Jag sitter här och uppdaterar min blogg samtidigt som jag tittar ut genom fönstret och beskådar början på nästa projekt, som låtit vänta på sig en längre tid. Jag har dragit mig lite för att måla om huset. Det är besvärligt och dyrt att hyra en ställning. Att stå och vingla på en stege när man ska byta vindskivor känns inte riktigt säkert. Projektstarten kom oväntat för någon dag sedan, då paret från granngården kom på besök för att försöka könsbestämma våra höns. Vi blev inte klokare, annat än att vissa säkerligen var tuppar, och andra kanske skulle visa sig vara det i ett senare skede. Vi pratade en hel del om andra saker, och vi kom in på att måla om huset, men att jag dragit mig för det. Efter någon timme kom de tillbaka och erbjöd sig att låna ut sin ställning som de vid något tillfälle bestämt sig för att aldrig låna ut till någon. Vi fick förklarat för oss att man gladeligen ville låna ut den då vi reciprokt hjälpt varandra vid flera andra tillfällen. Vi brukar utlåta en vinterplats i maskinhallen för deras höelevator, och de brukar tacksamt ta emot hästgödsel från hagarna. Igår kom så ställningen levererad på traktor och kärra, och vi fick förklarat för oss hur ställningen skulle byggas ihop. Idag började jag att bygga ställningen, och har införskaffat färg och virke till nya vindskivor. Efter lite konfererande med gårdens arbetsplatsinspektör anvädes min gamla klättersele och diverse karbinhakar som extra säkerhet när man står uppe på ställningen. Det känndes tryggt att vara fastkrokad när jag rev bort den övre vindskivan, som helt klart gjort sitt. De nya vindskivorna har fått en grundmålning med svart slamfärg – så nu har jag på allvar börjat. Imorgon hinner jag nog borsta fasaden innan jag ska iväg på min systersons födelsedagsfirande.
Alla mina projekt
En blogg om mina projekt
Category Archives: Gårdsterapi
Stallvård och hönsreden
Idag har jag städat lite i stallet. Det blir som ett brunt pulver av torven som lägger sig överallt. Jag passade på att använda tryckluft för att blåsa ut allt damm ur stallet innan jag spolade rent golvet med högtrycken och rensade avloppsbrunnen. Ett varv med grästrimmern utanför stallet i stenläggningens fogar gjorde susen. Även om det inte är dags ännu, så förbereder jag redena för hönsen att värpa i. Förmodligen har jag gjort för många. Av andras erfarenhet ska det vara lätt att tvätta och göra rent, så löstagbara backar som mäter 35×35 cm får fungera som inlägg i respektive fack. Imorgon ska jag försöka bygga en underdel som man kan ställa fodertunnor på för att spara plats och skapa ordning.
Åskådarbänk och nostalgi
–Du ska väl inte kasta den där? Det var någon gång under de sexton lass med skräp jag körde till tippen då vi rensade ut huset när vi flyttade ut till gården för drygt sex år sedan som jag sa detta. – Ja, jag är så trött på min fru, som varje år envisas med att jag ska måla om den. -Om du inte har något emot det så tar jag gärna hand om den, svarade jag. Den har allt sedan dess stått utanför stallet, mest som prydnad, men nu kommer den väl till pass som åskådarbänk utanför hönshuset. Av originalplankorna att döma har den varit intensivt kobolt-blåa. Det lustiga, är att jag hittade några plankor i min container från när jag rev ut innanmätet från duschen på nedervåningen – så allt utom färgen har jag räddat från tippen. De visade sig att brädorna var på centimetern lika långa som föregångarna. Jag fick snagga ner några millimeter på bredden och slipa upp dem innan jag gick lös med den nyinköpta färgen. Jag bestyckade två plankor med ytstickande skruvar som fick bli torkstöd när jag målade. Avtrycken blir på så sätt minimala om man vill kunna måla båda sidor utan att vänta på att färgen torkar innan man vänder på brädorna. Nu står bänken utanför stallet och väntar på att kunna bli besutten, innan den hittar en ny plats utanför hönsgården. Medan färgen torkade ringde det i telefonen. Det var den nya ägaren till Moälven som hörde av sig och undrade om jag hade kvar dynorna till sittbänkarna i båten. Det hade jag, och vi kom överens om att träffas där jag förvarat dynorna. Det var med lite blandade känslor, som jag satte mig i bilen. Jag hade i förväg bestämt mig för att vara väldigt kort. Jag har lagt ner så mycket tid och