Pelargonhotell för raska ben

Någonting säger mig att man har kommit ikapp med arbetet på gården, och för den delen med livet, när man tar sig tid till att fundera över vinterförvaring av pelargoner. Frosten börjar göra sitt intåg nattetid, och det vore synd om alla pelargoner skulle duka under för kölden. Tidigare år har de övervintrat inne i foderkammaren, men det är ingen optimal lösning då de tar en hel del plats. I år har samlingen dessutom ökat med några hundra procent i och med utsmyckningen av altanen. Vi har egentligen inga förvaringsbekymmer, men ska temperaturen hålla sig över nollan är det lite värre. Högst uppe i ladan finns ett nästan helt isolerat rum som aldrig blivit färdigställ av vare sig den tidigare ägaren eller mig. Eftersom ena fönstret har varit provisoriskt fastsatt med spikar har jag antagit att något gångjärn eller beslag saknats, men idag när jag undersökte saken närmare var det bara att haka fast fönstret i gångjärnen. Må hända att det behöver målas om och underhållas, men det fungerar och borde kunna hålla kylan på rätt sida rummet. Väggarna är inte målade och det saknas el i rummet. Det behövs ingen belysning mer än det som tittar in genom fönstret enligt min botaniska och kulturella ciceron. Efter att ha dammsugit och skurat golvet från fågelbajs och muspluttar kunde jag börja flytta upp alla krukor och blomlådor till vad som framöver kommer refereras till som Pelargonrummet. Med mitt intresse för tekniska lösningar har jag kopplat in ett element som styrs av en temperatursensor. Det skulle säkert fungera med bara termostaten på elementet, men nu får jag meddelanden om temperaturen skulle sjunka för lågt. Vi låter tiden utvisa om övervintringen lyckas. Till våren kanske jag också kan använda utrymmet till att driva upp lite egna kryddor som kan planteras ut i Gropen…när den blir klar. Den enda nackdelen med Pelargonrummet är att det ligger två branta trappor upp, så det kräver friska ben minst två gånger per år när man ska flytta på ”övervintrarna”.

En romantisk bild av gårdslivet

Efter en intensiv arbetsvecka och en händelserik helg så är vecka 37 till ända. Under torsdagen hade ett träd blåst omkull inne i en av skogshagarna så fokus fick bli att röja upp där i första hand. Trädet hade inte vält helt, utan lutade mot andra träd, så jag fick vara lite försiktig och tänka igenom varje moment i fällningsarbetet. Jag hade god hjälp av fyrhjulingen och kunde vara på behörigt avstånd när trädet slutligen intog en mer vågrät position.  Allt sedan vinterns bärgning av vindfällen har fyrhjulingsvagnens hjul lutat, och jag bestämde mig för att undersöka saken. Det visade sig att när jag byggde ihop vagnen så gjorde jag en provisorisk länk med ett rör istället för att svarva en rejäl sprint. Efter mycket möda lyckades jag till slut få ut rören som hade deformerats ordentligt. Nu sitter det ordentliga sprintar i hjullänkarna, så nu kan jag lasta vagnen full med stockar utan att den ger vika. Fyra stockar var tillräckligt tjocka för att jag skulle kunna åka över till grannen för att kunna tillverka material till en stödmur nere i gropen. Jag får försöka fälla några större träd så att jag kan få några plankor till odlingsbäddarna sågade längre fram. Igår tillbringade jag en stund uppe i Nirvana. Det är riktigt mysigt när mörkret smyger sig på och rören i Apollon spriger värme och välljud. Idag var jag iväg en sväng med min vän K för att plocka lite svamp. Det var bitvis riktigt blött, men vägdes upp av gott sällskap och lite svamp. Efteråt blev lite kaffe innan jag vände hemåt för att oplanerat ge mig i kast med att trotsa klimatets påverkan på vattenkannorna utanför hönshuset.

Gödselhantering och ogräsbekämpning

Ett tag trodde jag att jag skulle kunna säga att jag inte hade gjort någonting under helgen förutom att ha fodrat hästar och höns. Lördagen började med en skön vistelse uppe i Nirvana med tankar långt från vardag och förpliktelser. Det gäller att passa på när regnet öser ner och ingenting annat kallar på ens uppmärksamhet. Stärkt av återhämtningen kunde jag ta itu med ogräset på ridbanan. Ogräsjärnet i kombination med krattan till fyrhjulingen gjorde susen! Nu är banan redo för nästkommande helgs hästaktiviteter. Idag har jag ägnat lite tid till att trimma gräset längs diket som kantar ängen och ridbanan. Det hanns inte med förra helgen, och ska helhetsintrycket bli bra så gäller det att tänka på detaljerna.

Eftersom våra kvarvarande 30 höns producerar en hel del gödsel som kan komma till bättre användning än att bara läggas på en hög i en skogsglänta, har jag byggt en avgränsning som ska hålla växtnäringen på plats. Jag byggde också en bättre uppsamlingsanordning under sittpinnarna än den löst uppspända duken som tidigare fångat upp det som passerat tarmsystemet på våra fjäderfän. Nu får vi se om lutningen är tillräcklig så att inga fåglar kan sätta sig på skivan och kladda ner sina fossingar, eller om vi måste göra justeringar.

