Category Archives: Diverse

Nystart

Den som läst min blogg, eller rättare sagt, den som försökt läsa min blogg, har kanske upptäckt att det under flera månaders tid har varit glest med inlägg. Jag har själv inte riktigt förstått varför glädjen att skriva plötsligt avtagit. Även om jag under vinterhalvåret drar ner på aktiviteterna som en följd av att kylan och mörkret kryper närmare, så har jag ju ändå företagit mig olika mindre projekt som skulle kunna platsa i en blogg avsedd att peppa mig själv, och visa för mig själv att det faktiskt händer saker som är värda lite uppmärksamhet. Hela min tillvaro har kretsat kring att arbeta – både i yrkeslivet och på fritiden. Mitt sätt att koppla av från yrket har varit att arbeta med händerna och vice versa – Man kan kalla det för balans. Jag har dock inte riktigt insett att balans kanske inte bara består av två delar, utan många fler. Någonstans har jag tappat bort mig själv och mina medmänniskor utanför hemmets ramar. Jag tror dock att jag mer och mer kommit till insikt och kan sätta ord på mina bekymmer – mycket med god hjälp av en nyvunnen klok vän som jag haft många intressanta och givande samtal med under det gångna året. En sak som blivit tydlig för mig, är att jag inte kunnat dra mig tillbaka och bara koppla av i mitt eget hem. HQ i all ära, men där är det ju tänkt att vara produktiv – och det är inte alltid som jag får vara ifred där heller för den delen. Då vi många gånger är fler i huset än vad jag räknat med begränsas mina möjligheter ytterligare att känna att hemmet är en plats för återhämtning. Min enda chans till återhämtning har varit att stiga upp tidigare än alla andra och få njuta några timmar av lugn och ”icke-kaos”. Kanske att jag först måste städa undan i köket, men sedan har jag haft lite ro att läsa, surfa eller skriva. Man skulle kunna sammanfatta mitt bekymmer med att jag inte kan njuta av lugn och ro så länge det finns någonting annat i min omgivning som kräver en åtgärd. Arbeta först och vila senare! Nu har jag sakta men säkert, när jag själv förstått mina egna behov, omvandlat detta till ett eget utrymme där jag när som helst kan dra mig tillbaka och lyssna på musik och läsa utan att först behöva plocka undan efter andra. Det är bara katten som emellanåt tränger sig på –  men hon förstår sig på det där med att ta det lugnt! Min förhoppning är att sakta men säkert kunna återerövra hemmet som en plats där man laddar sina batterier och hämtar kraft innan man återvänder till ”galäråran” – inte bara under årets ljusa halva.

Första advent – i väntan på framtiden

Det har gått drygt en och en halv månad sedan jag skrev någonting i bloggen, och nu är det redan första advent. Anledningen till att jag inte skrivit något kanske varit att jag just nu är inne i en period av lågintensiv inspiration. Hönsen har börjat värpa ägg, och bitvis produceras det fler ägg än vad som förbrukas. Det verkar dock än så länge inte ge några bekymmer, då vårt hem emellanåt mer liknar en ungdomsgård än en plats för vila och återhämtning. Jag känner mig bitvis lite kluven då det är trevligt med liv och rörelse samtidigt som jag själv skulle behöva njuta av lite stillhet och återhämtning. Det känns som att jag sakta håller, medvetet eller omedvetet, på att lösa problem som beror på att min omgivning inte har en lika låg tröskel för oordning som jag. Nu har jag börjat utrusta samlingsplatserna med fasta USB-laddare, och infällda strömuttag, där det annars ligger skarvsladdar och adaptrar till förbannelse, för att bli av med ett irritationselement. För några veckor sedan skruvade vi ihop lite förvaring i matrummet, vilket verkar kunna bidra till att saker inte behöver ligga framme. Utmaningen blir att få sakerna att hitta tillbaka, och att inte samla på sig fler udda apparater, muggar och pinaler utan att göra sig av med något annat.

