Jag gläds mer och mer åt att kunna gå ut i smedjan och svettas lite emellanåt. Jag hoppar mellan att få inspiration från nätet, och sedan gå ut för att försöka på egen hand. Det tycks vara så, att man ska värma på järnet ordentligt innan man börjar smida, och varje slag ska vara bestämt och riktat med en tanke som formar metallen i önskad riktning. Det är svårt, men roligt, och framför allt stimulerande när man når dit man vill. Jag har experimenterat med lite olika design på kapsylöppnare, och försöker komma fram med en, för mig tilltalande, design. Inga krusiduller och vridna fyrkantstänger, som skulle kunna liknas med motsvarande snickarens “snickarglädje”. Funktion och renhet är det som gäller, och man går gärna se att det är smitt. Det bästa med att smida kapsylöppnare är att man inte kan släppa ifrån sig dessa innan de genomgått ett visst mått av kvalitetskontroll på en riktig flaska med önskad törstsläckare. En bra aktivitet, efter att ha svettats i smedjan. Skål!