Naturligtvis hade jag tänkt spegelvänt när jag lödde fast elektronrörens ben med hållaren för IC-kretsarna. Efter att funderat på om jag skulle göra om programmet så att rätt siffra skulle visas trots att allt var felkopplat kom jag fram till att jag skulle löda om allt. Nu var jag noggrann med att kontrollera att rätt siffra visades när jag skickade in ström i respektive position på IC-hållaren. Nu vill det till att IC-kretsen verkligen fungerar som jag tror att den gör. Imorgon ska jag göra ett enkelt testprogram för att kontrollera funktionen innan jag går vidare i mitt Nixie-projekt. I övrigt fortsätter benet att trilskas och emellanåt får jag ischias-kännigar i ryggslutet, ljumsken och låret. Imorgon ska jag till naprapaten för att se om det finns någon smärtfri framtid.
Alla mina projekt
En blogg om mina projekt
Category Archives: Elektronikverkstad
Tjorviga ben
Man vet redan när man börjar att det kommer bli besvärligt med att få plats samtidigt som det ska bli någorlunda snyggt. Det tog närmare tre timmar att göra klart en av tre sifferpar. Jag får ta detta lugnt och metodiskt så ska det nog bli bra och fungera. Nu tycker jag att jag följt alla trådar till rätt placering på IC-kretsarna, men det skulle inte förvåna mig om jag tänkt, eller gjort fel någonstans. Innan jag fortsätter med nästa byggblock ska jag testa funktionen. Det är mycket bättre att få göra om på en istället för på alla.
En ny dag, ett nytt år, en ny tid.
Vi satt med grannarna som kom över och inväntade tolvslaget från 9 på kvällen. I morse vid 3-tiden orkade ingen av oss längre vara vakna inpå det nya året. Det var som vanligt väldigt trevligt att förtära vin, ost och annat tilltugg med några som delar ett liv ute på landet.
Idag har jag spenderat en hel del tid nere i verkstan och HQ åt att bygga på Nixie-klockan. Som vanligt är jag inte helt nöjd med mitt finsnickeri. Jag tror att det är tålamodet som tryter lite. Jag passade på att testa alla siffror i elektronrören för att bekanta mig med vilket ben som gick till vilken siffra. Nästa steg är att bygga ihop elektroniklogiken och få lite ordning inne i kabinettet. Just nu är det ett virrvarr av nakna metallben, och det skulle bli svårt att få plats om inte respektive ben löddes fast på kretskortet med respektive BCD-modul. Sedan ska ju klockan kunna hämta tiden från Internet när den slås på. En logotyp ska laseretsas i fronten på kabinettet, så det är långt kvar även om den nu klarar av att visa datumet för dagen. Imorgon kommer den dock att visa fel om jag inte tar fram lödkolven och löder om några ben.
Växthus och ryggont
Inatt var en sådan där natt som gick åt till att grubbla över mina krämpor. Både ryggen och benet smärtar. Vilket som är roten till allt ont får experterna avgöra. Har jag ont i benet på grund av ryggproblem, eller har jag ont i ryggen för att jag har ont i benet och går konstigt? Snön är nu helt borta, det enda som återstår är en stackars liten snögubbe som någon av ungdomarna lyckades rädda in i frysen. Idag kom växthuset förpackat på pallar och i lådor. Jag tog bort plasten runt pallarna, men sedan tyckte jag att det var bäst att börja med att läsa igenom instruktionerna. Nixie-klockan har fått en monteringsplåt målad i samma vackra blåa färg som förstärkaren, så nu är man lite sugen på att få ordning på den. Jag kommer behöva införskaffa några komponenter till så att jag kan adressera respektive elektronrör, annars blir det väldigt mycket sladdar som ska gå mellan elektronrören och styrenheten som blir en Arduino Nano IoT 33 WiFi, vilket naturligtvis öppnar upp för att kunna styra klockan från mobiltelefonen eller att den triggar på att gå igång när man sätter sig i, eller passerar Nirvana. Elektronrören har en begränsad livslängd, och skulle klockan stå på konstant skulle jag få byta rör någon gång per år.
