Gör om – gör rätt!

Naturligtvis hade jag tänkt spegelvänt när jag lödde fast elektronrörens ben med hållaren för IC-kretsarna. Efter att funderat på om jag skulle göra om programmet så att rätt siffra skulle visas trots att allt var felkopplat kom jag fram till att jag skulle löda om allt. Nu var jag noggrann med att kontrollera att rätt siffra visades när jag skickade in ström i respektive position på IC-hållaren. Nu vill det till att IC-kretsen verkligen fungerar som jag tror att den gör. Imorgon ska jag göra ett enkelt testprogram för att kontrollera funktionen innan jag går vidare i mitt Nixie-projekt. I övrigt fortsätter benet att trilskas och emellanåt får jag ischias-kännigar i ryggslutet, ljumsken och låret. Imorgon ska jag till naprapaten för att se om det finns någon smärtfri framtid.

Tjorviga ben

Man vet redan när man börjar att det kommer bli besvärligt med att få plats samtidigt som det ska bli någorlunda snyggt. Det tog närmare tre timmar att göra klart en av tre sifferpar. Jag får ta detta lugnt och metodiskt så ska det nog bli bra och fungera. Nu tycker jag att jag följt alla trådar till rätt placering på IC-kretsarna, men det skulle inte förvåna mig om jag tänkt, eller gjort fel någonstans. Innan jag fortsätter med nästa byggblock ska jag testa funktionen. Det är mycket bättre att få göra om på en istället för på alla.

En ny dag, ett nytt år, en ny tid.

Vi satt med grannarna som kom över och inväntade tolvslaget från 9 på kvällen. I morse vid 3-tiden orkade ingen av oss längre vara vakna inpå det nya året. Det var som vanligt väldigt trevligt att förtära vin, ost och annat tilltugg med några som delar ett liv ute på landet.

Idag har jag spenderat en hel del tid nere i verkstan och HQ åt att bygga på Nixie-klockan. Som vanligt är jag inte helt nöjd med mitt finsnickeri. Jag tror att det är tålamodet som tryter lite. Jag passade på att testa alla siffror i elektronrören för att bekanta mig med vilket ben som gick till vilken siffra. Nästa steg är att bygga ihop elektroniklogiken och få lite ordning inne i kabinettet. Just nu är det ett virrvarr av nakna metallben, och det skulle bli svårt att få plats om inte respektive ben löddes fast på kretskortet med respektive BCD-modul. Sedan ska ju klockan kunna hämta tiden från Internet när den slås på. En logotyp ska laseretsas i fronten på kabinettet, så det är långt kvar även om den nu klarar av att visa datumet för dagen. Imorgon kommer den dock att visa fel om jag inte tar fram lödkolven och löder om några ben.

Kontemplation

Detta år går de flesta krönikorna i moll med löften om att nästkommande år kommer bli så mycket bättre än det som varit. På ett personligt plan har det varit ett fantastiskt år där jag kunnat utveckla mig själv och bekanta mig med nya utmaningar. Jag har aldrig byggt ett hus från grund till tak tidigare, och förändringarna här på gården har aldrig varit tydligare. Naturrlkigtvis har det varit jobbigt och besvärligt emellanåt, för att inte tala om de två sista månaderna på året med solfrånvaro och ett ben som gradvis har gjort tillvaron kämpig. Vi har till och med hunnit med att dra på oss och klara av Covid-19 under den senaste månaden. Katten som alltid tytt sig till mina projekt finns inte med oss längre. Det var lite mysigt när hon redan värmt upp fåtöljen i Nirvana, eller när hon nyfiket utforskade förändringarna här på gården. Nä – det har inte varit något direkt dåligt år för mig. Jag saknar dock att kunna röra mig fritt och trängas i mjölkvisken, eller hinna med i revolverdörren för att spara någon sekund in och ut ur affären. På sätt och vis har jag kommit närmare mina föräldra med fler telefonsamtal än vad vi normalt har. En kram skulle inte vara fel – varken att få eller ge. Vi får invänta vaccinering och hoppas på det bästa helt enkelt. Jag hoppas på att det nya året ska bli en fortsättning på innevarande års positiva inslag. Vi kommer alltid ha bekymmer att brottas med – problemet är att vi glömmer bort smärta från förr till förmån för det som var bra.

Jag vill önska ett gott nytt år till alla som läser min blogg och som ständigt ger mig energi att fortsätta fylla den med innehåll. Jag är speciellt tacksam för alla ryggdunkar, nu när jag brottas med ett troligt ryggproblem. Jag hoppas att jag på motsvarande sätt kan ge energi och inspiration åt mina läsare.

Gott nytt år!

