Ett hem till mina bobiner

Jag har insett att varje sak behöver ett eget ”hem”, annars blir det lätt kaos. Det ska vara lika lätt att ta fram någonting som att sätta tillbaka det. En lösning är att ha allt framme, men det är inte alltid möjligt. Vissa saker måste förvaras utom synhåll, och det är inte alltid självklart att man kommer ihåg eller för stunden orkar lägga tillbaka det man behövt på dess ursprungliga plats. Resultatet blir oordning, vilket förr eller senare måste tas hand om. Under förmiddagen ägnade jag mig åt att sortera och städa lite i HQ efter att först ha satt upp en hållare för alla nya och gamla kabelbobiner. Lödkolv och instrument fick en bättre plats där de inte behöver flyttas när man behöver använda dem. Jag håller å min sons vägnar på att skriva ut en 3D-modell som kommer att ta drygt sexton timmar att slutföra. Det är alltid lite problematiskt med så låååånga utskrifter – det brukar alltid vara någonting som krånglar.

Under eftermiddagen ägnade jag mig en stund åt att slå ner de sista stolparna som ska dela av skogshagen i två delar. Marken var stenhård och det tog drygt en timme att få ner de tre stolparna som fattades.

Imorgon blir det svampplockning på förmiddagen och lite fortsättning på ”kryddgropen” under eftermiddagen skulle jag tro.

Lyxbobiner till HQ

Alla som känner mig, vet att jag gillar ordning och struktur. Det var dags att ta hand om alla sladdhärvor som annars legat i en liten pappkartong. Varför inte göra några bobiner som kommer hålla livet ut? Om jag räknar min tid som pengar skulle det inte vara motiverat att tillverka något i metall som annars skulle kosta någon tia per styck i plast så skulle det inte vara ekonomiskt försvarbart, men vad är det för glädje i att köpa allt man vill ha? För mig är det glädje att få skapa någonting och det betalar jag gärna för i tid – speciellt om det man skapar kommer till användning. Nu kan jag njuta varje gång jag behöver en kabelsnutt i framtida elektronikprojekt. Kanske jag dristar mig till att göra en hållare till bobinerna imorgon.

En gammal surdeg dammas av

Tro det eller ej – men det kommer att börja snöa igen. Igår fortsatte jag lite rensning i verkstan och fick ögonen på plogbladet som legat under svetsborden sedan julen 2014! Anledningen till att den legat där har varit att konstruktionen har behövt förbättras. Det största problemet var att konstruktionen för att ställa vinkeln på bladet var alldeles för klen, och sedan var lederna alldeles för sladdriga. Jag har hela tiden tänkt att – en ”vacker dag” ska jag fixa till plogbladet – det vore ju synd att behöva kasta bort den tid man faktiskt lagt ner på konstruktionen. Det har endast tjänat två syften sedan det hamnade under svetsborden – att samla damm, och att vara i vägen! Igår var det i alla fall en meteorologiskt sett ”vacker dag”, så jag började så smått kika på en ny konstruktion. Det kändes dock lite motigt att sätta mig ner och svetsa i den rådande omgivningstemperaturen, så jag bytte ganska snabbt fokus till annat som bland annat innebar att kalka väggarna i stallet. I morse när jag gick ner för att inspektera kalkningen kunde jag konstatera att delar av Cesars box var fläckig. Trots att jag skurat och kalkat två gånger till envisas fläckarna, likt blodfläcken på Canterville, att krypa fram igen. Troligtvis kommer jag att vinna efter ytterligare några kalkningar. Efter besöket i stallet tog jag itu med plogbladet, och nu tror jag att det kommer fungera som det är tänkt. Jag har gjort en betydligt kraftigare konstruktion för att kunna vinkla bladet i tre olika lägen. När jag kände mig nöjd tog jag fram färgsprutan och målade allt i svart hammarlack. Förhoppningsvis tappar jag inte bort bladet i snön ifall det mot förmodan skulle trilla av när jag plogar.