En annan dag
På knappt fyra dagar har vi fått se hur landskapet transformerats från grönt i sol till gråvitt och vitt för att sedan återgå till grönt. Det är bara några timmar kvar tills de sista vita fläckarna försvinner helt. Idag blåste det ganska kraftigt och drönaren hade problem med starten. I vanlig ordning startade jag från altanen. Det bar sig inte bättre än att det kom en kastvind som gjorde att drönaren trasslade in sig i räcket. Lyckligtvis blev det inga skador på vare sig flygkroppen, kameran eller propellrarna. Nästa startförsök förlades till grusvägen upp till huset. Ganska snabbt tog jag drönaren upp till 50 meters höjd för att ta dagens bild. Efter en ganska kort flygtur kunde jag landa säkert där jag startat utan några fler missöden. Efter mitt flygäventyr gick jag ner till HQ för att inventera elektronikkomponenter till mitt nästa lilla projekt som blir en Nixie-klocka. Istället för dioder, visare eller en display som visar klockslaget kommer jag använda så kallade Nixie-rör, som är elektronrör med fasta siffror. Jag tänkte att klockan ska få pryda Nirvana så småningom. Eftersom jag inte skulle vara ute i verkstan någon längre tid så tog jag på mig mina “Foppa-tofflor”. Dom är perfekta till att få in en skadad och något svullen fot i utan att man behöver ta till brytjärn och känna hur det tåras i ögonen. De kanske inte är så fotriktiga och “betraktningsvänliga”, men för ändamålet är de perfekta. Efter min inventering släckte jag i HQ och skulle gå upp till huset igen. Det gjorde ovanligt ont att gå, och inte förrän jag kände hur blött och kallt det blev under foten när jag gick utanför verkstan som jag insåg att toffeln separerats från foten någonstans mellan verkstadsdörren och HQ. Jodå – den låg där under skrivbordsstolen och väntade på sin kalla och blöta “husse”. En sak som jag inte kan förstå är varför man ska begåvas med smärta när den inte fungerar som den ska. Det gör ju ont i foten – och jag har fattat att allt inte ligger rätt till, men jag känner tydligen ingenting ändå! Nu har ischias-nerven äntligen börjat ge med sig efter två nätters soffsovande och bitvis begagnande av kryckor.
Åter till HQ och Nixie-klockan – Jag har börjat löda fast rören i kretskorten för att få lite ordning på alla trådar som ska kopplas ihop med ett chip som omvandlar en binär signal på 4 bitar till en signal som går till respektive siffra. Det tog ett tag att hitta databladet till chipet då beteckningen är skriven med kyrilliska bokstäver. När det kommer till elektronrör så är ryska rör det som har högst kvalitet. Det beror troligtvis på att ryssarnas utveckling stannade kvar längre i den analoga världen än vad som var fallet i Silicon Valley. Nackdelen med elektronrör är att de kräver en förhållandevis hög spänning för att fungera, så man får hålla fingrarna borta, även om jag är rätt van vid att få stötar och ofrivilliga elektriska signaler i benet så är det kanske dumt att utsätta fingrar, armar och hjärta för samma tortyr. Tar man det metodiskt och inte stressar så ska det nog gå vägen även denna gång. Jag hade tänkt att klockan skulle gå i samma stil som Apollon för att sätta min egen prägel på den. Namnet då? Naturligtvis får den heta “Kronos”, efter den grekiska titanen som verkade varit en “trevlig” prick. Han kastrerade tydligen sin far och åt upp sina barn samtidigt fungerade han som någon slags skördegud för grekerna – hur exakt han var i att hålla tiden är det ingen som vet.