Nerver i kläm

Idag ringde man äntligen från neurolog-kliniken. Nä – det är inget fel på mina nerver i underbenet. Nu misstänker man istället att Ischias-nerven ligger i kläm, alternativt att någon disk i ryggen ändå skulle klämma när ryggen belastas. Ingenting som inte upptäcks på magnetröntgen i liggande tillstånd är ingenting som man gör några kirurgiska ingrepp på, vilket på sätt och vis är skönt. Man kunde också utesluta nervsjukdomar som ALS och Neuropati, även om mina symptom mångt och mycket liknar det senare. Högst troligt är att ischias-nerven ligger i kläm någonstans mellan de nedre ryggkotorna och benet. Nu jagar jag en tid hos naprapaten för att göra en första behandling. Tills dess, och förmodligen en tid framöver är det värktabletter, stödstrumpor och soffsovande som gäller. Jag behöver hur som helst inte vara orolig för att inte få röra på mig även om det bitvis kan kännas smärtsamt. Stillasittande och liggande kan vara rätt smärtsamt det med!

 

Växthus och ryggont

Inatt var en sådan där natt som gick åt till att grubbla över mina krämpor. Både ryggen och benet smärtar. Vilket som är roten till allt ont får experterna avgöra. Har jag ont i benet på grund av ryggproblem, eller har jag ont i ryggen för att jag har ont i benet och går konstigt? Snön är nu helt borta, det enda som återstår är en stackars liten snögubbe som någon av ungdomarna lyckades rädda in i frysen. Idag kom växthuset förpackat på pallar och i lådor. Jag tog bort plasten runt pallarna, men sedan tyckte jag att det var bäst att börja med att läsa igenom instruktionerna. Nixie-klockan har fått en monteringsplåt målad i samma vackra blåa färg som förstärkaren, så nu är man lite sugen på att få ordning på den. Jag kommer behöva införskaffa några komponenter till så att jag kan adressera respektive elektronrör, annars blir det väldigt mycket sladdar som ska gå mellan elektronrören och styrenheten som blir en Arduino Nano IoT 33 WiFi, vilket naturligtvis öppnar upp för att kunna styra klockan från mobiltelefonen eller att den triggar på att gå igång när man sätter sig i, eller passerar Nirvana. Elektronrören har en begränsad livslängd, och skulle klockan stå på konstant skulle jag få byta rör någon gång per år.

En annan dag

På knappt fyra dagar har vi fått se hur landskapet transformerats från grönt i sol till gråvitt och vitt för att sedan återgå till grönt. Det är bara några timmar kvar tills de sista vita fläckarna försvinner helt. Idag blåste det ganska kraftigt och drönaren hade problem med starten. I vanlig ordning startade jag från altanen. Det bar sig inte bättre än att det kom en kastvind som gjorde att drönaren trasslade in sig i räcket. Lyckligtvis blev det inga skador på vare sig flygkroppen, kameran eller propellrarna. Nästa startförsök förlades till grusvägen upp till huset. Ganska snabbt tog jag drönaren upp till 50 meters höjd för att ta dagens bild. Efter en ganska kort flygtur kunde jag landa säkert där jag startat utan några fler missöden. Efter mitt flygäventyr gick jag ner till HQ för att inventera elektronikkomponenter till mitt nästa lilla projekt som blir en Nixie-klocka. Istället för dioder, visare eller en display som visar klockslaget kommer jag använda så kallade Nixie-rör, som är elektronrör med fasta siffror. Jag tänkte att klockan ska få pryda Nirvana så småningom. Eftersom jag inte skulle vara ute i verkstan någon längre tid så tog jag på mig mina ”Foppa-tofflor”. Dom är perfekta till att få in en skadad och något svullen fot i utan att man behöver ta till brytjärn och känna hur det tåras i ögonen. De kanske inte är så fotriktiga och ”betraktningsvänliga”, men för ändamålet är de perfekta. Efter min inventering släckte jag i HQ och skulle gå upp till huset igen. Det gjorde ovanligt ont att gå, och inte förrän jag kände hur blött och kallt det blev under foten när jag gick utanför verkstan som jag insåg att toffeln separerats från foten någonstans mellan verkstadsdörren och HQ. Jodå – den låg där under skrivbordsstolen och väntade på sin kalla och blöta ”husse”. En sak som jag inte kan förstå är varför man ska begåvas med smärta när den inte fungerar som den ska. Det gör ju ont i foten – och jag har fattat att allt inte ligger rätt till, men jag känner tydligen ingenting ändå! Nu har ischias-nerven äntligen börjat ge med sig efter två nätters soffsovande och bitvis begagnande av kryckor.