Tillbakablick och stallstädning

Idag började jag dagen med att titta igenom min egen blogg för att se hur allt har utvecklats till vad gården är idag, och hur mycket jag verkligen har hunnit med sedan starten. Både större och mindre projekt för gemensamma och egna intressen har avverkats, och stundtals undrar jag lite hur jag orkat och hunnit med allt. En del människor samlar på Smurfar eller glas från Gyllene Måsen – jag samlar på avslutade projekt! Jag stannade upp lite extra kring den 22-23 juli 2016 och kom fram till att det var hög tid att städa ur stallet ordentligt. Det ska egentligen göras en gång per år, men av någon anledning har det inte blivit av på ett tag. Kanske för att vi haft en liten tvist om bädden inne i boxarna ska få ligga kvar eller inte, och i mitt huvud ska allt bort för att det ska bli bra och rent, men jag kanske har fel. Det tar trots allt ganska lång tid innan torven hinner packas och bli så bra som man vill ha den, och det är synd att förstöra den, även till förmån för en renare miljö för alla som vistas i stallet. Jag gjorde ett försök och lät bäddarna ligga kvar, men jag skottade bort två decimeter torv närmast väggarna så att vattnet kunde hitta ut i stallgången och vidare ut i avloppsrännan. Resultatet blev över förväntan, och det blev faktiskt riktigt rent och snyggt efter att först ha  blåst bort allt löst damm med tryckluft på väggar och andra skrymslen där damm gillar att samlas på, och sedan gå lös med högtryckstvätten på alla väggar, tak och fönster. Givetvis måste stallet först tömmas på alla hinkar, hästtillbehör och annat krimskrams som enligt mitt tycke bara samlar damm – men alla samlar vi på olika saker. Jag var tvungen att ta en dusch efter avslutat arbete då hela jag såg ut som en läckerbit inbäddad i salmiak – själv älskar jag salmiak! På sena eftermiddagen tog jag fram dammsugaren och gick lös på sadel- och foderkammaren. Där var det svårt att få bort allt från golvet med tryckluft, så det fick bli det mer traditionella viset att städa på. En omgång med skurtrasan på fodertunnorna och en dust tillsammans med skurhinken på golvet fick avsluta stallstädningen anno 2019. Kanske ska jag unna mig att kalka väggarna imorgon också. Det blir både fint och dessutom har det en desinficerande effekt.

 

Fokus på ordning och detaljer

Idag har jag tagit det ganska lugnt och tillbringat en hel del av tiden nere i verkstan för att bearbeta problemområdena beträffande ordning och reda. Två nya verktygstavlor har funnit plats vid svetsen och inne i finmekanikverkstan där svarven, pelarborren och fräsen står. Jag har länge irriterat mig över att man ständigt behöver öppna lådan för att hitta chucknyckeln eller de andra verktyg som man använder ganska frekvent när man svarvar. Sedan lägger man verktygen på bordet och går i alla fall och letar i lådan för att de är täckta av spån och inte syns. Nu ligger de i en liten lådhylla som kan fästas med magnet på arbetsbordet. Vid svetsen har alla tänger, slagghammaren och allt annat man behöver ha lättillgängligt funnit sin plats på en prydlig verktygstavla. Vid skruvstädet där det legat utspritt en massa punsar i olika storlekar och form har numera hittat in i fastskruvade burkar på kubben till lilla städet. Fläkten som man har behövt koppla i en 3-fashandske i vägguttaget för att den ska starta har fått en strömbrytare för att underlätta. Ett specialverktyg för chucken till CNC-fräsen har tillverkats så nu behöver man inte stå med en överdimensionerad skiftnyckel när man behöver byta frässtål. Nu har förutsättningarna ökat att hålla ordning i verkstan. Inte för att det brukar vara jättestökigt, men allt som underlättar gör att nästa projekt ska få en bra start.

Pluggat, städat och förbättrat

Idag införskaffade jag en hålsåg med exakt rätt dimension för att tillverka de 30 pluggar som behövdes för att täppa till de synliga borrhålen efter infästningen av stängerna till altanräcket som nu är helt klart. När temperaturen börjar krypa upp emot 30-gradersstrecket är det svårt att göra några tyngre arbeten utomhus. Lyckligtvis är verkstan relativt sval och jag kunde utföra större delen av arbetet i en någorlunda behaglig miljö. Efter avslutat altanprojekt var det passande att damma ur verkstan. När det är varmare ute än inne bildas ett undertryck som får allt damm som man blåser bort med kompressorn att vilja söka sig ut av egen vilja. Avslutningsvis monterade jag en knapp till elaggregatet för vildsvinsstaketet så att man slipper mickla med krokodilklämmor som inte alltid vill sitta ordentligt på batteripolerna. Vi kör ju bara el i staketet nattetid, så det blir ett antal gånger som man ska koppla i och ur strömmen räknat över åren . Det finns alltid saker man kan förbättra och det är aldrig för sent att plugga – oavsett väderlek!

Altanräcke klart

Nackdelen med att ha alla verktyg man behöver är att det inte finns några ursäkter till att inte slutföra några projekt. Fördelen är att man kan slutföra alla projekt och få det precis som man vill. Jag tog mig en funderare kring hur jag bättre skulle lyckas anbringa gängsnittet absolut vinkelrätt och centrerat runt stängerna. Lösningen blev att svarva ett stöd för gängkloppan. Det blev flerfaldigt enklare att få till en bra början på gängan än på fri hand. Dessvärre krävdes lika mycket muskelkraft som utan stöd, och jag var helt slut i armarna efter de 6 resterande stängerna på långsidan av altanen. På kortsidorna kunde jag svetsa fast avkapade rostfria bultar på ändarna. Det kommer ändå inte att synas – huvudsaken att det håller. Räcket blev en snygg inramning till altanen och jag får vara nöjd så här långt – det är ändå bara jag som ser alla synliga och osynliga missar som alltid blir. Återstår är nu att plugga igen de 30 hål som finns på ändstolparna, sedan får det här projektet anses vara klart.