Först måste det bli sämre
Efter en vecka lågintensiv verksamhet uppe i HQ har jag lyckats tillverkat ett skal till jordfuktighetsmätaren. Nu håller jag på att trimma in mätvärdena och lära mig förstå när jorden behöver vattnas utifrån avläst värde. Det har blivit två besök hos olika doktorer denna vecka. Ortopeden hade ingenting som han kunde tillföra i vidare utredning men tackade mig för en trevlig bekantskap och skickade mig vidare till medicindoktorn för vidare undersökning. Utifrån min beskrivning av smärtans utveckling över tid och mitt i övrigt friska hälsotillstånd föreföll det hela för honom lite mystiskt, men samtidigt intressant. Jag hade hoppats på “Ahhh – jag vet precis vad det är! Det hela är mycket enkelt…..”. Jag skickades vidare till blodprov för att utesluta något underliggande som skulle göra att jag inte blev bättre. Jag tror i alla fall att jag skadat en nerv som skickar lite felaktiga signaler om läget i underbenet. Idag har smärtläget varit bättre, men å andra sidan har jag muskelvärk istället. Idag har jag varit uppe i HQ större delen av dagen. Jag har designat och skrivit ut hållare till några programmerbara knappar för det smarta hemmet. Ett tryck – lödstation på, två tryck – musik, ett långt tryck – stäng av HQ. Just nu stänger lödstationen av efter 30 minuter, men jag ska nog koppla så att den stänger av när man släcker i HQ eller verkstan. SÅ mycket tid som man lägger ner på detta skulle man istället kunna ägna sig åt att tända och släcka allt manuellt med knappar på väggar och apparater….men det är inte lika ballt!
Jorden kallar
Nå äntligen fick jag till det efter närmare två dagars knappande och experimenterande! Ett tag såg det ut som att jag inte skulle lyckas och jag var nära att ge upp. När jag väl lyckats läsa givaren till Onion-modulen så uppstod genast problemet att skicka informationen vidare till Homebridge, som agerar central för uppsamling och distribution av information mellan olika apparater. Därifrån kan sedan informationen vidare till HomeKit som gör det möjligt att styra apparater och få information om hemmet till bland annat mobiltelefonen. Mycket av arbetet går ut på att försöka sätta sig in i olika begrepp och tekniker som redan är färdigutvecklade. Det är lite svårt när man inte dagligen håller på med Linux, Python, MQTT, osv, att förstå vad många verkar ta för givet att man ska begripa. Som tur är finns det en hel del material skrivet även om det tar tid att hitta alla pusselbitar. Nästa steg är att kalibrera sonden och skapa ett larm när det blir för torrt och det är dags att vattna pelargonerna. En lämplig kapsling bör också göras. Det får nog bli nästa vecka om nu inte benet blivit bättre till dess. Då kanske jag gör något annat.
Lökigt värre
Då mitt ben fortfarande spökar har jag fått ta det lugnt även denna helg. I strävan att försöka göra hemmet lite “smartare” har jag påbörjat ett nytt projekt som ska tala om för mig när pelargonerna behöver vatten. Av en händelse när jag satt och väntade på min tur in i magnetkameran här om dagen snubblade jag över en intressant modul att integrera i sina IoT enheter. IoT står för “Internet of Things” och skulle kunna liknas vid att man opererar in en hjärna i varje lite pryl som man vill kunna styra eller inhämta information från. Modulen heter heter Onion Omega2+ och innehåller ett Linuxbaserat operativsystem med inbyggt trådlöst nätverk. Modulen mäter några kvadratcentimeter och har 200.000 gånger mer lagringsutrymme än min första dator som jag knappade på i min ungdom. Idag har jag kopplat ihop en givare och en strömregleringskrets så att jag kan mata utrustningen med strömmen från en USB-port. Just nu håller jag på att lära mig lite om I2C som är ett kommunikationsprotokoll som många sensorer använder. Att hämta data från en fuktighetssensor är bara en av många tillämpningsområden som använder sig av protokollet, så det kan ju vara värt att kunna. Python är tydligen programmeringsspråket som rekommenderas till att programmera “lök”-modulen med, så en hel del tid har gått åt till att försöka sätta sig in i det också – även om det är likt mycket annat man sett. Bäst att passa på att sitta vid skolbänken nu när man är rörelsebefriad.