Åter till HQ och Nixie-klockan – Jag har börjat löda fast rören i kretskorten för att få lite ordning på alla trådar som ska kopplas ihop med ett chip som omvandlar en binär signal på 4 bitar till en signal som går till respektive siffra. Det tog ett tag att hitta databladet till chipet då beteckningen är skriven med kyrilliska bokstäver. När det kommer till elektronrör så är ryska rör det som har högst kvalitet. Det beror troligtvis på att ryssarnas utveckling stannade kvar längre i den analoga världen än vad som var fallet i Silicon Valley. Nackdelen med elektronrör är att de kräver en förhållandevis hög spänning för att fungera, så man får hålla fingrarna borta, även om jag är rätt van vid att få stötar och ofrivilliga elektriska signaler i benet så är det kanske dumt att utsätta fingrar, armar och hjärta för samma tortyr. Tar man det metodiskt och inte stressar så ska det nog gå vägen även denna gång. Jag hade tänkt att klockan skulle gå i samma stil som Apollon för att sätta min egen prägel på den. Namnet då? Naturligtvis får den heta ”Kronos”, efter den grekiska titanen som verkade varit en ”trevlig” prick. Han kastrerade tydligen sin far och åt upp sina barn samtidigt fungerade han som någon slags skördegud för grekerna – hur exakt han var i att hålla tiden är det ingen som vet.

Annandagen

Natten har varit jobbig igen. Benet har spökat och nu har ryggen börjat skrika på uppmärksamhet. Jag tror att jag snedbelastat ryggen på grund av benet, men det kan ju vara ryggen som är orsaken till mitt benproblem.

Idag lämnar de sista gästerna Björknäs och påminnelsen om att det kommer en vardag smyger sig sakta på. Jag var tvungen att göra någonting för att flytta fokus från mina krämpor och Christer orkar inte skotta hela gården. Traktorn vågar jag mig inte riktigt på just nu. Jag brukar ha muskelvärk i vänsterbenet efter flitigt användande av kopplingen för att lägga i olika växlar, så det fick bli fyrhjulingen istället. Det tar lite längre tid, och det blir inte riktigt lika fint som när man plogar med traktorn, men just nu känns det viktigare att få bort snön hjälpligt inför stundande blidväder.

 

Grannen kom förbi för att höra sig för om monteringen av växthuset. Med blandade tankar om snöns existens så är det nog bra om underlaget är snöfritt innan vi börjar med någon montering. Jag har fått erbjudande från fler håll att hjälpa till med monteringen, men även om jag själv med största sannolikhet redan haft Covid-19, så kanske det inte är så lämpligt att samla för många samtidigt. Eftersom grannen har mest erfarenhet av byggnationer känns det som ett naturligt val att han får första tjing på att få uppföra denna så efterlägtade byggnad.

Juldagen

Igår kväll kom den första snön. Det har snöat lite lätt hela natten och fortsatt nu på förmiddagen. Prognosen säger att det ska snöa ett tag till innan termometern kryper upp mot plussidan. Då skulle det börja regna istället. Christer har varit och skottat uppfarten medan jag låg på soffan och ojade mig över mitt ben. Idag är det värre än vanligt och jag kan knappt bärga mig till nästa tillfälle jag kan klämma ur några kapslar från medicinkartan. Idag ska jag försöka ta det lite lugnt och inte gå eller stödja på foten så mycket. Vi får se hur länge jag står ut.

Julafton

Julaftons morgon bjuder på ett frostbeklätt landskap i kombination med solsken. Nu har jag några timmars lugn innan köket omvandlas till ett slagfält där olika krigsherrar slåss om bänkytor, redskap och hushållsapparater för att förädla julbordets råvaror. Kökets motsvarighet till fätsjukhuset blir diskmaskinerna som kommer få gå på knäna för att ta hand om och ge nytt liv åt allt nedsölat materiel. Soporna kommer fyllas med förpackningslik på nolltid. Julmiddagen är förlagd till morgondagen, men det är mycket som ska förberedas. Själv ska jag försöka hitta plats i köket till att laga grillade kamben med potatismos och coleslaw till kvällens middag.

Under eftermiddagen skördade jag några av de sista morötterna till coleslaw och fortsatte med mitt rörelsesensorprojekt. Isen har lagt sig på dammen och ett lätt snöfall inträffade efter Kalle, som konsumerades tillsammans med en ask ljusa praliner. Nu har jag satt in kambenen i ugnen. De ska penslas med Coca-cola-såsen som jag tidigare kokat kambenen i. Mitt recept är att bryna lök och vitlök, hälla på två korkar ”Liquid smoke” tillsammans med tomatpuré och en burk krossade tomater. En flaska ”ful-cola” tillsammans med en halv näve salt ger den slutliga touchen. Kambenen får sjuda en timme i såsen som reduceras efter att kambenen lagts åt sidan för att vila fram till själva ugnsgrillningen. Under grillningen vänds benen flera gånger och penslas med såsen tills det ser så där gott ut som i sista serierutan i ett riktigt bra Asterix-äventyr. Potatismos och coleslaw får utgöra kolhydraterna i måltiden.