energi i den båten till ingen nytta. Jag försökte till och med donera båten till dykklubben, som tackade nej då ingen ville ta ansvar – ingen ville befatta sig med båten. Vid överlämnandet av dynorna förklarade jag att jag numera var en bitter och slagen man som lämnat båtägandet bakom mig, och ville av den anledningen inte servera allt på ett silverfat för någon som bara suger energi från en. Ja – så illa kändes det för stunden. Trots mina försök att vara otrevlig, ville man bjuda mig på kaffe och utväxla några ord, och kanske få svar på en och annan fråga. Efter lite övertalande, och förklarande om att båten hamnat i goda “ideella” händer, gick jag med på att bli bjuden på en kaffe. Vi satt gott och väl över en timme och pratade. De frågade, och jag svarade. Jag fick mycket beröm för mitt gasreglage och en förståelse för hur mycket jag lagt ner i tid och energi på båten. Jag fick förklarat för mig att man ville bilda en förening kring båten, och att jag skulle välkomnas om jag så skulle vilja – självklart utan att behöva dra några tunga lass. Man ville föra tillbaka båten till till dess naturliga miljö norrut, där den väl skulle tas om hand. Man ville också att jag skulle komma med sista biten när man skulle föra den någonstans in i Ångermanland med “mediabevakning” och allt. Jag var när som helst välkommen att besöka båten i Åkersberga innan den i nästa vecka styr kosan norrut. Efter att kaffet både blivit ljummet och kallt, blev jag lite ambivalent. Har jag tid? Orkar jag? Vill jag? Mja, kanske – om någon annan kan ligga sömnlös på nätterna och oroa sig för båtplats och sjöduglighet. Jag ska iallafall ta mig en rejäl funderare kring detta – nu när det inte finns några krav! Kanske det är värt att räddas från min känslomässiga soptipp….
Värmebölja
Efter fem dagars nedvarvning och fullständig avkoppling hos mina föräldrar i Finland, är jag åter tillbaka på gården för att fortsätta med alla mina mer eller mindre självpåtagna projekt. Vistelsen på bortaplan var precis så lång att jag kunde förnimma antydan till en begynnande rastlöshet. Att få allt serverat för sig, och låta sig bli ordentligt bortskämd, hör kanske inte till mitt vanliga jag. Väl hemma möttes jag av en värmebölja som tvingat mig att mestadels vara inne i verkstaden med stängd port för att hålla värmen stången. Det blev en justering av stoppet för skottkärran på gödseltransportören. Den lyckades jag avklara under förmiddagen då värmen ännu inte hunnit bli så tryckande. Det är inte så kul att sitta med långärmat och svetsa när det är så varmt. Imorgon blir det den första officiella tömningen, och projektet kan förhoppningsvis helt och hållet läggas till handlingarna. Jag kände att jag behövde göra en insats och skänka hönsen en chans till lite mer skugga ute i hönsgården – så det blev ett litet tak som man kan flytta runt. När jag var inne och justerade vattenautomaten såg jag hur några av hönsen låg och badade i spånet, och fick dåligt samvete för att de ännu inte fått något sandbad, så två gamla däck sågades snabbt upp och fylldes med sand för att de ska kunna sköta hygienen. De avverkar det gröna snabbt inne i gården, så det börjar bli dags att göra i ordning själva hagen – när värmen äntligen bedarrade, kunde jag slå ner de sista stolparna.. Nu återstår det att sätta upp själva elstaket och koppla på ström, sedan kan vi avlasta gården på grönbete när vi är hemma.
El, bord och foderstation
Under veckan som gick var elektrikern på besök och trollade fram några uttag och belysning till hönshuset. Hoppas nu att allt håller normerna med tanke på att miljön i hönshuset klassas som en brandfarlig miljö. Alla eluttag och armaturen är brandklassade och håller en tillräckligt hög IP-klassning. Kopplingsdosorna är gjorda i metall och är mer än dammtäta, så där har vi inga problem. Uttagen, som inte går att få helt dammtäta, har placerats i taket upp och ner, för att minimera risken att damm kommer in. I samma ögonblick som jag kopplar in en värmelampa bryter jag ändå mot riktlinjerna för användning av el i hönshus. Vi får försöka damma ur hönshuset i samband med att vi har kycklingar med värmebehov. Jag ägnade mig en stund åt att märka upp den ena elcentralen ute i maskinhallen, så man vet vilken propp man ska byta vid behov.
