Jag fick ett ryck och följde med på årets stora fjordhästhändelse i Östergötland. Det var bitvis en överdos av socialt umgänge, men en hel del tid att samla på motiv och öva på de fotografiska färdigheterna. Med ett väder som normalt skulle få mig att stanna inomhus ägnade jag mig åt att vandra runt på anläggningen och i dess omgivning för att hitta motiv. Eter ett tag hittar man allt möjligt att fotografera. En hästintresserad som förstår sig på hur hästar ska se ut fanns det säkert mycket mer att använda en kamera till, men för mig som knappt ser skillnaden på en hingst och ett sto fick jag förlita mig på vad omgivningen och naturen hade att erbjuda. Eftersom jag kom i egen bil av praktiska skäl kunde jag lämna tillställningen redan på söndag morgon.
När jag kom hem begav jag mig ut i skogen för att plocka lite kantareller, och som fotograf ska man alltid ha kameran i beredskap. Helt plötsligt omgavs jag av ett magiskt sken som jag var tvungen att få på bild. Dessvärre lyckades jag inte få tillräcklig skärpa för att skapa den perfekta bilden, men motivet ger ändå en känsla av skogen när den är som bäst.
Det har varit en intensiv helg, men samtidigt ganska kul. Det har hela tiden funnits någonting att fotografera eller göra. Traditionsenligt brukar det komma ett antal gäster i den “inre kretsen” redan på fredagen, och då brukar vi stå för maten. Den här gången bjöd jag på hemmalagad pasta med jätteräkor i egen tomatsås. Trots tidigt sänggående är man lite trött på morgonen. Antagligen handlar det om social baksmälla efter allt interagerande. – Var har ni osthyvel? ,- har ni en kastrull? , – hur funkar den här, – hur gör du det där? – åååh….har ni två diskmaskiner? …..- Ja, börja gärna med att fylla på den som det redan är skitig disk i så kan vi hålla jämna steg med köksordningen för att förhindra kaos. Frågorna, svaren och uppmaningarna är många. Vi får samtidigt mycket beröm för att allt är så välordnat och fint. Igår lagade jag ceviche och flammkuchen till tränaren och oss. Den här gången lyckades jag synka så att vi kunde äta tillsammans med alla andra. Annars brukar vi vara sist ut med vår kulinariska måltid medan andra skrämmer sin mat i mikrovågsugnen eller på grillen.
Idag har jag mest gått och skrotat runt och lekt med kameran. En och annan konstnärlig bild har jag väl lyckats få till, men det är inte speciellt inspirerande att springa runt på gården när solen står högt på himlen och kontrasterna blir stora. Det börjar bli ett potentiellt problem att sortera och redigera bilder. Jag måste börja med en mer logisk sortering för att inte skapa kaos i datorn. Det är så lätt att vittja kameran på ett hundratal bilder som när man granskat kvalitén kanske sparar hälften, men det är mycket det med.
Jag gjorde en andra stor skörd av tomater som kommer hamna i frysen för senare konsumtion. Just nu står de och puttrar på spisen för att få bort den skarpaste syran. Nu är ganska många av tomaterna söta både till storlek och smak redan från början, så jag behöver inte koka dem allt för länge innan umamin ersätter den skarpa smaken som tomater lätt kan få om man har för bråttom med matlagningen. Nu väntar lite fågelskötsel och eventuellt en runda till med kameran innan vi kastar in handduken och äter varsin frys-pizza.
Nu närmar sig hösten och mörkret kortar ner dagarna allt mer. Det är dags att börja ägna sig åt att förbereda gården för vintervila. Möbler ska plockas in, pumpar och tankar ska prepareras för minusgrader och växthuset ska tömmas på det sista som erbjuds i grönsaksväg. På sätt och vis är det skönt att tempot trappas ner, men å andra sidan skulle jag ha velat hinna med mer. Nu får jag vänta till nästa år med att bygga orangeriet. Robotgräsklipparen ska förberedas så att den kan sätta igång och sköta större delen av klippningen när gräset börjar spira. En avgränsning ner mot dammen så att ankor, gäss och kalkoner kan skyddas mot räven hann vi heller inte med att få klart. Nästa helg blir den sista hästhelgen för säsongen. Samtidigt som det är ganska socialt intensivt så är det alltid trevligt med liv och rörelse på gården. Nu kommer det finnas tid till att drömma om vad man ska göra nästa år. Jag kanske hinner skicka in en bygganmälan till kommunen så att jag kan sätta spaden i marken så fort tjälen går ur backen. Av alla rönnbär att döma så kommer det bli en riktig vargavinter, men bondepraktikan kanske inte längre stämmer.
