Latmasken drar sig undan

Jag tittar på bloggen och kan konstatera att jag inte skrivit något på över två månader. Det beror på att jag varit fruktansvärt lat när det kommer till skrivandet. Det har inte känts menigsfullt att skriva om enskilda mindre händelser som till stor del blir upprepningar av tidigare aktiviteter. Vad har då hänt sedan jag skrev sist? Naturligtvis har det blivit en hel del radiostyrt – nya karosser, modifieringar av RC-banan samt reparation och byte av delar, men jag har nog hunnit med lite mer… Jag har klippt ängen ett antal gånger med slagklipparen och gått med röjsågen/trimmern upprepade gånger, fram till midsommar, för att hålla fason på gården. Stalldörrarna och vedlagrets dörr är tjärade, skylten som min fru och dotter målat och designat, är uppsatt…. jag kollar i min svarta anteckningsbok på min att-göra-lista från den 11 och 12 juli där merparten är avbockat, för att stötta minnet.

  • Skaffa tjära till vedbod/stalldörrar
  • Stolpar & betong till skylt
  • Tippen
  • Trimma tomten
  • Gräva gropar till skylt
  • Måla kaross?
  • Jämna till Björknäs Ring – (RC-banan har fått ett namn)
  • Sätta upp öglor och selhängare utanför stallet
  • Byta hjul på maratonvagnen
  • Städa verkstan?

En av de större saker som hänt är att Moälven inte längre kommer bidra med ångest. Det är med blandade känslor som jag med Svantes hjälp sålt båten. Jag hade mycket hellre sett att dykklubben tagit över båten, men när intresset var så svalt, trots att jag var villig att donnera båten till klubben, såg jag ingen annan utväg än att sälja båten till kraftigt underpris. De sanaste åren har kantas av missöden, och ständig jakt på båtplats, vilket har varit tungt för både Svante och mig att bära. Båten har förvisso också skänkt en hel del lycka och stolthet, och jag skulle inte vilja vara utan erfarenheten, men nu behöver jag inte längre lägga energi och oro över ett av mina största I-landsproblem.

Igår hade jag tänkt jämna till Björknäs Ring, men det var lite för torrt i marken för att kunna göra något som skulle vara bestående, så jag byggde en depå med på- och avfartsramp i bekväm arbetshöjd. Det är annars ett elände att hålla på när det är lite blött och lerigt ute. Både man själv och allt man har med sig blir geggigt och skitigt. Nu behöver heller inte startlådan, blöddrivaren, bränsleflaskan, nålningsmejseln eller glöddrivaren tappas bort, då de fått en hållare som gör att allt alltid finns tillgängliga på samma plats.

I måndags råkade min fru ut för en liten olycka med hästen. Allt gick under omständigheterna bra, men vi fick tillbringa merparten av dagen på akuten där det fick både sys och röntgas. Jag stog och tvättade luftfilter till lill-bilen, så jag hörde hur det dånade och brakade uppe vid ridbanan. Det tog några sekunder för mig att inse att något hade gått snett, och sprang upp för att se vad som hänt. Jag ser hur min frus kompis försöker få stopp på hästen, som springer med den välta vagnen efter sig. Hon får ganska snart stopp på hästen och kan lugna ner den, samtidigt som jag hör hur min fru säger att hon är rejät skadad. Där sitter hon i ena hörnet med blod i hela ansiktet. Jag tar av hjälmen och kan konstatera att hon slagit upp ett ordentligt hack i pannan. Jag hämtar en ren trasa från verkstan och kör upp bilen till ridbanan för att snabbt åka iväg till akuten. Min fru som verkar vara mer klar i koppen än vad jag är, säger att vi först måste fodra, vilket så också sker innan vi åker.

Nu ska jag gå ner i stallet och mocka, och sedan bär det iväg till Arlanda-RC för att köra lite radiostyrd bil.