Category Archives: Elektronikverkstad

Först måste det bli sämre

Efter en vecka lågintensiv verksamhet uppe i HQ har jag lyckats tillverkat ett skal till jordfuktighetsmätaren. Nu håller jag på att trimma in mätvärdena och lära mig förstå när jorden behöver vattnas utifrån avläst värde. Det har blivit två besök hos olika doktorer denna vecka. Ortopeden hade ingenting som han kunde tillföra i vidare utredning men tackade mig för en trevlig bekantskap och skickade mig vidare till medicindoktorn för vidare undersökning. Utifrån min beskrivning av smärtans utveckling över tid och mitt i övrigt friska hälsotillstånd föreföll det hela för honom lite mystiskt, men samtidigt intressant. Jag hade hoppats på ”Ahhh – jag vet precis vad det är! Det hela är mycket enkelt…..”. Jag skickades vidare till blodprov för att utesluta något underliggande som skulle göra att jag inte blev bättre. Jag tror i alla fall att jag skadat en nerv som skickar lite felaktiga signaler om läget i underbenet. Idag har smärtläget varit bättre, men å andra sidan har jag muskelvärk istället. Idag har jag varit uppe i HQ större delen av dagen. Jag har designat och skrivit ut hållare till några programmerbara knappar för det smarta hemmet. Ett tryck – lödstation på, två tryck – musik, ett långt tryck – stäng av HQ. Just nu stänger lödstationen av efter 30 minuter, men jag ska nog koppla så att den stänger av när man släcker i HQ eller verkstan. SÅ mycket tid som man lägger ner på detta skulle man istället kunna ägna sig åt att tända och släcka allt manuellt med knappar på väggar och apparater….men det är inte lika ballt!

Jorden kallar

Nå äntligen fick jag till det efter närmare två dagars knappande och experimenterande! Ett tag såg det ut som att jag inte skulle lyckas och jag var nära att ge upp. När jag väl lyckats läsa givaren till Onion-modulen så uppstod genast problemet att skicka informationen vidare till Homebridge, som agerar central för uppsamling och distribution av information mellan olika apparater. Därifrån kan sedan informationen vidare till HomeKit som gör det möjligt att styra apparater och få information om hemmet till bland annat mobiltelefonen. Mycket av arbetet går ut på att försöka sätta sig in i olika begrepp och tekniker som redan är färdigutvecklade. Det är lite svårt när man inte dagligen håller på med Linux, Python, MQTT, osv, att förstå vad många verkar ta för givet att man ska begripa. Som tur är finns det en hel del material skrivet även om det tar tid att hitta alla pusselbitar. Nästa steg är att kalibrera sonden och skapa ett larm när det blir för torrt och det är dags att vattna pelargonerna. En lämplig kapsling bör också göras. Det får nog bli nästa vecka om nu inte benet blivit bättre till dess. Då kanske jag gör något annat.

Lökigt värre

Då mitt ben fortfarande spökar har jag fått ta det lugnt även denna helg. I strävan att försöka göra hemmet lite ”smartare” har jag påbörjat ett nytt projekt som ska tala om för mig när pelargonerna behöver vatten. Av en händelse när jag satt och väntade på min tur in i magnetkameran här om dagen snubblade jag över en intressant modul att integrera i sina IoT enheter. IoT står för ”Internet of Things” och skulle kunna liknas vid att man opererar in en hjärna i varje lite pryl som man vill kunna styra eller inhämta information från. Modulen heter heter Onion Omega2+ och innehåller ett Linuxbaserat operativsystem med inbyggt trådlöst nätverk. Modulen mäter några kvadratcentimeter och har 200.000 gånger mer lagringsutrymme än min första dator som jag knappade på i min ungdom. Idag har jag kopplat ihop en givare och en strömregleringskrets så att jag kan mata utrustningen med strömmen från en USB-port. Just nu håller jag på att lära mig lite om I2C som är ett kommunikationsprotokoll som många sensorer använder. Att hämta data från en fuktighetssensor är bara en av många tillämpningsområden som använder sig av protokollet, så det kan ju vara värt att kunna. Python är tydligen programmeringsspråket som rekommenderas till att programmera ”lök”-modulen med, så en hel del tid har gått åt till att försöka sätta sig in i det också – även om det är likt mycket annat man sett. Bäst att passa på att sitta vid skolbänken nu när man är rörelsebefriad.