I-landsbekymmer

Såhär i domedagstider där dystra klimatrapporter avlöser varandra, finner jag det passande att begrunda mina egna ”I-landsbekymmer” i skuggan av de problem som I-länderna och min egen livsstil tycks bidra med. Förhoppningsvis kommer jag, när jag skrivit klart, kunna dra slutsatsen att jag trots allt inte har några problem alls, och att jag i grund och botten inte ska, eller kan klaga. Precis som veckan är indelad i vardagar och helgdagar verkar det som att min energi kommer och går. En gammal ”sanning” är ju att man måste ha tråkigt för att kunna ha kul. Samtidigt som jag vet att jag inte hela tiden kan hålla ett högt tempo, är det oerhört frustrerande att i efterhand känna att man inte passat på att njuta och ta tillvara på fritiden ordentligt. Idag har jag planlöst suttit och surfat på nätet och bland annat tittat på hur skumma verkstäder lurar kunder på service som inte behövs, och som de heller aldrig utför. Jag har också försökt hitta en mirakellösning på hur man får energi till att komma igång, men lösningen på problemet är lika självklar som tråkig – sätt igång, så får du energi till att fortsätta! Lika inspirerande som när mamma sa att man skulle städa rummet när man rådfrågade om vad man skulle hitta på. Lite frisk luft och en cykeltur då? Kanske….men jag känner inte riktigt för det. Gå ner till verkstan då? Eller upp till HQ!? Njäää. Gå upp till RC-banan och bygg den där nya kurvan, eller gå ut i skogen och plocka lite svamp. Vet inte…älgjakten har ju börjat! Jamen sitt och tjura då! Men jag vill inte, jag kan inte sitta still! Skriv i bloggen då! Men jag gör ju det, och vad kan jag skriva om, när jag inte gjort någonting som är värt att skriva om? Blomlådan under skylten kändes inte som ett projket. Att måla karosser till RC-bilen är mer rutin än projekt, liksom att tömma gödselkärran, även om jag får använda gödselhissen som än så länge fungerar. Droppande kranar i stallet, eller dörrar som behöver justeras är inte heller värt att ödsla skrivande på. Ja – min inre dialog jobbar på högvarv samtidigt som resten av världen diskuterar om hur man ska förhindra en framtida katastrof som heller kanske inte kommer inträffa enligt vissa. Det är nog bättre att göra någonting än att fortsätta föra en inre dialog med sig själv – det kan ju omöjligt bli sämre. Frågan är bara om man vill göra något åt situationen. Framtiden får visa hur det blir!

Hösttempo

Hösten har anlänt, och projekten tenderar att bli kortare entimmesprojekt som präglas mer av  nödvändighet än  inspiration och längtan att göra något produktivt. Jag har lagt en hel del av min fritid på RC-bilskörning och underhåll av bilen. Vi hade arbetsdag på klubbens bana igår, vilket resulterade i att jag drog på mig att tillverka jordankare, som ska användas till att fixera banmarkeringen med. I övrigt är det mest småsaker på gården som behöver fixas. Tömning av avloppsbrunnen i stallet, åtgärda vattenläcka på kranen i stallet, tömning av gödselkärror, småjusteringar i hönshuset osv….. Jag har förlikat mig med att dagarna blir kortare och att vädret kommer göra det motigt att vistas i verkstad och utomhus genom att samla på mig ett bibliotek av äventyrsspel som jag tänkt beta av när andan faller på. Vistelsen i köket har också intensifierats, och helgens rätter läggs det mer tid och kärlek på. Jag ska nog lyckas genomlida hösten och vintern relativt skonsamt känns det som.

Lägre tempo

Denna vecka har varit lugn på projektfronten. Fasadrenoveringen avslutades med att städa undan och lämna tillbaka ställningen. I onsdags var det en sväng förbi Arlanda RC för att köra lite radiostyrt. Det har blivit en hel del uppe på den egna banan också. Efter att ha gått ett varv med trimmern för att få bort det värsta ogräset, som trots torkan letat sig in på banan, kunde jag åter igen ägna mig åt några tankar – både i form av metanol till bilen och mentala till mig själv. Jag fick hjälp av min dotter att sätta upp hönsredena, nu när nästa kull kycklingar vuxit sig så pass stora att de inte längre behöver en avgränsning från resterande fjäderfän. Idag har jag mestadels suttit uppe i HQ, och jag passade på att måla klart en kaross som varit maskerad och klar sedan länge, men som inte blivit målad. Det har inte gått åt lika många karosser denna säsong, mycket beroende på att jag inte hunnit köra lika mycket, men också för att de verkar hålla längre….vilket skulle kunna tyda på att jag blivit en bättre förare. Framvagnen som börjat visa tecken på slitage fick också lite omvårdnad med nya bussningar och brickor. Efter en stunds vistelse uppe i HQ fick jag ögonen på ångmotorn jag fick i julklapp av min ”äldsta” vän för några år sedan, gick jag igenom vad som var kvar av bygget. Jag började läsa instruktionerna, och insåg snabbt varför jag inte slutfört bygget tidigare. Mycket av måtten är i tum, och ”ritningarna” håller inte riktigt måttet. Sedan när man inte riktigt vet vilka mått som är viktiga, blir det lite mycket chansningar för mitt tycke. Jag dristade mig dock till att fortsätta där jag slutade, och borrade totalt femton hål, varav tio skulle gängas med en BA7-tapp….också ett brittiskt påfund.

