Inte nog med att man har ett ben att oroa sig för, nu har vi satt oss i karantän efter att vi och nära bekanta visat symptom på Covid-19. I måndags var jag på magnetröntgen igen och sedan i tisdags har jag suttit i karantän. Ett test har beställts, men det kommer nog visa negativt även om jag har lätta symptom nu…det kommer ju aldrig! Som tur var gjorde jag någonting i söndags som det var länge sedan jag gjorde – jag storhandlade och satte upp ramarna för veckans måltider. Det är en utmaning att försöka jobba hemifrån utan att känna sig otillräcklig. Jag har en hel del skrivarbete, så jobb finns det. Igår satte jag upp en virtuell IT-miljö på en dator så att jag kan testa en av mina kunders system utan att behöva åka en meter. När det dragit ihop sig till möten har jag satt mig uppe i HQ där varken min omgivning eller jag störs av varandra. Det känns dessutom bra att få lite miljöombyte emellanåt.
Benet fortsätter att spöka, och emellanåt blir jag orolig att det ska bli ännu värre. Det är en riktig häxblandning av mediciner jag petar i mig. Alvedon, Ipren, Gabapentin, B-vitamin och så en Losec för att magen inte ska ta stryk av medicineringen. Inatt har det emellanåt känts som att det går elektriska stötar som får benet och kroppen att rycka till. Vid 4-tiden beslöt jag mig för att lägga mig på soffan för att inte störa sömnen för för min fru, och kanske också för att eliminera störande snarkningar som kanske inte direkt kunde bidra till ett återinsomnande. På måndag kan jag förhoppningsvis få ett besked om lämplig behandling och orsak till mitt benproblem, men jag tror att läkaren återkomma med att jag ska skickas på vidare undersökningar till någon annan expert. Det finns väl bara psykolog kvar av alla olika experter som försökt bekanta sig med mina krämpor. I helgen ska jag försöka ägna mig mer åt min arm än mitt ben. Det är hög tid att teven i sovrumstaket ska gå att vinkla ner.