Alla mina projekt

Efter att Svante och Janne demonterade backslaget tog Svante och jag vid och gav oss i kast med att montera av svänghjulet. Det är så fruktansvärt tungt, så jag undrar lite över hur vi ska lyckas få det på plats. Svante och jag konstaterade att vi förmodligen var de minst lämpade att hålla på med så tunga saker, med tanke på ryggar och muskler. “Vi får väl vara bättre på att tänka, och klura istället…..”, blev det självklara alternativet . Vi lyckades få loss svänghulet med hjälp at samma hävarm som jag konstruerade till att lyfta av toppen med. Vi kom inte hela vägen, då vi upptäckte att det var ytterligare en kåpa att demontera innan vi kan plocka ur axeln. Till det kommer vi behöva en liten travers för att flytta på svänghjulet. Vi fick bort båda lagerhalvorna som hade skulit fast i axeln. Troligtvis är det trots allt inte frågan om att motorn fått för lite kylning, utan snarare så att legret inte fått tillräcklig smörjning. Min teori är att vi inte lyckades få ut allt vatten ur motorn efter att båten sjunkit, och sedan har olja och vatten emulgerat, och skapat en propp i någon oljekanal. När vi får bort axeln kan vi undersöka saken närmare. Nu måste jag konstruera några stöd för motorn, eftersom kåpan som vi ska ta bort är den del som vilar mot motorfästet idag. Jag kan ju trösta mig med att det inte råder några tvivel om vad som behöver göras.

Hoppet är det sista som lämnar en sägs det. Jag kan inte längre räkna till hur många gånger jag trott att nästa steg i felsökningen ska ge svar på varför motorn inte går att vrida runt utan att ta i för kung och fosterland. Ingenting hittills har visat några tecken på att någonting skulle gått sönder i motorn. Svante och jag lossade först två av de fyra överfallen till ramlagrena, och kunde konstatera att det fortfarande gick alldeles för trögt. Först när vi kom till sista lagröverfallet, lossnade det, och en stor sten släppte från mina axlar. Nu är problemet inte ännu löst, men vi har hittat felet! Nu måste vi försöka plocka bort lagret, som verkar ha smält ihop med axeln. I värsta fall, vilket också är troligt, är att vi måste demontera axeln och slipa den. Förhoppningsvis kan vi göra det utan att behöva lyfta, eller flytta på motorn. En sak är säker – nu finns det hopp! Har jag kommit såhär långt finns, det nog ingenting som kan stoppa mig i att lyckas med det som så länge känts som omöjligt.

Resultatet av mitt senaste besök på Moälven blev en smärre besvikelse. Det positiva var att det utan större ansträngning gick att ta ut cylinderkolvarna. Nu har jag inte mätt upp kolvarna ännu, men de ser relativt intakta ut. Kolv nummer två, ser lite medtagen ut uppe på toppen, troligtvis ett resultat av att det funnits vatten kvar i cylindern. Konstigt nog verkar det inte lostnat några bitar, men gropig är den i alla fall. En kolvring hade gått av på kolv nummer ett, men jag kan inte se några ovanligt grova repor på fodrena, vilket tyder på att nypningen inte skett i någon cylinder. Vevlagrena ser också bra ut, med resarvation för att jag inte mätt upp ovaliteten. Nu fortsätter tyvärr arbetet med felsökningen vidare. Om det inte är något ramlager som skurit blir jag lite besviken – för då ligger det förmodligen utanför motorblocket, och då hade man kunnat köra ett tag till utan att plocka isär hela motorn. Det är klart – det var nog bra att göra en översyn, med tanke på den trasiga kolvringen. Jag har studerat verkstadshandboken, och det verkar som att det går att demontera ramlagrena utan att behöva plocka bort vevaxeln. Expertråden får jag hämta från allvetarna på maskinforumet. Fortsättning följer….

Först får jag känna mig lite stolt över att jag helt på egen hand lyckades lyfta av cylinderlocket. Några befarade 120kg, var det inte tal om, utan snarare 25-30kg. Jag hade dock inte lyckats lyfta den utan hjälp av hävstångskranen jag byggde igår. Jag kan konstatera att många av de justeringsanordningarna som jag la ner tid på, var överflödiga. Lyftarmen passade i höjd och längsled utifrån de mått jag tagit på traktorn här hemma. Ibland är det bra att ha en maskin på nära håll, när man ska testa och anpassa. Kanske jag får anledning att använda den till annat också, och då kan det ändå vara bra med justeringsmöjligheter. Nu närmar sig stunden då vi vet vad som är felet. Hittills har jag inte stött på någonting som verkar vara uppenbart fel. Jag valde att inte börja skruva, och plocka bort kolvarna riktigt ännu. Det är dumt att stöta på problem det sista man gör innan man lämnar Moälven har jag lärt mig. Motorn “nyper” i alla fall vid varje kolvvändning från maxläget, vilket ger tydliga indikationer på att problemet ligger i foder/kolv, och inte på vevaxel, vevlager, ramlager, eller någonting annat. Jag har skickat in bilderna på maskinisten.net, som är ett forum för maskinintresserade. Vi får se vad jag får för svar, och vad nästa steg i felsökningsprocessen blir. I väntan på svar finns det gott om andra saker att pyssla med.

