet i Silicon Valley. Nackdelen med elektronrör är att de kräver en förhållandevis hög spänning för att fungera, så man får hålla fingrarna borta, även om jag är rätt van vid att få stötar och ofrivilliga elektriska signaler i benet så är det kanske dumt att utsätta fingrar, armar och hjärta för samma tortyr. Tar man det metodiskt och inte stressar så ska det nog gå vägen även denna gång. Jag hade tänkt att klockan skulle gå i samma stil som Apollon för att sätta min egen prägel på den. Namnet då? Naturligtvis får den heta “Kronos”, efter den grekiska titanen som verkade varit en “trevlig” prick. Han kastrerade tydligen sin far och åt upp sina barn samtidigt fungerade han som någon slags skördegud för grekerna – hur exakt han var i att hålla tiden är det ingen som vet.