Muskelkraft och specialverktyg

Efter att ha borrat de sista 30 hålen var det dags att börja kapa till och svetsa fat ändstopp på stängerna. Problemet började när jag skulle gänga första stången. Det gick bara inte att på fäste med gängsnittet till en början. Efter någon halvtimmes svärande och kliande i huvudet kom jag fram till att anfallsvinkeln på änden av stången var för brant. Efter ytterligare svärande fick jag gängsnittet att ta, men då började nästa problem. Det var enormt trögt och jag var tvungen att införskaffa en burk skärpasta. Något bättre blev det, men fortfarande fick jag ta i ordentligt för att skära gängorna och det slutade inte bättre än att infästningen av stången snurrade i skruvstädet. Lösningen fick bli att spänna fast stången i en svarvchuck som sedan kunde fixeras i skruvstädet. Med ren vilja och muskelkraft lyckades jag få till den första av 20 gängor och det var hög tid att provmontera skapelsen. Nu uppdagades det att hålen jag borrat var 25 mm och hylsnyckeln var hela 26 mm. Jag hittade en herrelös 19-milimetershylsa som kunde svarvas ner till 24 mm. Den första stången satt på plats – inspänd och klar. Jag hann med totalt 4 stänger. Eventuellt kan jag svetsa fast gängor från avkapade bultar på de tio stänger som sitter på kortsidorna – men faktum kvarstår, imorgon väntar ett styrketräningspass för underarmar och biceps!

Kontemplation och rekreation

Efter en veckas absolut vila i vårt östra grannland känner jag mig stärkt att fortsätta med semestern i ytterligare två veckor. Det ägnades någon timme per dag åt att fiska både i sällskap och i rofylld ensamhet. Naturligtvis kunde jag inte helt stillasittande vara sysslolös utan fick uppmaningar av min dotter att göra ett eget fiskedrag. Två gäddor på vardera 3 kg lyckades jag bärga med det absolut billigaste fiskeredskap jag någonsin begagnat. Täljkniven fick komma fram när min konstnärliga sida tyckte att jag skulle göra något vettigt av tiden. Det blev en kratta i miniatyr och ett ”bonsaiträd” i en installation bildade det flyktiga konstverket ”Strandfint”.

Idag på hemmaplan har jag åkt och hämtat stängerna till altanen. Innan jag gav mig i kast med att börja borra hål för stängerna begav jag mig ut i skogen för att se om svampbeståndet kunde erbjuda ett bidrag till kvällens middag. Det fanns tillräckligt med kantareller för att få ihop en stuvning i alla fall. Väl hemma igen satte jag igång med att borra hålen för stängerna. Det är lite knivigt att få till exakt vågräta hål i linje med varandra, men jag tror att jag lyckats ganska bra och det kommer bli riktigt bra när jag väl har gängat och svetsat stopp på stängerna, och kan spänna in dem permanent.

Gråbo-killer, Hammarhajen och stängsel

Jag gillar att klura ut lösningar som underlättar vardagen när man bor på en gård som givetvis kräver sitt underhåll. Ridbanan, trots sin till synes näringsfattiga materialsammansättning, verkar vara ett paradis för ogräs. Börjar man plocka en maskros eller någon andra objuden snyltgäst hittar man lätt tio till – de är som kantareller, och plötsligt är hela banan full. Nu är jag inte den lata typen och jag skulle lätt kunna ägna en hel dag åt att rensa ogräs om så skulle behövas. Men varför inte kunna rensa bort ogräset på någon timme om det gick att hitta en lösning på problemet? Ett ogräsjärn i jätteformat till fyrhulingen kanske skulle vara något? Efter en massa slipande och kapande hade jag en egg med den rätta vinkeln så att jag kunde testa. Jag fick svetsa om järnets lutning tre gånger innan jag var nöjd med resultatet. Även en grep för att kunna gräva upp de större gråboplantorna togs fram och provades ut. Slutresultatet blev ett verktyg som jag kan koppla på fyhjulingen och använda vinschen för att höja och sänka redskapet med möjlighet att enkelt byta ut verktygets huvud för olika ändamål.

Idag hann jag sätta upp de stolpar som ska användas i skogshagen innan himlen öppnade sig. Resten av dagen har ägnats åt stillasittande och målning av verktygen. Nu dröjer det nog en vecka innan jag uppdaterar bloggen nästa gång. Det är hög tid att ta semester – även från gården!