Idag gick jag till botten med att försöka få min egen analoga och högst linjära lösning på VU-metern att fungera. Efter att jag hade lött isär det prototypkort jag tillverkat tidigare, kunde jag stegvis testa och mäta mig fram till rätt värden på komponenterna. Äntligen gick det att reglera en stapel om jag hade ett rör inkopplat, men så fort jag kopplade in två stycken så började det att fladdra, precis som förra gången med undantaget att det gjorde det så redan om jag kopplade in ett rör. Efter att ha mätt spänningen med oscilloskop för att förstå vad som hände kunde jag konstatera att konstruktionen inte klarade att leverera tillräckligt mycket energi. Lösningen blev att koppla in en kondensator som orkade leverera och hålla spänningen konstant. Som jag har hållit på att felsöka! Nu kan jag gå vidare och omvandla en ljudsignal via en transistor till att reglera strömmen som behövs för att få staplarna att gå i takt med musiken. Det är i sig ganska fascinerande att reglera staplarna med vridpotentiometrarna och se glöden i mörkret, men den totala belöningen kommer när jag får sitta och se dem pulsera i takt med musiken uppe i Nirvana. När hela prototyparbetet är klart siktar jag på att etsa egna kretskort. Det blir så mycket bättre än att använda prototypkort som har en inbyggd tendens till att ha sina egenheter.