Alla mina projekt

Igår fick jag materialet till flaggstångsstagen som ska ersätta de gamla och sönderrostade, som hållit upp flaggstången på mina föräldrars ladställe i Finland. Själva jobbet var självpåtaget sedan förra årets visit, då jag hade idéer om att kanske kunna svetsa på nytt material, men jag inser nu att det hade blivit svårt att få till det snyggt utan att kunna bocka och värma materialet. Jag hade visserligen redan då planer på att göra iordning en smedja, men jag hade då ingen aning om hur man gjorde hål utan att borra och ta bort material. “Fötterna” på stagen hade nog blivit för tunna, om jag bara plattat till ändarna, och sedan borrat. För mig som aldrig hållit på med smide, eller funderat på hur man driver upp ett hål, blev jag förvånad över hur pass enkla metoder man använder. Därmed inte sagt att det inte är tungt, eller oproblematiskt att utföra. Efter ett dussin uppdrivna hål, kan jag nu konstatera att jag hjälpligt behärskar metoden. Helt klart användbar. Nu ska stagen grundmålas innan de kan lämna verkstaden.

Temat med kräldjur tycks fortsätta ett tag till! Den första serieproduktionen av “servettormar” har nu lämnat smedjan. Det blev 12 stycken. Man kan inte riktigt tro att det går åt en halv meter rundstång per “individ”. Det var knepigare än väntat att få alla att bli någorlunda lika. Men det blir väl så, när man formar varje servettringsorm på fri hand. En teknik som jag först nu börjar få koll på, är att smalna av en stång till en spets utan att materialet fransar sig. En annan sak som blir tydlig efter någon halvtimmes oavbrutet hamrande, är att underarmar och händer får ordentlig motion. Gör man flera saker samtidigt behöver man inte vänta på att järnet blir varmt, det finns alltid något som är tillräckligt varmt för att bearbetas.

På temat kräldjur fortsatte jag idag i smedjan med ytterligare ett ett föremål till samlingen – “The serpent”. Det blev knepigare än jag tänkt mig att tillverka en skål för grönsaker eller frukt, men ändå ett roligt och lagom utmanande smidesprojekt. Första problemet var att hantera den långa rundstången. Det finns liksom ingenting att ta tag i, sedan är den lång och otymlig. Öppningen i ässjan är heller inte större än 25 cm, så det blir svårt att göra en större skål än så här. Jag insåg att jag saknar ett verktyg för att böja rundstången jämt. Det fick bli två polygriper och en hammare istället. Jag får väl tillverka en tång för ändamålet om behovet att göra fler skålar skulle dyka upp. Skålen visade sig fungera utmärkt till lök och chili i alla fall – tveksamt om den går att använda till chips.

Det är riktigt kul att smida – speciellt när man kan forma sina egna designföremål. Efter att jag lyckades vrida korkskruven….åt rätt håll den här gången, gav jag mig i kast med att smida en ljusstake. Det tillhör väl ett av de föremål som alla smeder format. Ganska snart fick den smeknamnet “Lizzard”. Ursprungligen hade jag tänkt mig en rakare design, men benen hamnade lite fel för att den skulle stå stadigt. Receptet blev att kröka till den, vilket gav den en tilltalande form, som liknar en ödla som slingrar sig fram. Jag får se om det blir fler – bra att ge bort som present, om inte annat. Jag måste ju i alla fall göra en till, då uppfattningen i Antikrundan verkar vara att värdet stiger över det dubbla om det finns två.