Idag slipade jag av kabeltrumman som vi ska ha till läshörnan. Jag använde sliprondellen då det inte fanns några krav på att bli helt plant. Jag använde gasolbrännaren till att svedda träet så att ådrorna kom fram. Jag var lite orolig för att det skulle bli lite för mycket vilda-västern-känsla, men det blev tillräckligt bra för att jag skulle våga byta ut det gamla bordet.
Nu har fåglarna blivit så stora, så att vi öppnat luckan ut till gården, men de verkar ha det alldeles för bra inne i hönshuset, så ingen har ännu efter två dygn lämnat hemmets fyra väggar för att uppleva bar himmel. Inte blev det väl bättre av att jag byggde en foderautomat av några avloppsrör och kopplingar. Vi glömde köpa spikband för att fästa upp dem, men efter lite funderande gjorde jag ett försök att tillverka en hållare som medger att man enkelt kan plocka bort rören. Det kan vara bra när man ska städa, och om man måste tvätta anordningen någon gång. Dessutom blev det elegantare än vad en uppfästning med spikband hade tett sig.
Nu haver jag haspat, precis överallt!
Igår hann jag klippa ängen inför dagens hästutställning som bestod av 16 av drygt 20 anmälda fjordingar. Hästdagar brukar innebära att jag får ta på mig vaktmästarrollen, och fixa det som ingen annan hinner, eller det som jag klarar av bättre än de som gillar hästar mer än verktyg. Huvudfokus utöver eldragning till ljudanläggningen blev att sätta upp en målning väl synlig för beskådan, men ändå skyddad från damm och hundar. Tavlan, som heter “Fjordhästar och smörblommor” som donerats av Ylva Hagfält till den som blev BIS (Best In Show). Vid tiotiden då jag kände att jag inte tillförde så mycket åkte jag till Uppsala för att handla mat och diverse mer eller mindre nödvändiga saker från alla gubbdagis som ligger bra till – “när man ändå är där”. Jag brukar skriva en lista med saker som jag saknar. Dels för att inte glömma bort någonting viktigt, men också för att inte förledas bland alla lockvaror. En sak som jag inte har för vana att ha på mig är kniv, trots att det är ett så pass användbart verktyg. Den är ju heller inte ivägen när den sitter fast i skärpet. Det fick hur som helst bli en kniv – Nu ska jag bara lära mig att komma ihåg att använda den!
När jag kom hem från Uppsala möttes jag av beskedet att Joker – vår häst – hade blivit BIS, och därmed har jag en tavla att hänga upp…..igen! Just nu står den i vårt arbetsrum och “mognar”, innan vi hittar en lämplig väggyta för den.
Eftermiddagen tillbringades i smidesverkstan för att tillverka diverse haspar till hönsgården. Det tog ett tag att lista ut hur jag skulle göra öglorna runda. Det blev betydligt enklare när jag tillverkat en gig att forma dem runt. På huvudingången till hönsgården fick jag komma fram med en lite annorlunda lösning eftersom man vill kunna stänga efter sig när man själv går in. Det fick bli en bygel som kan manövreras från både ut- och insidan. Dörren ut mot hönshagen klarar sig gott och väl med en hasp på insidan. Imorgon kanske jag kan få nätet över hönsgården på plats och stenar i nederkanten där nätet möter marken. Först då har jag gjort alla måsten och kan gå ner på halvfart….om jag vill!
Det tar tid med detaljerna
Under veckan blev det som väntat inte så mycket utfört. Jag hann dock med att sätta fast, måla och näta dörrarna till hönsgården. Man får ta på sig många olika yrkesroller om än amatörmässigt. I torsdag fick jag äntligen ändan ur vagnen och kopplade om så att högtryckstvätten och stallet tar vatten från avhärdningsfiltret istället för att ta det direkt på inkommande vatten. Under drygt två år hade det bildats en millimeter tjockt lager med kalk i diskhon inne i pumprummet. Det har varit en utmaning tidigare att få bilarna rena utan att det blivit vita fläckar på lacken. Idag sadlade jag om till smed för att lösa problemet med vinterluckan till hönshuset. Det gäller att passa på att smida när det är varmt. Svettigt var det i alla fall! Kort därefter lockade jag fram snickaren i mig och tillverkade sommarluckan. Den är till skillnad från vinterluckan inte isolerad. Det blev lagom att ta en dricka- och målarpaus mellan varje hål som jag mödosamt grävde till stolpfundamenten, som ska hålla upp nättaket och ge stadga åt hela hönsgården. Det är många detaljer som var och en kanske inte tar så lång tid, men de är så många att man hela tiden luras att tro att man snart är färdig med sitt projekt. Det har börjat krafsas och pipas inifrån äggkläckaren, så nu har jag mellan en och två veckor på mig att få det klart. Prognosen att hinna klart är ganska god, så jag kan nog dra benen efter mig ett tag till!