Muskelvila och målning

Gårdagen fick bli en vilodag för musklerna. Det kändes bara motigt att försöka lyfta ”stålplankorna” till övre ställningsplanet på plats. Dessutom var det fuktigt efter morgonens störtskurar, som fyllde den kubikmeterstora vattentanken på nolltid. Det fick istället bli en dag till mindre göromål. En av dessa var att bygga en liten trälåda för ställningens alla tillbehör. Den pappkartong som tidigare använts, kändes inte värdig att förvara alla viktiga låssprintar och förankringsöglor. Jag kostade till och med på mig att laserbränna in texten ”Ställningstillbehör” på långsidorna. Efter allt regnande kändes det tillräckligt säkert att försöka mig på att testa kallröken. Det visade sig att konstruktionen inte riktigt höll måttet, och det slutade med att jag byggde en helt ny med liten annorlunda princip. Först ut att teströkas var en salt och pepparblandning. Resultatet blev riktigt lyckat, så nu ska jag bygga en rökkammare istället för den begagnade glassförpackningen som användes vid teströkningen. Idag fick jag hjälp att placera ”plankorna på det övre ställningsplanet, så nu har jag kunnat avlägsna de övre vindskivorna och byta ut delar som inte längre tjänar som skydd för taket. Nu är övre halvan av gaveln målad. Det finns med andra ord hopp om att jag hinner bli klar med den tredje sidan under morgondagen.

Mellandag utan målning

Efter att igår ha fått hjälp av min dotter att demontera, och sedan montera upp ställningen på den syd-östra sidan var fasaden på den sidan snabbt avklarad. Vi hann precis montera ner ställningen innan den gassande solens strålar tog sig runt husknuten, och hade gjort det olidligt att vistas där någon längre tid. På samma manér hann vi precis måla den bakre långsidan av huset innan eftermiddagssolen gjorde entré. I morse demonterade vi ställningen vi satte upp igår för att fortsätta på gaveln. Jag inte riktigt hunnit klart med uppsättningen av ställningen. Nästan hela dagen har gått åt till att rengöra och placera ut en IBC-tank, som är tänkt att fyllas med regnvatten – om det nu kommer något. Man har lovat lite regnskurar imorgon – så vi får hoppas att maskinhallens tak kan skänka några liter till hönsen. Tanken var tidigare fylld med någon slags olje- och vattenbaserad emulsion för kylning vid skärande bearbetning, och vattnet och oljan hade bitvis separerat efter flera års lagring av vätskan. Jag var tvungen att sågar upp tanken för att kunna föra rent inuti. Först fick jag ta en spackelspade och skrapa loss det kola-liknade ”oljeklägget”, och sedan efter många olika tester av olika mer eller mindre starka lösningsmedel, kom jag fram till att rödsprit var det enda som löste upp ”fettet”. Efteråt tvättade jag först med ättikssprit, och sedan med dikmedel, så vattnet som kommer samlas i tanken borde vara tjänligt för fjäderfän att förtära.

Förvaringslåda för foder

Platsen under redena blir en perfekt plats till att förvara foder, snäckskal och annat godis för hönsen. Jag började igår med att försöka hitta fodertunnor, men det var mer eller mindre omöjligt att få tag på rätt storlek och kvalitet. Antingen för stora, för små, eller för klena. Jag hade några medar till lådor liggande, så varför inte göra ett försök att bygga en specialanpassad förvaringslåda under redena. Nu är frågan om det kommer bli för tungt så att lådan kärvar, eller om det kommer fungera så bra som man skulle önska. När jag ändå höll på i verkstan passade jag på att montera fast sittpinnar utanför varje våningsplan utanför redena. Det känns som att hönorna får lättare att ta sig in och ut då. Av den lilla biten björk som blev över efter sittpinnarna, gjorde jag ett ställ för träborrarna som annars legat i en låda, huller om buller. Du blir det svårare att ha oordning, och lättare att hitta.

