Någonting säger mig att man har kommit ikapp med arbetet på gården, och för den delen med livet, när man tar sig tid till att fundera över vinterförvaring av pelargoner. Frosten börjar göra sitt intåg nattetid, och det vore synd om alla pelargoner skulle duka under för kölden. Tidigare år har de övervintrat inne i foderkammaren, men det är ingen optimal lösning då de tar en hel del plats. I år har samlingen dessutom ökat med några hundra procent i och med utsmyckningen av altanen. Vi har egentligen inga förvaringsbekymmer, men ska temperaturen hålla sig över nollan är det lite värre. Högst uppe i ladan finns ett nästan helt isolerat rum som aldrig blivit färdigställ av vare sig den tidigare ägaren eller mig. Eftersom ena fönstret har varit provisoriskt fastsatt med spikar har jag antagit att något gångjärn eller beslag saknats, men idag när jag undersökte saken närmare var det bara att haka fast fönstret i gångjärnen. Må hända att det behöver målas om och underhållas, men det fungerar och borde kunna hålla kylan på rätt sida rummet. Väggarna är inte målade och det saknas el i rummet. Det behövs ingen belysning mer än det som tittar in genom fönstret enligt min botaniska och kulturella ciceron. Efter att ha dammsugit och skurat golvet från fågelbajs och muspluttar kunde jag börja flytta upp alla krukor och blomlådor till vad som framöver kommer refereras till som Pelargonrummet. Med mitt intresse för tekniska lösningar har jag kopplat in ett element som styrs av en temperatursensor. Det skulle säkert fungera med bara termostaten på elementet, men nu får jag meddelanden om temperaturen skulle sjunka för lågt. Vi låter tiden utvisa om övervintringen lyckas. Till våren kanske jag också kan använda utrymmet till att driva upp lite egna kryddor som kan planteras ut i Gropen…när den blir klar. Den enda nackdelen med Pelargonrummet är att det ligger två branta trappor upp, så det kräver friska ben minst två gånger per år när man ska flytta på “övervintrarna”.