Fyra dagars uppdatering
Då var det hög tid att uppdatera bloggen efter fyra intensiva och händelserika dagar fyllda med både hårt arbete och återhämtning. På torsdagen kom jag hem ganska sent, men hann med att köra ett lass med torrsopor till tippen. På fredagen tog jag ledigt men kunde först efter några telefonsamtal börja förbereda inför helgens hästaktiviteter. Maskinhallen skulle rensas på diverse maskiner för att ge plats åt hästhagarna, gräset mellan huset och ridbanan skulle klippas, stallet skulle spolas rent och rensas i avloppet och ankorna skulle flytta ut i en temporär lägerplats ute i maskinhallen. Jag passade på att åka till Uppsala för att införskaffa golvplankor ifall jag skulle hinna lägga golvet inne i ankhuset. På kvällen kom de första gästerna som traditionsenligt bjuds på middag. Det blev fisk inbakad i folie med pressad potatis och en kall romsås. Lördagen började med att en av gästhästarna skenade inne i maskinhallen vilket resulterade i en bruten stolpe, några sönderslitna plankor och ett trassligt elstaket. Jag såg framför mig att det skulle ta några timmar att åtgärda, men det var ganska snart avklarat och jag hunde börja sätta foder runt dörren och fönsterna på ankhuset för att kunna börja isolera väggarna. Jag gjorde ett byte med min son som hjälpte mig mot att jag skulle hjälpa honom att hämta och installera en tvättmaskin på söndagen. Vi hann klart med ena väggen innan vi båda kände att det fick räcka för den här dagen. Först satte vi fast vindpapp, och sedan fick vi fylla på med halm samtidigt som vi häftade fast ångspärren innan vi kunde skruva fast skivorna. Vi kom efter hand underfund med hur vi skulle göra på bästa sätt, men som sagt – vi hade fått nog, dessutom var det dags att förbereda middagen för fem personer. Efter middagen passade jag på att sätta mig uppe i Nirvana för att få lite lugn och ro. Det är ofrånkomligt att dra på smilbanden när man trollbinds av ljudet och värmen från Apollon. Idag fortsatte jag att isolera kortsidorna och jag hann nästan klart då det var dag att leverera min del av dealen med min son. Dessvärre fanns inte tvättmaskinen på ett rimligt avstånd så vi koncentrerade oss på att införskaffa en soffa och sätta upp en hylla som min son tillverkat under lördagen. När jag kom hem sprejmålade jag karosserna med maskeringsfärg som gör det möjligt få skarpa linjer mellan olika färgfält och mönster när man sedan målar med airbrush.
Kycklingplockare
Igår fick jag en trasig vedklyv av min kära vän “K”. Tanken från min sida var att jag skulle använda motorn till en kycklingplockare som mer eller mindre automatiskt ska kunna avfjädra kycklingarna i samband med slakt. Dessvärre var det motorn det var fel på och inte hydrauliken som jag hade fått för mig. Efter att jag lokaliserat och åtgärdat felet tyckte jag det var synd att “slakta” en fullt fungerande maskin. Fokus riktades istället mot en gammal 3-fasmotor från en slipsten som min son införskaffade för några år sedan. Då ville han bygga om den motordrivna maskinen till en som man vevar manuellt. Den skulle tydligen användas till något medeltida “live” och då passade det inte med eldrift. Efter att ha plockat fram motorn och rensat bort alla gamla kablar och strömbrytare kopplade jag in den för ett test och kunde konstatera att den är stark, tyst och fungerar. Då är det värt att putsa av och måla den. Dessvärre kunde jag inte tyda texten på maskinplåten så jag saknade viktig information om bland annat varvtal. En kycklingplockare ska snurra i ca 150-300 varv per minut, och det är mer eller mindre omöjligt att avgöra hur fort en motor snurrar bara genom att titta på den. Efter en stunds plockande uppe i elektronikverkstan hade jag min primitiva men ändå fullt dugliga varvtalsräknare klar, bestående av en laserdiod, en fotoresistor och ett batteri tillsammans med ett oscilloskop för att utföra mätningen. Varje gång som flänsen på motoraxeln bryter laserstrålen, skapas en puls som jag kan mäta med oscilloskopet. Jag kom fram till att varje varv tar ca 40 millisekunder, vilket omräknat blir 1500 varv per minut. Det innebär att jag måste växla ner varvtalet till mellan 1:10 och 1:5.