Veckan som gått har förflutit obemärkt förbi. Inga projekt har startats eller avslutats, utan jag har bara kunnat ägna mig åt att förvalta, underhålla och skapa ordna. Ångmaskinen har varit framme en liten stund varje dag för att mota bort fläckar och fett i köket. Imorgon ska jag ta och ångmoppa golvet. Vi har hjälpts åt att sakta men säkert plocka undan sådant som inte används och slängt eller förberett saker som aldrig kommer att användas för andrahandsmarknaden. Halva släkten i rakt nedstigande led har hjälpt till med att rensa ut garaget som varit överbelamrat med prylar och skräp. Jag fortsätter att samla på ljusintryck genom min kamera som jag uppskattar mer och mer. Det finns så mycket som isolerat från allt annat runt omkring helt plötsligt får en mening. Det är lite som i vardagen, man missar alla bra saker som försvinner i allt bakgrundsbrus. Man kan höja volymen på musiken, men efter ett tag tar öronen stryk och gör att man blir döv.
Idag blir vi bjudna på gåsmiddag på hemmaplan. S och D står för matlagningen idag, så jag kan sitta och uppdatera bloggen utan att behöva passa tider eller riskera att något bränns vid. Jag kan sitta här och lyssna på lugn musik och fundera på hur jag ska få de sista tomaterna att mogna innan kung Bore hinner före och suger den sista livskraften ur plantorna, medan kockarna står i köket och skivar potatis, lagar sås och kryddar maten efter behag.
I veckan så skaffade jag en ny kameraväska som rymmer drönaren och kameran. Först var jag inne på att skaffa en som öven rymmer dator, läsplatta, laddare och kablar, men det skulle bli för tungt att släpa på. Det är ju inte så ofta som jag behöver dator när jag fotograferar. Jag försöker att alltid ha kameran i beredskap även på jobbet. Man vet aldrig när man ser något som gör sig bra på bild som exempelvis en vit svan i skepnad av Rudbeckia. Mitt ärvda 35-millimetersobjektiv har jag lämnat in på service. Tillbehörsringen har fått sig en törn och fokus måste justeras. Jag är förpassad till 50 eller 90 millimeter under tiden. Alla människor lär se motiv naturligt i olika brännvidder. Jag är lite osäker på om jag är 28, 35 eller 50 millimeter. Jag vet att jag gillade 28 millimeter under min analoga tid, men just nu känns 50 ganska bra. Det kanske har med åldern att göra? Bäst att behålla 90-millimeters objektivet även om jag inte använder det så ofta just nu.
Jaha – Då var den semestern över! Samtidigt som det känns som att tiden flugit iväg har jag hunnit med en hel del samtidigt som det känns som evigheter sedan jag förvärvsarbetade. Tomaterna mognar i en rasande fast, och nu kan jag äntligen gå och plocka som om jag stod i affären. Det är lite lyxigt att kunna göra en tomatsås eller sallad med egna tomater. Trots att tomaterna får vatten 5 gånger om dagen så spricker de. Ett tecken på att tomatplantor fått för lite vatten under en tid, och sedan får vatten brukar resultera i spruckna tomater om jag är korrekt påläst. Till nästa säsong får jag kanske ändra vattningen efter temperatur och solinstrålning. Allt är ju möjligt! Idag gjorde jag iordning några pallar för att kunna flytta på alla glas som vi tagit till vara på. Jag tror inte att jag hinner få klart orangeriet i år med tanke på att jag måste göra en bygganmälan förs. Lite nervöst var det att transportera in rutorna i maskinhallen med hjälp av traktorn och en ivrigt signalerande och viftande dotter. Det blev två pallar totalt. En fylld med isolerade tvåglasrutor och den andra med enkelglas och laminerade säkerhetsglas. Äntligen kunde jag rensa ut i verkstan efter att ha haft kaos i den under några veckors tid. Nu ska vi börja med att städa bort sådant som vi inte behöver och få ordning på alla utrymmen som vi har. Bort med sådant som inte är vårt eller behöver skulle man kunna säga. Den nya kameran har också fått lite kärlek och jag håller på för fullt att lära om mig från att sikta och tycka av till att fokusera, välja bländare, tid och komposition. Jag har nog aldrig raderat så många bilder som jag gör nu. Jag är i alla fall nöjd och antar utmaningen med glädje!