Eftera att i snart två veckor funderat över hur jag ska lyckas lyfta cylindertoppen till motorn, har jag kommit fram till en ganska enkel lösning. Jag har hela tiden fokuserat kring hur man ska kunna vincha, eller lyfta upp toppen med hjälp av domkraft, men det har hela tiden stupat på hur det hela ska kunna förankras. Motorlyftar har ett stort problem, och det är att de inte skulle få plats, eller gå under motorn. En enkel hävarmsprincip borde kunna lösa problemet. På så sätt får man ju balansen per automatik. Det är bara ett plant underlag som behövs, cch det finns det ju gott om. Bara vi kan få över blocket över pinnbultarna är problemet i princip löst. Sedan kan man låta blocket glida åt sidan med en planka som underlag. Nu har jag testat att lyfta 105 kg, utan någon större ansträngning, och en överslagsrägning säger mig att blocket inte bör väga mer än 70 kg max. Imorgon är det nog dax att lyfta av cylinderblocket. Då får vi se, hur mycket som behövs bytas!

Efter att ha letat runt och ställt frågor till kunnigt folk på Internet, fortskrider arbetet med att demontera motorn. Varje tillfälle är som ett pass på gymmet. Jag var länge tveksam till om jag själv verkligen skulle klara av att felsöka och reparera motorn på Moälven. Det har varit så många nya termer och begrepp, så hälfte hade varit mer än nog. En annan faktor är storleken på allt. Förra helgen tog jag ett steg tillbaka och gav mig på att felsöka och reparera åkgräsklipparens motor. Visserligen är det en bensinmotor, och mycket mindre, men ändå en motor. När jag hade tömt ut alla vanliga knep för att få igång en motor, utan att lyckas. Precis när  självförtroendet fick en ny bottennotering på mycket länge, hittade jag någon på nätet som hade exakt samma symptom. Det visade sig att precis som på hans motor, så hade woodruffkilen* på svänghjulet skjuvats av till följd av ett allt för hastigt stopp, som när bladen stoppas av en stor sten som kommer ivägen. Odet woodruffkil, är  ett i mängden av alla nya benämningar och begrepp, som hjälpt mig att fortsätta med felsökningen på Moälvens motor. När Svante och jag kastade in handduken förra gången, så hade vi lyckats lossa på en av sex bultar till överfallen på vevlagrena. Förra gången lyckades jag lossa de återstående fem, för att konstatera att vevlagrena inte är problemet. Ett tips om att slå i lite diesel i cylindrarna har lett mig vidare i felsökningen. Jag kan nu konstatera att cylender två verkar vara den som orsakar problemet. Vätskan rinner rakt igenom, vilket den inte borde göra om allt är tätt – som det ska vara. Nu återstår två av femton bultar som måste lösgöras, innan cylinderlocket kan lyftas av. Jag gick bet på dessa, då jag saknar en tillräckligt lång 23-hylsa. Jag har fått uppgifter om att toppen väger mellan 70 och 135 kilo, beroende på om man räknar med upplevd eller verklig vikt. Det är nog vikten och krafterna som behövs för att lyckas, som utgör det största mentala hindret.

* En woodruffkil är en halvmåneformad kil, som förbinder en axel med det den ska driva – exemplevis ett svänghjul, eller remskiva.

Nu har fasen då jag accepterat läget infunnit sig, och ett nytt mål har kunnat sättas upp i projektet kring Moälven. Tar jag det här, steg för steg, så kommer säkerligen även det nya målet uppfyllas – att få igång motorn igen. Just nu håller jag på att tillverka en stor bultskalle som ska sättas på remskivan som är i  förbindelse med vevaxeln. De bultar som tidigare remskivan suttit fast med, är för klena att få grepp om, och risken för runddragning är överhängande. Nu återstår det att fräsa ett kilspår i bultens axel, och fräsa till en kil. Sedan ska vi nog med en stor skiftnyckel, polygrip, eller rörtång modell större, kunna snurra på vevaxeln för att lokalisera felet, utan att behöva skruva isär hela motorn. Jag känner en oerhörd tillfredställelse i, att jag själv faktiskt kan gå ner till verkstan, och svarva, fräsa och borra vad jag jag behöver, istället för att jaga rätt på någon annan “stackare” som ska försöka tillverka någonting efter mitt huvud, och mina önskemål.