Grönytearbete

Först hade jag tänkt ägna dagen åt att inleda ett nytt försök att få de kurvade elektrostathögtalarna, som även går under projektnamnet ”Hermes”, att fungera, men samvetet förbjöd mig att vistas inomhus när kanske den sista riktiga sommardagen på året lockade till andra aktiviteter. Det blev istället att ta fram slagklipparen och snagga ängen och andra ytor som inte kan klippas med gräsklipparen. Efter att ängen var avklarad plockade jag fram grästrimmern och förbrukade tre tankar innan jag kände mig nöjd med min insats. Elstaketen befriades från vegetation sånär som på några vackra blåa blommor som fick vara kvar till förmån för sensommararbetande pollinatörer. Nu är det trimmat runt stallet, runt maskinhallen, under alla elstängsel och runt åskådarbänken vid ridbanan. Jag har säkert glömt att räkna upp där jag farit fram, och säkert har jag också glömt att trimma på vissa ställen. Vi städade lite i hönshuset, och lagom till att jag skulle tvätta ”bajsseglet” kom det en störtskur och hjälpte till. Nu stundar en avkopplande kväll med mumsiga kantarellmackor!

Upp till bevis

Efter några modifieringar med ännu fler ivriga fingrar visade det sig att  kycklingplockaren håller måttet. Vad som tidigare tog runt 20 minuter är reducerat till drygt 30 sekunder. Enligt mina beräkningar har vi hittills sparat in 9 timmar och 16 minuter på bara plockmomentet på de 28 fåglarna som slutligen kommer hamna på middagsbordet. Min goda vän K kom förbi och idkade byteshandel med kantareller mot kyckling och ägg – ett erbjudande som jag naturligtvis inte kunde motstå! Nu ligger tre kycklingar på grillen till 6 hungriga kycklingfarmare som metodiskt tagit hand om produkten av våra insatser under det gångna halvåret. Jag säger som Gunde Svan – Ingenting är omöjligt!

105 ivriga fingrar redo att plocka fjädrar

Under veckan har jag fortsatt arbetet med att färdigställa kycklingplockaren. Nästan varje kväll har jag stått i verkstan för att bli klar inför den stundande kycklingslakten som i år startar sista lördagen i augusti, klockan 11:00. Klockan 21:00 idag, 12 timmar före utsatt tid är den sista av 105 gummifingrar fixerad i avfjädringsmaskinen….och jag kan förhoppningsvis pusta ut. Det här har varit ett projekt fullt med frågetecken från start till mål, och jag är fortfarande inte säker på om det blir flipp eller flopp. Snurrar tallriken för fort? Kommer fjädrarna att bäcka igen hela maskinen? Kommer fjädrarna verkligen att plockas, eller kommer det bli slarvsylta av fåglarna? Kommer konstruktionen att hålla? Frågorna är många, men imorgon får vi svaret! Jag lär återkomma i frågan.

Galentunna

Idag har jag svetsat vidare på stommen till  kycklingplockaren som mer och mer börjar likna en kanon ämnad att ingå i ett cirkusnummer. Mitt i svetsningen tog skyddsgasen till TIG-svetsen slut, så jag fick gå över till pinnsvetsning istället. Det går ju det också, men det är betydligt svårare att få snygga svetsfogar. Resultatet blev dock ganska bra den här gången…- Jag får helt enkelt vara nöjd. Efter att ha modifierat motorfästet kunde jag provköra åbäket. Jag fick förstärka fästet i bottenplattan som flexar när jag spänner kilremmen. Jag måste göra om drivhjulet som sitter på motoraxeln då den glappar och gör missljud. Jag tror att borren jag använde när jag gjorde hålet var lite för stor. Det är bättre att svara upp hålet till exakta toleranser så att man kan få presspassning. Nu känns det som att jag kommer att kunna bli klar i veckan med maskinen lagom till nästa helg då det planerats att slakta kycklingar här på gården. – Så var den helgen över!

Plockmaskinen tar form

Ibland vill inte projekten gå framåt i önskvärd takt. Problem som måste kluras ut kan tyckas vara omöjliga att bemästra innan man har kommit fram till den självklara lösningen. Naturligtvis kar jag konsulterat internet för att snegla på andras kreationer, men det är inte alltid som man har exakt samma komponenter och verktyg att tillgå, och har man något likvärdigt som inte används till någonting annat så är det dumt att inte använda dessa. En överbliven kilremsskiva från Moälven, en gammal fodertunna och en kraftig trefasmotor med för högt varvtal har fått styra designen av plockmaskinen.  När två kilo höna eller tupp ska avfjädras är det ganska mycket massa som slungas runt, och det vill till att konstruktionen blir tillräckligt stabil. Då jag inte vill att övergången mellan metallställningen där motorn sitter och plasttunnan ska glappa har jag kallsmitt två breda järnringar som sedan kläms åt med skruvar. Först hade jag tänkt använda excenterlås, men den här lösningen blir billigare och inte lika komplicerad. Först mätte jag omkretsen på tunnan och försökte så gott det gick att göra en cirkulär ring som jag sedan svetsade ihop. Väl ihopsvetsad kunde jag hamra till formen och sedan svetsa på flänsar med skruvhål. Sedan var det bara att skära bort svetsfogen så att järnringen kunde öppnas. Varje moment har tagit omotiverat lång tid enligt mitt tycke och det har varit för många faktorer som varit osäkra i det här projektet, men det kanske beror på att jag har lite press att bli klar, och sedan har det hittills inte varit det mest inspirerande jag gjort – för många oklara faktorer helt enkelt. Vi får se – det kanske vänder när jag testkört och färgsprutan plockas fram!