Fyra dagars uppdatering

Då var det hög tid att uppdatera bloggen efter fyra intensiva och händelserika dagar fyllda med både hårt arbete och återhämtning. På torsdagen kom jag hem ganska sent, men hann med att köra ett lass med torrsopor till tippen. På fredagen tog jag ledigt men kunde först efter några telefonsamtal börja förbereda inför helgens hästaktiviteter. Maskinhallen skulle rensas på diverse maskiner för att ge plats åt hästhagarna, gräset mellan huset och ridbanan skulle klippas, stallet skulle spolas rent och rensas i avloppet och ankorna skulle flytta ut i en temporär lägerplats ute i maskinhallen. Jag passade på att åka till Uppsala för att införskaffa golvplankor ifall jag skulle hinna lägga golvet inne i ankhuset. På kvällen kom de första gästerna som traditionsenligt bjuds på middag. Det blev fisk inbakad i folie med pressad potatis och en kall romsås. Lördagen började med att en av gästhästarna skenade inne i maskinhallen vilket resulterade i en bruten stolpe, några sönderslitna plankor och ett trassligt elstaket. Jag såg framför mig att det skulle ta några timmar att åtgärda, men det var ganska snart avklarat och jag hunde börja sätta foder runt dörren och fönsterna på ankhuset för att kunna börja isolera väggarna. Jag gjorde ett byte med min son som hjälpte mig mot att jag skulle hjälpa honom att hämta och installera en tvättmaskin på söndagen. Vi hann klart med ena väggen innan vi båda kände att det fick räcka för den här dagen. Först satte vi fast vindpapp, och sedan fick vi fylla på med halm samtidigt som vi häftade fast ångspärren innan vi kunde skruva fast skivorna. Vi kom efter hand underfund med hur vi skulle göra på bästa sätt, men som sagt – vi hade fått nog, dessutom var det dags att förbereda middagen för fem personer. Efter middagen passade jag på att sätta mig uppe i Nirvana för att få lite lugn och ro. Det är ofrånkomligt att dra på smilbanden när man trollbinds av ljudet och värmen från Apollon. Idag fortsatte jag att isolera kortsidorna och jag hann nästan klart då det var dag att leverera min del av dealen med min son. Dessvärre fanns inte tvättmaskinen på ett rimligt avstånd så vi koncentrerade oss på att införskaffa en soffa och sätta upp en hylla som min son tillverkat under lördagen. När jag kom hem sprejmålade jag karosserna med maskeringsfärg som gör det möjligt få skarpa linjer mellan olika färgfält och mönster när man sedan målar med airbrush.

Kycklingplockare

Igår fick jag en trasig vedklyv av min kära vän ”K”. Tanken från min sida var att jag skulle använda motorn till en kycklingplockare som mer eller mindre automatiskt ska kunna avfjädra kycklingarna i samband med slakt. Dessvärre var det motorn det var fel på och inte hydrauliken som jag hade fått för mig. Efter att jag lokaliserat och åtgärdat felet tyckte jag det var synd att ”slakta” en fullt fungerande maskin. Fokus riktades istället mot en gammal 3-fasmotor från en slipsten som min son införskaffade för några år sedan. Då ville han bygga om den motordrivna maskinen till en som man vevar manuellt. Den skulle tydligen användas till något medeltida ”live” och då passade det inte med eldrift. Efter att ha plockat fram motorn och rensat bort alla gamla kablar och strömbrytare kopplade jag in den för ett test och kunde konstatera att den är stark, tyst och fungerar. Då är det värt att putsa av och måla den. Dessvärre kunde jag inte tyda texten på maskinplåten så jag saknade viktig information om bland annat varvtal. En kycklingplockare ska snurra i ca 150-300 varv per minut, och det är mer eller mindre omöjligt att avgöra hur fort en motor snurrar bara genom att titta på den. Efter en stunds plockande uppe i elektronikverkstan hade jag min primitiva men ändå fullt dugliga varvtalsräknare klar, bestående av en laserdiod, en fotoresistor och ett batteri tillsammans med ett oscilloskop för att utföra mätningen. Varje gång som flänsen på motoraxeln bryter laserstrålen, skapas en puls som jag kan mäta med oscilloskopet. Jag kom fram till att varje varv tar ca 40 millisekunder, vilket omräknat blir 1500 varv per minut. Det innebär att jag måste växla ner varvtalet till mellan 1:10 och 1:5.

Bling, välljud och vaktelgård.

