Efter en senvinter med mycket snö, och några månaders låg aktivitet på projektfronten, har äntligen solen börjat smälta snön på vägarna. Jag försökte förra året att komma igång med cyklingen efter flera års uppehåll, men en förkylning som utlösande faktor och en massa ursäkter flyttade mitt fokus bort från den smala vägen till endorfiner och välmående. Nu gör jag ett nytt försök att komma igång. Under denna första tur på knappt 40 minuter och drygt en mil, lyckades jag förnimma tidigare känslor, där jag kunde bli lycklig av en ren och fungerande cykel. Det spelar ingen roll att styret är gjort i kolfiber, pedalerna i titan, eller att sadeln väger mindre än den minsta hamburgaren i snabbmatsrestaurangen, om man vill komma i form. Man skulle lika gärna kunna ta en gammal rostig militärcykel i stål utan växlar istället för en med 27 växlar och i ett material från rymdåldern. Man får samma, om inte bättre träning på det viset. Men om man bortser från själva målet, så har det betydelse att växelreglaget, X0 från SRAM, fungerar problemfritt, att DT Swiss-lagren i hjulnaven är ljudlösa, Skinny Jimmy ger grepp bak och att Racing Ralp inte bjuder på något extra rullmotstånd fram när när man flyger fram på torra vägar. Det enda man hör är det sjungande ljudet i slangarna och sina egna tankar. Efter att ha spolat av cykeln och smörjt upp alla leder och rörliga delar kan man hänga upp den på väggen, och veta helt säkert att den även nästa gång kommer att fungera, och vara helt fri från rost eller gnissel.