 

 

 

SA5BOV…Allmänt anrop…SA5BOV

Då var första arbetsveckan och därpå första välförtjänta helgen till ända. Under veckan hann jag med att rensa gropen på uppvuxna rotskott, kvistar och gräs. Även om dagarna fortfarande är hyfsat långa hinner man inte med så mycket när man kommer från jobbet. Att man är trött och behöver vila är väl också en bidragande faktor till att man drar ner på tempot på hemmafronten. Igår hade vi kräftskiva med barnen och vår tidigare inneboende. Jag tyckte det var passande att ge en sheriff-stjärna till sistnämnda som har en något udda klädstil. Cowboyhatt, nycklar och träskor brukar vara standardtillbehören, så varför inte komplettera med en stjärna att fästa vid bröstet. Stjärnan mottogs med ett glatt tack, varpå den fästes på bröstet i skjorttyget – ”Den här ska jag har på jobbet!”.

Idag har jag ägnat mig åt att tillverka en antenn till 6-metresbandet för amatörradion. Allt sedan min svåger lurade med mig på en amatörradiokurs har amatörradion periodvis fångat mitt intresse. Dock har jag aldrig blivit riktigt biten och aktiv. – Kanske för att jag tycker det känns jobbigt att prata i radio med människor jag inte känner. Den tekniska biten är fortfarande intressant och det är inte speciellt svårt att hitta ritningar och instruktioner på antenner och andra tillbehör man kan koppla till sin radio. Högst upp på nocken på ladan sitter nu en antenn tillverkad av aluminiumrör och några självlindade spolar. Mina mätningar visar att den är väl avstämd för det avsedda frekvensbandet på 50 MHz, men idag verkar det vara total radiotystnad som gäller. På senare år har jag fått respekt för höjd och vad den kan göra med en fallande människa, så halva tiden gick åt till att göra ett fäste som jag kunde montera på ladans fasad utan att riskera mitt liv. Masten och antennen är 4 meter vardera så det gäller att ha allt förberett när man försöker balansera 8 meter aluminium i vinden. Jag får sätta mig i veckan och försöka få kontakt med någon annan amatör i etern, så att jag får svar på om min antenn fungerar eller ej.

Ramp och stig med stödmur

Igår fortsatte jag så smått med att fylla rampen ner till gropen med jord och sten som jag hämtar från skogen. Vildgrisarnas härjningar ger en bra indikation på var man ska gräva för att hitta det man letar. Någon nytta får de allt bidra med. Jag ägnade en stund åt att reparera den yttersta sittbrädan på bänken jag gjorde i ordning förra året. Jag hade missat att den var skarvad med en sinkning. Naturligtvis håller inte en sådan något vidare vid belastning. Jag borrade hål i en överbliven plåtbit och målade den med samma färg som jag använde till rörförstärkaren. Färgen matchade förvånansvärt bra. Det har i och för sig ingen betydelse eftersom skarven sitter på undersidan av brädan. Idag gjorde jag en liten stödmur på motsatta sidan av rampen så att jag kunde göra en liten gångstig som leder upp mot vedlagret. Vi ska eventuellt redan i år göra i ordning en liten eld- och grillplats. Vi är inte riktigt klara över hur vi ska göra med sittplatser i anslutning till eldplatsen. Jag vill kanske ha lite mer naturnära, alternativt fällstolar som man tar fram när man vill sitta och mysa, medan min bättre hälft vill ha något mer civiliserat och kanske mer permanent. Jag tror i alla fall att man ska kunna flytta runt sin sittmöbel för att kunna reglera värme och närhet till eldhärden om man vill grilla korv eller de lite mer amerikanska sockerbomberna som går under namnet marshmallows. Jag sågade bort två stora rötter som jag inte kunnat ta med röjsågen när jag rensade ut gropen. Jag fick först gräva runt, och sedan gå lös med tigersågen.

Nu är sommarens semester slut och tempot på utomhusprojekt kommer gradvis att trappas ner i takt med att dagarna blir kortare och kylan smyger sig på, men än finns det mycket tid till att gradvis förbättra miljön och underlätta arbetet på gården. I år känns det inte som att jag har fått så hiskeligt mycket gjort, men samtidigt känns det inte som att jag kastat bort semestern i någon större utsträckning. Semestern är till för att finna återhämtning och i viss mån känna frihet över sin tid – och det det har den bidragit med även detta år.