Stallvård och hönsreden

Idag har jag städat lite i stallet. Det blir som ett brunt pulver av torven som lägger sig överallt. Jag passade på att använda tryckluft för att blåsa ut allt damm ur stallet innan jag spolade rent golvet med högtrycken och rensade avloppsbrunnen. Ett varv med grästrimmern utanför stallet i stenläggningens fogar gjorde susen. Även om det inte är dags ännu, så förbereder jag redena för hönsen att värpa i. Förmodligen har jag gjort för många. Av andras erfarenhet ska det vara lätt att tvätta och göra rent, så löstagbara backar som mäter 35×35 cm får fungera som inlägg i respektive fack. Imorgon ska jag försöka bygga en underdel som man kan ställa fodertunnor på för att spara plats och skapa ordning.

Åskådarbänk och nostalgi

Du ska väl inte kasta den där? Det var någon gång under de sexton lass med skräp jag körde till tippen då vi rensade ut huset när vi flyttade ut till gården för drygt sex år sedan som jag sa detta. – Ja, jag är så trött på min fru, som varje år envisas med att jag ska måla om den. -Om du inte har något emot det så tar jag gärna hand om den, svarade jag. Den har allt sedan dess stått utanför stallet, mest som prydnad, men nu kommer den väl till pass som åskådarbänk utanför hönshuset. Av originalplankorna att döma har den varit intensivt kobolt-blåa. Det lustiga, är att jag hittade några plankor i min container från när jag rev ut innanmätet från duschen på nedervåningen – så allt utom färgen har jag räddat från tippen. De visade sig att brädorna var på centimetern lika långa som föregångarna. Jag fick snagga ner några millimeter på bredden och slipa upp dem innan jag gick lös med den nyinköpta färgen. Jag bestyckade två plankor med ytstickande skruvar som fick bli torkstöd när jag målade. Avtrycken blir på så sätt minimala om man vill kunna måla båda sidor utan att vänta på att färgen torkar innan man vänder på brädorna. Nu står bänken utanför stallet och väntar på att kunna bli besutten, innan den hittar en ny plats utanför hönsgården. Medan färgen torkade ringde det i telefonen. Det var den nya ägaren till Moälven som hörde av sig och undrade om jag hade kvar dynorna till sittbänkarna i båten. Det hade jag, och vi kom överens om att träffas där jag förvarat dynorna. Det var med lite blandade känslor, som jag satte mig i bilen. Jag hade i förväg bestämt mig för att vara väldigt kort. Jag har lagt ner så mycket tid och energi i den båten till ingen nytta. Jag försökte till och med donera båten till dykklubben, som tackade nej då ingen ville ta ansvar – ingen ville befatta sig med båten. Vid överlämnandet av dynorna förklarade jag att jag numera var en bitter och slagen man som lämnat båtägandet bakom mig, och ville av den anledningen inte servera allt på ett silverfat för någon som bara suger energi från en. Ja – så illa kändes det för stunden. Trots mina försök att vara otrevlig, ville man bjuda mig på kaffe och utväxla några ord, och kanske få svar på en och annan fråga. Efter lite övertalande, och förklarande om att båten hamnat i goda ”ideella” händer, gick jag med på att bli bjuden på en kaffe. Vi satt gott och väl över en timme och pratade. De frågade, och jag svarade. Jag fick mycket beröm för mitt gasreglage och en förståelse för hur mycket jag lagt ner i tid och energi på båten. Jag fick förklarat för mig att man ville bilda en förening kring båten, och att jag skulle välkomnas om jag så skulle vilja – självklart utan att behöva dra några tunga lass. Man ville föra tillbaka båten till till dess naturliga miljö norrut, där den väl skulle tas om hand. Man ville också att jag skulle komma med sista biten när man skulle föra den någonstans in i Ångermanland med ”mediabevakning” och allt. Jag var när som helst välkommen att besöka båten i Åkersberga innan den i nästa vecka styr kosan norrut. Efter att kaffet både blivit ljummet och kallt, blev jag lite ambivalent. Har jag tid? Orkar jag? Vill jag? Mja, kanske – om någon annan kan ligga sömnlös på nätterna och oroa sig för båtplats och sjöduglighet. Jag ska iallafall ta mig en rejäl funderare kring detta – nu när det inte finns några krav! Kanske det är värt att räddas från min känslomässiga soptipp….