De saker som jag ser framför mig att vi behöver få klart:
- Sätta stolpar och bygga stomme för nät över hönsgården
- Sätta nät över hönshagen
- Sätta sten över galler i nederkant av hönsgården
- Bygga spång till ingången
- Sittpinnar i hönshuset
- Reden i hönshuset
- Elstaket i hönshagen
- Haspar på gårdsdörrar och sommarluckan
- Takpapp på entrén
- Vindskivor till taket när andan faller på
- Solskydd för dagar som denna
- Dra el till hönshuset före vintern
Att hinna ikapp
Just nu känns det som att naturen, alla måsten och min vilja ligger i fas. Jag får otroligt mycket gjort samtidigt som ingenting direkt hänger över mig som en våt filt. Projekten och uppdragen som jag åtar mig fungerar som en diskmaskin som hinner diska och tömmas lagom till att nästa laddning disk skriker om att bli ren. Igår var det premiär att använda eldringen. Jag hann precis konstruera två avlastningsbord som man kan haka på ringen vid behov. Idag gick jag upp till RC-banan för att hålla växtligheten i schack. Nu börjar gräset etablera sig där jag vill. Hälften av körupplevelsen ligger i att omgivningen runt banan känns naturlig och välskött för att inte distrahera körningen. Egentligen skulle jag vilja börja plantera lite perenna växter på utvalda platser, men det får stå tillbaka till förmån för andra projekt just nu. Idag har jag börjat sätta upp putsnät på hönsgården. Det var nästan lite för varmt att jobba, och jag nöjde mig med tio våder. 3 deciliter nitrometan uppe vi RC-banan fick bli dagens belöning och boost för självkänslan.
Eldrigen på plats
Jag tycker alltid att det är lite extra tillfredsställande när material som betraktas som skräp, kan få en andra chans. Jag är inte så mycket för att ta gamla saker och göra om de till någonting annat. Exempel på detta är när man använder hästskor till klädhängare eller gökur till fågelholkar. Gökur är överhuvudtaget inget jag direkt vurmar för. I det här fallet kunde jag ta gamla trasiga tegelpannor och “mortla” ner i eldringen som underlag. Eventuellt vatten som fryser på vintern kommer antingen att redan ha runnit ut eller så kommer det finnas gott om utrymme att expandera när det fryser på. Jag passade på att spola bort mossa och skräp som samlats på uteplatsen. Det är otroligt vad mycket biologisk material som dyker upp från tomma intet. Eftersom jag inte har prioriterat att placera ut tappställen för vatten lite här och var, fick jag lösa vattenförsörjningen till högtrycken med vattendunkar. Det gick åt 7 dukar innan jag hunnit spola av alla plattor. Som vanligt är det bara några saker kvar innan jag känner mig klar. Bland annat ska jag försöka bygga någon slags avlastningsyta som ska fästas på betongringen. Konstruktion och design avvaktar jag med till i helgen.
Ett steg i taget.
Under veckodagarna hinner man inte med så mycket åt gången, men varje timme man lägger ner hinner man ganska långt, och till slut är man färdig. Igår öppnade jag formen och raspade bort gjutskägget innan betongen brunnit helt klart. Nu går det inte lura ut mycket mer av formvirket som får åka med till tippen vid nästa besök. Idag tog jag bort den gamla eldstaden som jag redan lagat två gånger. Hade jag lagat den en gång till, så hade jag ändå fått ta bort den först. En ring i betong kommer hålla mycket bättre är mina gissningar. Speciellt med tanke på all armering jag haft i. Trots sina dryga tvåhundra kilo, kunde jag för egen maskin välta upp ringen och rulla den till uteplatsen, som sett sina bästa dagar, liksom själva designen som andas tidigt 80-tal med inspiration från vad man då förmodligen trodde var tidlöst. Betongringen ska först få sin slutliga placering efter kommande gemensamma beslut, innan jag ska fylla den med material som inte suger åt sig vatten och fryser på vintern. Jag vet inte om jag ska kalka den, eller låta den förbli “tidlöst” betonggrå.