Vi var verkligen på G! Alla delar runt motorn var fixade, all elen, backslag, gasreglage, instrument, ja allt var så pass klart att vi äntligen skulle kunna börja göra utfärder med Moälven igen. Det var ju bara resten kvar! Svante och jag var ute förra lördagen på en tur för att trimma in programvaran till sonarn, när motorn la av ute på Saxarfjärden. Sjöräddningssällskapet fick ännu en gång komma till Moälvens undsättning. Söndagen gick mer eller mindre åt till att deppa, och försöka analysera vad som var orsaken till haveriet, och vilka möjliga skador som motorn tagit. På måndagen tog vi oss modet att åka ut för att försöka göra ett startförsök. Dessvärre ville motorn knappt gå runt. Lyckan i allt elände var att vi fick tag i någon med erfarenhet, som dessutom kunde tänka sig att titta på motorn. Jag såg framför mig att vi skulle behöva lyfta ut motorn, med allt vad det skulle innebära i tid, resurser och insatser. På torsdagen fick vi så äntligen dit någon som inte bara såg motorn som en stor järnklump, utan någon som kunde svänga sig med vackra ord, som exempelvis kolvringar, vevaxel, glidlager, topp, ventilsäten och samtidigt veta vad det var för någonting. Sånt där som man inte kan se, om man inte öppnar motorn. Vi kom fram till vad som behövde göras. Första steget var att tömma motorn på olja, och sedan ta loss oljetråget. Idag åkte jag förbi och skruvade loss nämnda detalj från motorn, och kunde konstatera att allt för blotta ögat ser helt ut. Nästa ste kommer bli att lossa överfallen till vev-, och ramlagrena och se om något av dem är orsaken till att motorn inte går runt som den ska. Har vi tur så är det något av dessa som kärvar. Framtiden får visa. Det känns mycket tryggare att skruva i motorn när man vet vad sakerna heter. Wikipedia och Goggle lär få många sökningar på motordelar från min IP-adress de närmaste dagarna.

Idag fick jag en hel del gjort, men hann inte riktigt med allt som jag skrivit ner på dagens lista. Det tog lite längre tid att täcka väggen mot motorrummet med isolering och täckskivor, än väntat. Jag målade alla träytor i en blå-grå ton, och elementen vita. Fästena till elementen fungerar, men väggarna som är byggda med 4mm plywood, är inte riktigt så starka som man skulle önska. När rören kommer på plats, kommer det emellertid att bli bra. Nästa steg blir att täcka väggarna mellan fönstrena med plywood, för att få lite trevligare inredning. Golvet får faktiskt vara som det är, trots skavanker från fuktskadorna. Jag bytte luftfilter i hopp om att bli av med det klingande ljudet som gäckat oss en tid. Det visade sig inte vara luftfiltret, även om mycket av skramlet försvann, utan det visade sig vara vattenpumpen som avger ett “ringande” ljud. Vi får se om det går att lösa. Jag kopplade också in signalhornet, så nu fungerar allt på instrumentbrädan. Testade också att trådlöst komma åt information från ekolodet och GPS:en – det fungerade utan problem! Bordet uppe i styrhytten fick en liten lätt avslipning. Lite historia kan vi ju spara på.

Just nu är det mycket som kretsar kring Moälven, och att återställa båten efter besöket nere på botten. Ännu är inte riktigt allt återställt, men det som är återställt har blivit mycket bättre än vad det var tidigare. Elinstallationen och arbetet kring motorns funktioner är mycket bättre än tidigare. VI har gjort avsevärda förbättrningar på det mesta, och ur det perspektivet har vi kommit längre, än vad vi var för två år sedan. Det senaste tillskottet på förbättringar är att man numera trådlöst kan sitta och analysera bilder från havsbotten. Det gör att man inte behöver stå och trängas vid kommandobryggan, utan bekvämt sitta där det finns plats. Idag har jag gjort fästen till elementen som vi inte tidigare installerat. Man blir kanske aldrig helt klar, men det blir färre, och färre saker som måste göras, och fler saker som hamnar på önskelistan.