Förra veckan avslutades med att tillverka en odlingslåda för sonens nyvunna intresse för chiliplantor. I utbyte fick jag mig en lektion i hur man polerar metall så att det blir riktigt spegelblankt. Sista delarna till Apollon bestående av två rattar och två täcklock till skyddsrören runt VU-metern fick avsluta föregående projekt med rörförstärkaren. Under veckan har jag så fort tid erbjudits spenderat tid i Nirvana för att njuta och förtrollas av VU-meterns magiska pulserande i takt med välljudet från Apollon. Jag har lagt på en laddning med salt som jag håller på att röka. Eftersom salt inte blir dåligt kan jag i lugn och ro köra röken i omgångar, vilket är perfekt, när en laddning spån räcker i några timmar. Jag sätter på röken när jag kommer hem från jobbet, och upprepar proceduren tills saltet fått lagom med rökarom. Jag har gjort halvhjärtade insatser under veckan med inledningen på nästa projekt – vaktelgård. Jag hade en föreställning om att det skulle gå ganska enkelt att göra hål med jordborren, men när marken består av sten och bitvis ännu mer sten, får man använda spett och händerna för att gräva de 60 centimeter som krävs för att ett stolpfundament ska bli varaktigt stabil. Idag fick jag äntligen lite inspiration till fysiskt arbete. Grannen behövde låna släpet för att åka till byggvaruhuset och införskaffa material till sin egen frus önskemål, så jag tyckte det var en bra idé att vi samkörde. När jag väl har allt, eller det mesta som behövs för att slutföra ett projekt, finns det inga ursäkter längre! Lagom till att jag kommit igång med arbetet fick jag en bild skickad till mig från en vän som betyder väldigt mycket för mig. Bilden visade en trave stockar som hade funnit en ny plats under dagen. Detta fick mig att känna behovet att själv samla in vindfället från i vintras. Dagens fysiska arbete avslutades med att dra elkabeln till hönshagen från maskinhallen där elaggregatet sitter. Dessvärre hade dragsnöret i röret bara en ände, så jag fick koppla loss elen och använda den kabeln som dragsnöre. Efter någon timmes slitande var så alla kablar dragna, och jag kunde koppla in elen till hönshuset igen. Nu får vi se om orken räcket till någonting imorgon, eller om jag också ska vila på den sjunde dagen. Jag kan ju alltid hugga lite ved!

Eureka! Jag fann problemet!

Nu har jag den där känslan som jag bara brukar uppleva när jag lyckats med något riktigt bra trots motgångar och omtag. Efter att ha studerat elschemat för VU-metern och gjort lite mätningar kunde jag konstatera att spänningsregulatorn brunnit upp. Antagligen var detta resultatet av att jag tänkt fel när jag av misstag kopplat ihop jord mellan signal- och spänningskretsen via VU-metern. Genom att koppla förbi spänningsregulatorn tillfälligt kunde jag få bekräftat att det var det som var problemet. Jag försöker intala mig själv om att jag först och främst hade tur som hittade problemet, men lite elektronikkunskaper spelar nog in också. Nästa trevliga överraskning var att den välkända affärskedjan med det töntiga förnamnet råkade lagerhålla just en sådan komponent. Klockan 10:00 hängde jag på låset tillsammans med andra påskflyende hemmafixare för att införskaffa en spänningsregulator med beteckningen L7812. Efter en dryg timmes lödkolvsexercis var Apollon redo att inte bara låta, utan även visa att den låter genom att i takt med energin i musiken pressa ljusstaplarna på Nixie-rören upp i taket. Riktigt läckert! Nästan lika läckert som jag är nöjd med mitt avslutade projekt!

Vinande, brus, brum och äntligen tystnad!

