Idag tog jag mig i kragen och begav mig ut i verkstan för att fila till det sista på TV-armen till sovrummet. Nu kan man få en behaglig betraktningsvinkel dom gånger man väljer att avsluta dagen med TV-tittande i sängen. Det känns lite magiskt när teven sakta intar sin position. Jag har triggat armen på när teven startar och stoppar så man behöver inga extra knappar eller kontroller för att styra det hela. Den enda nackdelen är att teven inte är helt avslagen och det tar ett tag för den att meddela att den sover eller är vaken med fördröjning upp till 30 sekunder efter att bilden slagits på eller av. Precis så lång tid så att man tror att någonting är fel. Jag får kanske trigga på någonting annat i framtiden, men för tillfället får detta duga – jag vill ju inte bli väckt när teven ska stängas av. Det skulle ta längre tid att hitta en förkommen fjärrkontroll. Nu är detta lilla miniprojekt som påbörjades i somras äntligen avslutat. Nu kanske man skulle ägna lite tid till att göra det mysigt i sovrummet. Just nu känns det som ett slagfält med diverse klädhögar och andra föremål som bättre skulle passa någon annanstans.
Som väntat fortsätter benet att värka och sprätta. Inatt kunde jag sova fram till klockan 6 på morgonen, då jag gick ner och la mig på soffan för att få någon timmes vila till innan det var dags för första portionen värktabletter och påtvingande av stödstrumporna. Oron och hoppet avlöser varandra och man letar hela tiden efter logiska förklaringar till mina symptom. Ingenting jag läser om eller hör talas om passar in på mig helt och hållet. Jag kan bara konstatera att någonting är fel.