Alla mina projekt

Då var sista hålet gängat, och nu kan reglaget monteras i båten. Bara det kunde bli några grader varmare först. Antagligen måste jag göra lite anpassningar för vajerfästena i själva båten, innan båten kan manövreras. Med hjälp av en fjäder, stålkula och en stoppskruv lyckades jag få ett distinkt neutralläge för backslaget. Klick säger det! Gasreglagets tröghet regleras på samma sätt, med undantag för att den är helt steglös. Eventuellt lägger jag till ett “tomgångsläge”, om det skulle bli nödvändigt. Det som saknas på reglaget är egentligen en “dödare” för motorn, men den få bli ett separat projekt. Pjäsen innehåller redan en hel del komponenter, och jag är rädd att förstöra “renheten” i designen. Det tar emot lite, att lämna ifrån sig reglaget, eftersom det känns så bra att bara sitta och leka med det vid skrivbordet. Det blir en bra anledning att åka ut till båten lite oftare, bara för att få “känna” på spakarna.

Det är inte utan att man drömmer sig bort till båten när man står och svarvar mässingsknopparna som ska pryda reglagen. Man hoppas innerligt att det ska fungera utan krångel, speciellt som jag nu plöjt ner några timmar i det. Klart att det är kul att svarva, och fräsa, men det är roligare att berätta vad man svarvar, än att bara säga att man svarvar…om någon skulle undra varför man missat allt viktigt på teven. Nu är det lite “finlir” kvar. Ett fäste ska göras och någon slags broms på varje vändskiva för gas-, respektive växeldelen måste konstrueras. Man vill ju att reglagen ska stanna i det läge som man ställer dem på. Just nu får kullagrena rulla så bra de är tänkta att rulla utan minsta motstånd. Någonting kommer jag nog på. Det brukar jag göra….

Nu börjar man kunna ana hur gas- och växelreglaget kommer att fungera. Målet var att få en så “ren” och elegant lösning som möjligt, utan krånglande delar, som det så lätt blir när det handlar om finmekanik. Det verkar som att det kommer gå vägen. Nu återstår att sätta dit spakar och ett fäste, samt fastlåsning av lagrena. Det svåraste när man inte har tillgång till andra märverktyg än ett skjutmått är att få “sugande passform på allt. Trots en del missöden, med arbetsstycken som inte varit ordentligt fastsatta, och vändskär som spruckit för att jag varit för ivrig, har det gått bra. En tröskel för vad jag tidigare inte ansåg vara möjligt att genomföra, har passerats. Ju längre man bearbetat en del, ju mer nervöst är det att fräsa, svarva eller borra i delen. Å andra sidan vet man hur man ska tillverka en ny del, om man nu skulle råka göra fel!