Sedan i tisdags när jag äntligen hade lött ihop alla delar har jag på min lediga och vakna tid ägnat mig mest åt att försöka få bukt med oljud som Apollon alstrat. Enligt trovärdiga källor lät musiken på Antiken inte helt bra och jag började ett tag tvivla på förträffligheten med att namnge förstärkaren efter en grekisk gud med anknytning till den dåtida musiken. Jag vet inte hur många gånger jag kopplat i och ur kretsar för att identifiera de olika problemen jag haft med oönskade ljud. Jag har gått igenom alla kopplingar både två och tre gånger utan att hitta någon uppenbar förklaring och jag började försiktigt leka med tanken att jag skulle lägga allt på hyllan för att mogna några månader. Av en ren slump upptäckte jag att återkopplingskretsen från högtalarutgången till förstasteget var det som orsakade det märkbara vinandet som först träffade mina trumhinnor i ett inte allt för angenämt möte. När vinandet upphört var det dags att brottas med ett störande brum som kunde stävjas med en filterkondensator efter lite efterforskningar. Jag tror dock att det mest irriterande är de timmar jag lagt ner på att ta bort bruset som legat på som en matta i bakgrunden, med eller utan musik. Inte så märkbart i HQ som i Nirvana, där jag tänkt använda förstärkaren. Det visade sig vara nivån på ingångssignalen som varit uppskruvad för att den förra förstärkaren skulle låta tillräckligt högt i jämförelse med förstärkaren till bashögtalarna. Pinsamt nog var det bara att dra ner nivån på utsignalen från delningsfiltret. – Det borde jag ha tänkt på! Det som är bra med att få problem är att man lär sig så mycket mer på det sättet. Jag har ännu inte hunnit sätta mig ner och förundras över hur bra det blev – för det blev verkligen bra, mycket bättre än den förra förstärkaren. Helt i klass med en förstärkare som går att köpa för snuskigt mycket pengar i en riktig audiofilaffär – den här har å andra sidan kostat snuskigt mycket tid att bygga. Skulle jag göra om det hela om jag var tvungen? – Absolut! Nu ska jag städa HQ, och sedan ge mig i kast med att försöka få igång VU-metern som jag av misstag råkat koppla fel och förmodligen förstört – den funkar hur som helst inte. Utan den är jag inte helt klar med projektet. Har jag kommit såhär långt kan jag bara inte ge upp!

Väntans tider

Just nu kryper det i kroppen på mig. Samtidigt som jag väntar på att få de sista rören med posten, så kan jag just denna helg inte fortsätta med bygget då andra aktiviteter kallar på min uppmärksamhet. Under veckan har jag kämpat med att hitta utrymmen och lösningar för att fästa upp alla olika kretsar i kabinettet. Allt ska kunna kommas åt samtidigt som jag inte vill att kablar med signaler och höga växelspänningar ska komma för nära varandra och skapa problem. Nu tror jag att jag hittat en hyfsat logisk placering för allt. 3D-skrivaren har serverat mig med kretskortshållare i diverse olika utföranden. Det blir fler delar än vad man tror när man ser kopplingsschemat, speciellt om man ska lägga till saker som balanserade ljudingångar, VU-meter, upplyst knapp på framsidan med tidsfördröjda relän som släpper på den höga spänningen först när rören värmts upp ordentligt. Om postgudarna är på min sida så kan jag provlyssna i nästa vecka. I annat fall måste jag nog se mig om efter nästa projekt jag kan påbörja.

Montering

Var ska jag börja bland alla saker som gick fel idag? Det första som gick snett var att jag inte satt fast bakstycket ordentligt när jag skulle fräsa ut hålen för högtalarterminaler, ljudingångar och strömanslutning. Mitt i fräsarbetet såg jag hur arbetsstycket rubbades ur sin position! Som tur var kunde jag avbryta i tid. Detta medförde någon halvtimmes tapp i arbetet, då jag var tvungen att åter hitta nollpunkten och skriva om programmet så att fräsen fortsatte där den blev avbruten. Det andra bekymret som uppdagades var det begränsade utrymmet för alla kretskort och strömtransformatorer som ska få plats i kabinettet. Allt får plats, men det är lite bekymmer med att komma åt alla rörterminaler om det är en massa annat i vägen. Efter mycket knåpande tror jag att jag har en lösning som ska kunna fungera så att jag kan separera högspänning från ljudsignalerna. Jag antar att det är den här typen av problem som man köper sig fri ifrån om man köper ett kit eller en färdig förstärkare…men det är ju inte riktigt samma sak som att göra allt själv från grunden. En annan inte helt obetydlig detalj var att strömknappen jag köpt var momentan, vilket skulle innebära att jag antingen får stå och hålla fingret vid knappen, eller bygga en självhållande krets. Det första är helt uteslutet, och det andra skulle skapa ytterligare platsbekymmer. Nu fick jag tag på en växlande knapp som tur var, dock var naturligtvis diametern mycket mindre. Av de två alternativ jag hade valde jag att svarva en hållare i mässing framför att byta framstycke på förstärkaren. Trots alla missöden som kan få den mest envise att kasta in handduken känns det som att jag är på banan igen. Förmodligen kommer jag behöva designa och 3D-printa några hållare till kretskorten den kommande veckan. Det som var bra idag då? – Det blir skitbra ändå!